Vänligen vänta medan sidan laddas…
Vänligen vänta medan sidan laddas…
Under andra världskriget förändrades tillvaron drastiskt för tiotusentals familjer i både Finland och Sverige. Den 30 november 1939 inledde Sovjetunionen ett anfall mot Finland, vilket innebar att ett av Sveriges grannländer befann sig i ett krigstillstånd och behövde hjälp.
Massiva hjälpinsatser organiserades till Finlands fördel, däribland en omfattande evakuering av finska barn till Sverige.
Avsikten med denna barnförflyttning var att skydda barnen från krigets fasor, samt ge dem chans till fysisk återhämtning. Mellan 1939 och 1944 kom cirka 70 000 finska barn att skickas till Sverige, där de togs emot av fosterfamiljer. Av dessa barn blev också mellan 5 000 och 7 000 kvar i Sverige för gott.
För många av barnen innebar detta en mycket omvälvande och smärtsam upplevelse. Att tvingas lämna sina föräldrar var ett djupt trauma. Många barn led av stark hemlängtan och för de svenska familjerna blev det ofta en stor utmaning att ta emot ett finskt barn, särskilt i början då de inte ens kunde kommunicera med varandra. Men med tiden utvecklades starka band mellan många svenska mödrar och de finska barnen. Detta gjorde att även de svenska familjerna drabbades av sorg när kriget var slut och barnen skulle skickas tillbaka till sitt hemland.
När barnen efter flera år återvände till Finland igen präglades återseendena ofta av glädje, men långt ifrån alla möten blev lyckliga. Vissa barn upplevde det som ett svek att återvända – de kände inte längre igen sitt hemland och ville stanna i Sverige. Några finska föräldrar accepterade situationen, även om det smärtade dem. Andra reagerade med ilska och bitterhet. De hade gjort sin plikt och skickat bort sina barn, men i gengäld förlorat dem.
Om detta och mycket mer går att utläsa i hundratusentals brev som skrevs mellan svenska och finska föräldrar under kriget. Dessa brev finns idag arkiverade både hos Riksarkivet i Sverige och delvis i Helsingfors och ger oss en unik insyn i de känslor och upplevelser som präglade föräldrarnas vardag under dessa år.
I breven återfinns vittnesmål om stark längtan, ständig oro och försiktiga förhoppningar inför framtiden. Många mödrar beskriver sina skuldkänslor – att de kände sig sorgsna över sitt beslut att sända bort sina barn, och oroade sig samtidigt över barnens tolkningar av detta. Skulden för att ha sänt iväg ett barn och samtidigt ha kvar andra barn hemma gnagde i dem. Tankarna på vad som var rätt eller fel plågade många. Samtidigt fanns en tydlig vilja att visa tacksamhet gentemot fosterfamiljerna, vilket ofta uttrycks i breven.
Men varför skickades de finska barnen till Sverige överhuvudtaget? Och varför växte ett så starkt engagemang fram i Sverige för dessa transporter? För att förstå det krävs en återblick på händelseutvecklingen i Finland under krigsåren och Sveriges ställningstagande till detta.
Mellan 1939 och 1945 deltog Finland i tre olika krig. Det första, det så kallade vinterkriget, började den 30 november 1939. Anledningen var att Finland vägrade tillåta Sovjet att upprätta militära baser längs landets kuster. Förhandlingarna som pågick under hösten ledde ingenstans, och till slut bröt också kriget ut. Under drygt tre månader rasade striderna, och Finland tvingades avträda stora områden, bland annat hela Karelen, till Sovjet, där omkring 400 000 människor från Karelen blev tvungna att fly och bosätta sig i andra delar av Finland.
I juni 1941 bröt nästa krig ut. Denna gång gick Finland till anfall tillsammans med Tyskland i det som kallades fortsättningskriget. Målet var att återta de områden man förlorat. Finnarna lyckades också återta Karelen, och redan under hösten samma år mattades striderna av betydligt. Situationen förändrades dock återigen i februari 1944 när Sovjet gick till nytt anfall och Finland på nytt förlorade Karelen.
Det tredje och sista kriget, Lapplandskriget, inleddes i sin tur i september 1944. Denna gång stred Finland mot tidigare allierade tyskar. Tyskarna skulle fördrivas från finskt territorium. Likt vinterkriget varade inte heller det här kriget särskilt länge och avslutades i april 1945. Finland led stora förluster: utöver de territoriella förlusterna miste 94 000 finska soldater och 2 000 civila livet.
Sverige deltog aldrig i några strider under andra världskriget och undvek, till skillnad från Danmark och Norge, att bli ockuperade. Detta möjliggjordes genom beslutet att Sverige skulle förbli icke-krigförande och neutralt. Men att hålla denna position visade sig svårt, särskilt då Finland under hösten 1939 upprepade gånger bad om militär hjälp. Dessa önskemål avvisades, då ett svenskt deltagande i kriget var något regeringen ville undvika. Däremot erbjöd Sverige materiellt och humanitärt bistånd.
När Sovjet anföll Finland upplevdes kriget plötsligt som något mycket nära. Det som tidigare kändes avlägset utspelade sig nu i Sveriges direkta närhet. I media framställdes också Finlands kamp som en hjältemodig strid – ”David mot Goliat”, ”demokrati mot diktatur”. Opinionen engagerades starkt, och även om åsikterna gick isär om militärt ingripande, rådde bred enighet om att Finland skulle få stöd på andra sätt. Den svenska pressen spelade en viktig roll i att skapa detta engagemang.
Svenskarna började känna att Finland inte bara kämpade för sitt eget land, utan även för Sveriges säkerhet. Föreställningen om ett gemensamt öde tog form, och slagordet ”Finlands sak är vår” fick fäste. Barntransporterna blev på så vis en del av detta breda stöd.
Idén att överföra finska barn till Sverige kom från svenskt håll, då Maja Sandler, den svenska utrikesministerns fru, oroades över de finska barnens säkerhet. Flygbombningarna över Finland hade gjort stort intryck, vilket ledde till förslaget om att låta finska barn få tillfälligt skydd i svenska hem. Maja Sandler fick stöd av sin make Rickard Sandler och redan på krigets sjätte dag hade en organisation bildats för ändamålet, Centrala Finlandshjälpen med utrikesministern som en av initiativtagarna. Senare grundades Hjälpkommittén för Finlands barn i Sverige och Barnförflyttningskommittén i Finland. Det ordnades också barnförflyttningar helt privat.
Till en början transporterades barnen oftast med hjälp av båt, där lastutrymmena byggdes om till jättelika sovsalar, där exempelvis ångbåten Arcturus kunde ta 500 barn över Bottenviken per resa. Slutligen bedömde man dock sjövägen som särskilt riskfylld på grund av alla ryska u-båtar, vilket ledde till att man från och med januari 1940 lät barntransporterna ske med hjälp av tåg. Först runt hela Bottenviken och upp till Haparanda och sedan ner genom Sverige. Det var en lång och utmattande resa för barnen, som inte visste vart de var på väg eller varför.
Entusiasmen för barnförflyttningarna i Sverige delades dock inte till en början av Finland. När förslaget om barntransporter först framfördes i december 1939, avslogs det av det finska utrikesministeriet. Man bad i stället om stöd på plats. Det rådde ett starkt motstånd i Finland mot att skilja barn från sina föräldrar, och det fanns en nationell övertygelse om att man inte skulle lämna sitt land i kris – inte ens barnen.
Men när bombningarna tilltog, särskilt i städerna, började vissa finska föräldrar omvärdera sin ståndpunkt och valde att ändå låta barnen resa. I Sverige rapporterades det flitigt om barnöverföringen. Annonser och kuponger publicerades där familjer kunde anmäla intresse för att ta emot ett barn – ofta med möjlighet att önska kön och ålder.
Den svenska viljan att hjälpa byggde på en upplevd moralisk skyldighet. Rubriker som ”Finlands barn hotas av svält” och ”7000 barn har förlorat sina fäder” väckte medlidande. I många artiklar återkom bilden av offervilliga svenskar och tacksamma finnar. Intressant nog väckte nöden bland judiska barn i övriga Europa inte samma känsla av ansvar.
Efter ett tag försköts fokus i pressen. Istället för att tala om svensk skuld, betonades alltmer de insatser och uppoffringar som svenska familjer gjort – och hur tacksamt detta tagits emot i Finland. Barntransporterna beskrevs ofta i termer av ”kärlekens gärning”, och finska mödrars uppskattning lyftes gång på gång. En tacksamhetstematik hade tagit form, vilket till stor del ersatte det tidigare skuldmedvetandet.
När fred slutligen utropades i april 1945 möttes det med lättnad i många finska hem. Brev från mödrar vittnar om glädje och längtan efter att få hem sina barn igen. Även regeringarna i Finland och Sverige ville att återföreningen skulle ske så snabbt som möjligt. Finland hade lidit stora förluster och ville inte riskera att även förlora en generation barn. Återuppbyggnaden krävde deras närvaro.
De svenska fosterfamiljerna hade i regel inte fått någon ekonomisk ersättning för sitt åtagande, även om staten bidragit med exempelvis resor, vård, sjukvård och skolgång. De här resurserna behövde nu, enligt regeringen och sociala myndigheter, åter riktas mot svenska barn.
Trots regeringarnas vilja att snabbt återförena barnen visade sig processen långt ifrån enkel. Många fosterfamiljer hade under årens lopp knutit starka band till barnen. När barnen nu skulle återvända uppstod konflikter på flera plan: mellan foster- och biologiska föräldrar, mellan myndigheter och föräldrar samt mellan myndigheter och hjälporganisationer.
Så sent som 1949 var frågan om kvarvarande barn fortfarande aktuell. Den finska regeringen tillsatte Alanén-kommittén, med uppdrag att lokalisera och återföra cirka 13 500 barn. Nu skulle man först utreda om hemförhållandena i Finland var tillräckligt goda för att ta emot barnen.
Det betonades att hemkomsten inte fick orsaka psykisk skada. Denna hållning kan ha påverkats av brittiska studier från kriget, som visade att separationer kunde få allvarliga konsekvenser för barns mentala hälsa. Dessa resultat fick även genomslag i svensk press, där de kommenterades av socialdemokraten och feministen Alva Myrdal.
Flera menar idag att återföringen genomfördes förhastat och utan hänsyn till barnens känslomässiga band. Barnen betraktades som robusta och lättflyttade, vilket ledde till lidande för många.
Denna erfarenhet har tyvärr inte förhindrat att liknande separationer fortsatt i modern tid. Än idag rapporteras om barn som tvingas lämna trygga fosterhem i Sverige och återvända till länder de inte längre minns.
För vissa barn innebar vistelsen i Sverige en chans till överlevnad och ett bättre liv. Men för andra blev konsekvenserna allvarliga: de förlorade sitt språk, sitt hemland och banden till sina föräldrar. Både biologiska föräldrar och fosterföräldrar fick uppleva smärtan av att mista ett älskat barn. Regeringarnas oförmåga att förstå eller erkänna de känslomässiga konsekvenserna av barntransporterna medförde livslångt lidande. Samtidigt är det värt att notera att Sverige, medan man välkomnade finska barn, höll gränserna stängda för andra nödlidande barn i Europa – till exempel judiska barn från Polen.
