Vänligen vänta medan sidan laddas…
Vänligen vänta medan sidan laddas…
Statens roll inom hälso- och sjukvården är mer aktuell än någonsin och medicinhistoriska exempel åberopas flitigt i medierna.
Vården och staten behandlar de centrala källorna till den svenska hälso- och sjukvårdens historia från medeltiden till 1960-talet. De berörda myndigheterna hade centrala funktioner och var belägna i Stockholm, men deras arkiv innehåller källor om hälso- och sjukvården i hela riket – alltså även Finland fram till 1809. Regionala och lokala förhållanden belyses ner till individnivå. Inskickade rapporter, rullor och verksamhetsberättelser vittnar om byråkratiska rutiner och medicinska metoder, men också om enskilda livsöden.
Del 1 av Vården och staten behandlar framförallt kroppssjukvården på sjukhus och inom öppenvården.
Riksarkivet vill göra sina arkiv och samlingar tillgängliga och användbara för alla intresserade. Därför ordnas, redovisas och registreras arkivbestånden. Allt fler handlingar görs också tillgängliga som digitala bilder på internet, möjliga att studeras och användas av vem som helst, var som helst. Vägledande texter tas fram för att hjälpa användarna att få ut så mycket som möjligt av sina arkivstudier. Texterna är av olika slag. Utöver arkivförteckningarna, som är tillgängliga i Nationella arkivdatabasen (NAD), produceras kortare eller längre informativa texter om arkiven, deras innehåll och deras användning.
I de tematiska arkivguiderna presenteras arkiven inte inifrån sig själva – som i en förteckning – utan utifrån, med vissa ämnesområden som ingång. Föreliggande guide behandlar de centrala källorna till den svenska hälso- och sjukvårdens historia från medeltiden till 1960-talet. Statens engagemang i vårdfrågor var länge mycket litet men blev med tiden stort. Organen för styrning och kontroll av vården tillfördes allt mer resurser och befogenheter. Efter Collegium medicum, Serafimerordensgillet och Sundhetskollegiet följde Medicinalstyrelsen.
Detta ämbetsverk, som inrättades 1877, blev under 1900-talet ett av de viktigaste redskapen för statsmakternas strävan att skapa ett friskt och sunt folk. År 1968 sammanslogs det med Socialstyrelsen till en ny myndighet, som övertog den sistnämndas namn. När det gäller statens styrning av vården utgör denna myndighetssammanslagning en både administrativ och arkivalisk brytpunkt. Det har därför framstått som lämpligt att låta arkivguiden behandla tiden fram till Medicinalstyrelsens upphörande.
Arkivguiden omfattar två delar. Första delen behandlar framförallt kroppssjukvården på sjukhus och inom öppenvården. I andra delen belyses bland annat smittskyddet och epidemisjukvården, vården av psykiskt sjuka, rättsmedicinen och apoteksväsendet.
De myndigheter som behandlas i arkivguiden hade centrala funktioner och var belägna i Stockholm, men deras arkiv innehåller källor om hälso- och sjukvården i hela riket – alltså även Finland fram till 1809. Regionala och lokala förhållanden belyses ner på individnivå. Inskickade rapporter, rullor och journaler vittnar om byråkratiska rutiner och medicinska metoder, men också om enskilda livsöden.
Författare till denna arkivguide är förste arkivarie Åke Norström, som fullgjort sitt uppdrag med kunskap och skicklighet.
Karin Åström Iko
Riksarkivarie
Den medicinhistoriska forskningen på Riksarkivet är betydande. Det har därför länge funnits ett behov av en samlad redovisning av hälso- och sjukvårdens organisatoriska utveckling och omfattande arkivbestånd. 2014 öppnade sig en sådan möjlighet genom att en del av myndighetens forsknings- och utvecklingsanslag avsattes för ändamålet. Under hösten samma år fick jag i uppdrag att under viss del av min tjänst påbörja arbetet.
Arbetet med denna arkivguide har varit en spännande tidsresa. I boken behandlas hälso- och sjukvårdens utveckling under drygt 700 år. Organiseringen av vården av samhällets svagaste och mest behövande speglar i hög grad den politiska och sociala utvecklingen. Det kan vara svårt att orientera sig i den omfattande byråkratin och alla förändringar som denna samhällssektor genomgått. En stor del av arbetet har därför bestått i att försöka reda ut vem som var ansvarig för vad och vilka spår som detta satt i arkiven. Det är min förhoppning att guiden ska komma till nytta som vägledare för både arkivarier och forskare.
Jag vill särskilt tacka mina närmaste chefer på Riksarkivet, docenterna Björn Asker och Marie Lennersand, för all uppmuntran, givande diskussioner och synpunkter på min text under arbetets gång. Professor emeritus Roger Qvarsell vid Linköpings universitet har haft vänligheten att läsa igenom hela mitt råmanus och kommit med värdefulla synpunkter, vilket även gäller docent Bo Lundström på Riksarkivet. Åtskilliga andra, både kollegor på Riksarkivet och medicinhistoriker vid universiteten i Uppsala och Stockholm, har med sina särskilda expertkunskaper tagit del av vissa delar av mitt manus. Dessa kontakter har betytt mycket för att föra arbetet framåt. Slutligen vill jag tacka kollegorna vid Regionarkivet i Stockholm och Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet för all hjälp med bildmaterial med mera.
Stockholm i februari 2020
Åke Norström
I denna arkivguide behandlas den civila hälso- och sjukvårdens utveckling och rikhaltiga källmaterial från senmedeltid till 1960-talets slut, då Socialstyrelsen övertog rollen som chefs- och tillsynsmyndighet från Medicinalstyrelsen. Den militär- och veterinärmedicinska verksamheten ingår däremot inte. Guiden består av två volymer som kan användas fristående. I varje kapitel ges en medicin- och förvaltningshistorisk översikt över utvecklingen inom hälso- och sjukvården, samt en kortfattad presentation av de arkiv som förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Första delen inleds med en sammanfattning av den organisatoriska utvecklingen.
Tyngdpunkten i framställningen ligger på de centrala statliga myndigheternas arkiv. Enskilda arkiv presenteras i den mån de behandlas i den historiska översikten. I övrigt kan hänvisas till Riksarkivets beståndsöversikt del 8, som innehåller uppgifter om person-, gårds- och släktarkiv, samt del 9 med uppgifter om föreningar och organisationer med mera. I guiden behandlas främst myndigheternas kärnverksamhet. Interna personal- och ekonomiadministrativa rutiner och deras arkivbestånd redovisas endast undantagsvis. Beträffande arkivbestånden på Riksarkivets regionala enheter (landsarkiven), regionarkiv och kommunarkiv lämnas endast generella hänvisningar.
Guiden är tematiskt upplagd och omfattar utvecklingen inom nuvarande Sveriges gränser fram till 1960-talets slut och Finland fram till 1809. Den medicin- och förvaltningshistoriska översikten bygger främst på tillgängliga medicinhistoriska standardverk, avhandlingar, statliga utredningar och författningar, se litteraturhänvisning under varje kapitel och avsnitten »Författningar och utredningar« i slutet av varje volym.
Särskild vikt har lagts vid statliga författningars och föreskrifters uppgifter om gällande beslutsordning och krav på organisering av hälso- och sjukvården. Regelverket ger en fingervisning om vilka ärenden och handlingar som bör kunna återfinnas i arkiven. I författningarna regleras de centrala myndigheternas, länsstyrelsernas, landstingens och kommunernas ansvar för denna verksamhet. Statliga betänkanden – som utgör en annan viktig källa – innehåller förutom uppgifter om politiska ambitioner och målsättningar, även tillbakablickar över utvecklingen och utvärderingar av gällande lagstiftning och praxis.
Biografiska uppgifter har om möjligt i första hand hämtats från Svenskt Biografiskt Lexikon. Beträffande samtliga förekommande bilder har upphovsman eftersökts. I det fall någon upphovsman inte anges beror det på att någon sådan inte kunnat identifieras.
Sjukdomspanoramat brukar indelas i tre olika faser. Den första fasen fram till 1800-talets början präglas av kraftiga årsfluktuationer när det gäller infektionssjukdomar och allmänt hög spädbarns- och småbarnsdödlighet. Krigstillstånd och missväxt ger upphov till akut näringsbrist hos befolkningen, vilket gynnar spridningen av smittsamma folksjukdomar och epidemiska utbrott, med inte sällan dödlig utgång. Statsmaktens åtgärder inskränker sig till tillfälliga insatser, avspärrnings- och karantänsåtgärder. Det saknas effektiva medicinska åtgärder och de administrativa och ekonomiska resurserna är svaga.
Den andra fasen anses för Sveriges del omfatta 1800-talets början till tidigt 1900-tal. Perioden präglas av allmänt minskad dödlighet i smittsamma sjukdomar och en avtagande styrka och frekvens i de epidemiska utbrotten. Bekämpande av allmänfarliga sjukdomar är nu en prioriterad angelägenhet för statsmakten och den institutionella akutsjukvården byggs kraftigt ut med hjälp av landstingsmedel och statsbidrag. De miljöbetingade sjukdomshärdarna blir föremål för åtgärder genom stadsplane- och hälsovårdslagstiftning.
Den tredje fasen från 1900-talets början, som ännu pågår, präglas av hög medellivslängd, låg dödlighet i sjukdomar, allmänt förbättrad folkhälsa och stora medicinska framsteg. Sjukdomspanoramat präglas av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och cancer (»vällevnadssjukdomar«), och större intresse än tidigare ägnas åt allergier, missbruksproblem, stress och psykisk ohälsa. Landstingen får fram till 1990-talet en allt viktigare roll inom hälso- och sjukvården. Den avancerade akutsjukvården och förebyggande vården prioriteras.
Före reformationen hade kyrkan och städernas borgmästare och råd ansvaret för den slutna vården. De senmedeltida regenterna eller riksrådet utställde privilegier och verkade som beskyddare av hospital och andra barmhärtighetsinrättningar. Vård och omsorg bedrevs av hospital, sjukstugor, helgeandshus, kloster och konvent.
Efter att merparten av kyrkans egendom i praktiken konfiskerats efter besluten på Västerås riksdag 1527 fick Kungl. Maj:t ett övergripande ansvar för sjukvården. Avsikten med reduktionen var dock inte att det skulle drabba sjukvårdens institutioner. Kung Gustav klargjorde redan 1528 att hospitalens och sjukstugornas donationsjordar och andra inkomstkällor även i fortsättningen skulle användas för sitt ursprungliga syfte. Under följande decennier genomfördes en del sammanslagningar av institutioner och andra reformer inom hospitalsväsendet. Bakom begreppet fattighjon dolde sig ofta långvarig eller kronisk sjukdom eller handikapp, som omöjliggjorde egen försörjning. De så kallade fattighjonen blev i allmänhet föremål för vård och omsorg på hospital och inom fattigvården.
Någon central myndighet utöver Kungl. Maj:t fanns inte för sjukvården men Kanslikollegiet och Kammarkollegiet utövade viss kontroll över den ekonomiska förvaltningen av kronohospitalen. Vid tillkomsten av länsstyrelser 1635 blev landshövdingen i samråd med domkapitlen bland många andra uppgifter även föreståndare för hospitalen, som främst ägnade sig åt vården av svårt sjuka, ålderdomssvaga och andra funktionsnedsatta. Enligt 1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag låg ansvaret för fattig- och sjukvården i första hand på socknen. Först genom 1734 års lag blev det obligatoriskt för socknen att inrätta fattigstuga.
Ett viktigt steg mot en central reglering och styrning av hälso- och sjukvården togs 1663, då Collegium medicum instiftades. Genom införandet av 1688 års medicinalordningar, som först 1698 vann Kungl. Maj:ts stadfästelse, skapades ett regelverk för läkare, barnmorskor och andra medicinskt verksamma och en grund lades för ett offentligt läkarväsende. Collegium medicum utvecklades under 1700-talet till en undervisnings- och prövningsmyndighet för medicinskt yrkesverksamma. Kollegiet hade däremot inget inflytande över förvaltningen av landets statligt stödda vårdinrättningar, som riksdagen under frihetstiden fick direkt kontroll över. Kirurgiska societeten, som kan härledas till 1500-talets bardskärarämbete, fick 1686 en officiell roll som examinations- och kontrollorgan för samtliga fältskärer. Det således uppkomna dubbelkommandot gav upphov till flera kompetensstrider under 1700-talet.
Efter det karolinska enväldets fall övertogs regeringsmakten av rådet, som var beroende av riksdagen. Alla beslut om medelstilldelning och andra viktigare frågor skulle behandlas av riksdagen. Medicinalväsendets ärenden behandlades förutom av sekreta utskottet av den under tiden 1723– 1772 verksamma kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen. Enligt 1723 års riksdagsordning skulle det endast finnas tre riksdagsutskott, varav sekreta utskottet var det viktigaste. Andra mer eller mindre tillfälliga utskott benämndes deputationer, vilka i sin tur kunde indelas i särskilda utskott och beredningar. Under riksrådet Arvid Horns tid som kanslipresident 1720–1738 hade rådet en relativt självständig ställning, men kom därefter alltmer under riksdagens omedelbara kontroll.
Genom 1719 års kansliordning indelades kansliet i statsexpeditioner för olika typer av ärenden, med uppgift att bereda och expediera Kungl. Maj:ts beslut. Hälso- och sjukvårdsärendena har främst behandlats i inrikescivilexpeditionen (inofficiellt benämnd kammarexpeditionen). Provinsialläkartjänster inrättades under 1700-talet på initiativ från landshövdingarna. Men dessa tjänster fick i brist på medel från statsmakten främst finansieras genom sammanskott från befolkningen. Först 1773 övertog staten det ekonomiska ansvaret för provinsialläkarväsendet och det fastställdes en distriktsindelning. Vid århundradets slut skapades på initiativ från respektive landshövding och inflytelserika borgare ett lasarettsväsende.
Riksdagen beviljade 1756 ett årligt statsanslag på 15 000 daler silvermynt för medicinalverkets räkning. Beslutet föranleddes av den nya befolkningsstatistikens (tabellverkets) alarmerande uppgifter om hög dödlighet i smittsamma sjukdomar och spädbarnsdödlighet, och den svaga befolkningsutveckling som var följden. Samma år inrättades en barnhus- och hospitalsdeputation, som utgjorde ett organ under riksdagen. Deputationen fungerade som överstyrelse för nämnda institutioner fram till 1766. Under frihetstiden saknades en tydlig rågång mellan den beslutande och verkställande makten.
Gustav III:s maktövertagande 1772 medförde en ökad centralstyrning. Rådets roll som kollektivt beslutsorgan minskade i betydelse och ledamöterna förvandlades till kungens personliga rådgivare. Efter kirurgiska societetens avskaffande 1797 stärkte Collegium medicum sin ställning som prövnings- och tillsynsmyndighet för medicinskt yrkesverksamma. 1788 inrättades Serafimerordensgillet som överstyrelse för hospital, barnhus, lasarett och kurhus. Vid 1700-talets slut hade samtliga län fått egna lasarett och kurhus.
Genom 1809 års regeringsform avskaffades enväldet och lagstiftningsmakten delades mellan kungen och riksdagen. I praktiken fick riksdagen ett betydande inflytande över samhällsutvecklingen. Expedieringen av ärenden rörande den civila hälso- och sjukvården – som privilegietilldelning, utnämningar, beviljande av statsbidrag – överfördes från inrikescivilexpeditionen till kammarexpeditionen. Genom 1840 års departementalreform fick statsråden en starkare ställning och möjlighet att delta i samtliga beslut inför konselj. Inrättandet av Karolinska institutet 1810 medförde en modernisering av läkarutbildningen och en uppvärdering av kirurgin och den kliniska erfarenheten vid lasarett.
Ärenden rörande medicinalväsendet, den allmänna hälsovården, fattigvården och »milda stiftelser« kom att handläggas av Ecklesiastikdepartementet. Genom detta underställdes Sundhetskollegiet och Serafimerordensgillet detta departement. Fattigvårdsfrågorna överfördes till Jordbruksdepartementet i samband med dess inrättande 1900 och 1918 till Civildepartementet vid tillkomsten av den nya fattigvårdslagen. Ecklesiastikdepartementet behöll enligt 1920 års och senare departementalreformer ansvaret för abnormundervisningen och vården av vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt viss yrkesutbildning.
Under 1800-talet skedde en omfattande modernisering och utbyggnad av den offentliga förvaltningen och sjukvården, i synnerhet beträffande lasaretten, hospitalen och provinsialläkarväsendet. Den tidigare uppdelningen på olika organ under riksdagens eller Kungl. Maj:ts kontroll avskaffades och Sundhetskollegiet, som inrättades 1813, utvecklades under 1800-talets andra hälft till en tillsynsmyndighet för hela den offentliga och enskilda hälso- och sjukvården. Universitetslärarna och sjukhusen knutna till medicinska fakulteter undantogs från kollegiets överinseende. Kollegiet bestod av ordförande, vice ordförande och ett antal medicinalråd och assessorer samt indelades i två divisioner, en för civila respektive militära ärenden.
1815 fattade riksdagen beslut om ekonomiskt understöd av lasaretten, som led brist på tillräckliga medel. Det skulle ske genom frivillig överenskommelse i varje län om uttaxering av den mantalsskrivna befolkningen. Skatten blev 1828 obligatorisk och har betecknats som landets första »vårdskatt«. Den ersattes 1874 av en allmän sjukvårdsavgift som beslutades av landstinget.
Genom tillkomsten av landsting 1863 ökade det regionala inflytandet över hälso- och sjukvården betydligt och genom landstingens beskattningsrätt resurserna för denna samhällssektor. Från en blygsam start ökade antalet vårdplatser på lasarett och sjukstugor starkt under 1800-talets slut och 1900-talets början. Staten fortsatte att vara huvudman för flertalet sinnes sjukhus, undervisningssjukhusen, vissa specialinstitutioner och provinsialläkarväsendet. Regeringen reglerade landstingens verksamhet genom förordningar och instruktioner samt beslutade i ärenden rörande utnämningar, statsbidrag för vissa verksamheter och tjänster, tillståndsgivning för medicinskt verksamma och i besvärsärenden.
1867 ersattes ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen, som på grund av gällande rösträtts- och valbarhetsregler endast representerade en minoritet av landets befolkning. Denna riksdag hade till att börja med rätt begränsade möjligheter att påverka regeringens arbete. I samband med beslutet om Sundhetskollegiets övertagande av förvaltningsansvaret för hospitalen från Serafimerordensgillet 1876 överfördes hospitalsfondens inkomster i form av jordeboksräntor, tionde och arrendemedel till statsverket mot ersättning med samma belopp genom statsanslag. Därmed var de sista resterna av medeltida naturahushållning inom sjukvården ett avslutat kapitel. Kollegiet var således både ett förvaltande verk och en myndighet med tillsynsansvar för den medicinska personalens utbildning och verksamhet. Den fortsatt snabba utvecklingen inom sjukvårdssektorn och det därmed sammanhängande behovet av förenklade arbets- och beslutsrutiner ledde 1877 till att Sundhetskollegiet omorganiserades till en verksstyrelse under namn av Medicinalstyrelsen.
Vid 1900-talets början inleddes en intensiv reformperiod som syftade till att skapa ett mer demokratiskt och socialt ansvarstagande samhälle. Liberala och socialdemokratiska krafter samt kvinnorörelsen och socialt engagerade läkare var pådrivande i detta reformarbete. 1913 inrättades Socialstyrelsen med uppgift att lösa de så kallade arbetarfrågorna, med koppling till socialförsäkringarna, fattigvården, nykterhetsvården samt barna- och skyddshemsvården.
Kvinnorörelsen fick en framträdande roll inom den offentliga samhällsdebatten och flera av dess medlemmar började ta plats i kommunala nämnder och statliga utredningar. Rösträttsreformen och 1921 års riksdagsval, då kvinnor fick rösträtt på samma villkor som män, innebar en demokratisering av landets politiska system. Nya »kvinnoyrken« tillkom inom den offentliga sektorn, som exempelvis bostadsinspektris, barnavårdsman, fosterhemsinspektris och distriktssköterska. Till yrken på frammarsch hörde också sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator. Dessa yrken kom att spela en allt viktigare roll inom en växande och mer proaktivt arbetande vårdsektor. Läkarkåren förblev dock för lång tid framåt en manlig bastion.
Genom 1920 års departementalreform hänfördes ärenden rörande bland annat fattigvården, barnavården, socialförsäkringen, apoteksväsendet, karantänväsendet, undervisningsväsendet för barnmorskor och den allmänna hälso- och sjukvården till det nyinrättade Socialdepartementet. Gällande praxis rörande ansvarsfördelningen mellan departementen kodifierades genom en ny stadga 1930. Till departementets ansvarsområde hörde förutom den allmänna hälso- och sjukvården och läkarkonstens utövning, även apoteksväsendet och det civila undervisningsväsendet för sjukvårdspersonal.
I takt med att landstingen fick större erfarenhet och kompetens som sjukvårdshuvudman och ökade ekonomiska resurser, minskade Medicinalstyrelsens inflytande över deras sätt att organisera sin verksamhet. Däremot utövade riksdagen och regeringen ett betydande inflytande över utvecklingen inom hälso- och sjukvården genom beviljande av statsbidrag till politiskt prioriterade områden. Under 1900-talets första hälft stod åtgärder för förbättrande av folkhälsan och en utbyggnad av öppenvården högt på dagordningen. Under 1930- och 1940-talet startade landsting och kommuner med hjälp av statsbidrag folktandvård, mödra- och barnavårdscentraler och öppenvårdsmottagningar.
Det rådde en betydande behandlingsoptimism inom läkarkåren och en tendens till medikalisering av social- och kriminalpolitiken – till exempel inom barna- och ungdomsvården, psykopatvården, missbrukarvården och kriminalvården – som kan sättas i samband med läkarkårens ökade vetenskapliga auktoritet. Ärftlighetsläran spelade en viktig roll som förklaring till uppkomsten av psykiska defekter och psykosociala avvikelser, och som kunde medföra uppfostran på barn- och ungdomsvårdsanstalt, internering av samhällsfarliga på obestämd tid eller sterilisering.
1947 överflyttades ärenden rörande hälso- och sjukvård inklusive nykterhetsfrågor och alkoholistvård från Socialdepartementet till det nybildade Inrikesdepartementet. De renodlade sociala frågorna blev däremot kvar inom Socialdepartementet, som 1955 återfick nykterhets- och alkoholistvårdsfrågorna. 1963 sammanfördes frågor rörande hälso- och sjukvården och sociala frågor åter under sistnämnda departement. Det nära sambandet mellan folkhälsa och sociala förhållanden utgjorde en viktig anledning till beslutet om en sammanslagning av Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen som genomfördes 1 januari 1968. Den nya myndigheten fick heta Socialstyrelsen.
Med början under 1930-talet skapades särskilda samverkansorgan mellan staten och landstingen för utredning av frågor rörande sjukvårdsplane ring och standardisering. Huvudmannaskapet för öppenvården och provinsialläkarväsendet övergick 1963 från staten till landstingen som 1967 även övertog hela ansvaret för den psykiatriska vården.
I det följande lämnas en översikt över de regeringsorgan och centrala myndigheter som var huvudansvariga för hälso- och sjukvården under den aktuella perioden. Före Medicinalstyrelsens tillkomst var ansvaret uppdelat på några samtidigt verksamma centrala myndigheter.
Enligt 1877 års instruktion skulle Medicinalstyrelsen ha överinseende över hälso- och sjukvården, vaccineringen, rättsmedicinen, tandläkarväsendet, barnmorskeväsendet, apoteksväsendet och veterinärväsendet. Dessutom skulle den nya styrelsen fastställa kompetenskraven för medicinskt verksam personal. Detta skedde genom godkännande av kursplaner, fastställande av behörighetsregler samt legitimering av personalen. Matriklar skulle upprättas över alla behörigen legitimerade läkare, veterinärer och tandläkare.
Medicinalstyrelsen skulle bestå av en ordförande benämnd generaldirektör och fyra ledamöter, varav tre medicinalråd och en överfältläkare. Samtliga skulle vara legitimerade läkare. Ärendena fördelades mellan styrelsens ledamöter till föredragande och beslut av generaldirektören, men åtskilliga ärenden skulle beslutas efter samfälld överläggning mellan generaldirektören och övriga ledamöter. Genom förnyad instruktion 1901 ökades antalet ledamöter till fem och tillsynsansvaret utvidgades till att gälla alla typer av vårdinrättningar inom den somatiska och psykiatriska vården. Vissa rutinmässiga ärenden kunde nu avgöras av en ensam ledamot. Vidare tillkom uppgiften att utfärda legitimation för apotekare och sjukgymnaster.
Genom byråindelningen av Medicinalstyrelsen, som trädde ikraft 1 januari 1915 (SFS 1914:497), infördes en förenklad och beträffande rutinmässiga ärenden decentraliserad beslutsordning. Styrelsen skulle förutom av generaldirektören bestå av sex byråchefer, varav fem medicinalråd och en kameralbyråchef. Generaldirektören, som fick en stark ställning, hade ensam beslutanderätt efter föredragning av respektive byråchef. Byråcheferna kunde enligt gällande delegationsordning fatta beslut i vissa ärenden.
Vid avgörande av mer betydelsefulla ärenden skulle om möjligt samtliga ledamöter i styrelsen närvara. Undantag gällde dock för ärenden rörande rättsmedicin, rättspsykiatri och fel eller försummelse i tjänsten, som skulle avgöras genom röstning inom den nämnd som enligt instruktionen hade självständig beslutanderätt. Från 1 januari 1929 (SFS 1928: 473) fick generaldirektören ökade möjligheter att förutom till byråchef även delegera ärenden till annan tjänsteman vid sakkunnig byrå. Genom att tillåta ökad delegering ville man minska styrelsens ärendemängd och effektivisera verksamheten.
Till Medicinalstyrelsens viktigaste uppdrag hörde att genom föreskrifter, tillsyn och inspektion befrämja en god och i hela landet likvärdig hälso- och sjukvård. Det skulle ske genom kontroll av personalens formella kompetens och skicklighet, av att bemanning och arbetsförhållanden var rimliga, av att vårdgivarna bedrev sin verksamhet i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och av att de lokaler som användes var ändamålsenligt utformade. Medicinalstyrelsen spelade dessutom en aktiv roll inom det statliga utredningsväsendet och som tung remissinstans i samband med utredningar rörande hälso- och sjukvård, den allmänna folkhälsan och övergripande samhällsplanering. Under den aktuella perioden fick styrelsen ökade möjligheter att på uppdrag av Kungl. Maj:t och för egen del bedriva utredningsverksamhet. Medicinalstyrelsen hade även ett betydande förvaltningsansvar när det gällde statens sinnessjukhus, anstalter för fallandesjuka, statliga laboratorier med mera.
Medicinalstyrelsen hade ett nära samarbete med länsstyrelser och landsting rörande ett brett fält av områden. I princip samtliga Medicinalstyrelsens byråer hade kontakt med dessa myndigheter i samband med sin tillsyn och beslutsfattande. Beträffande länsstyrelserna kunde det röra sig om tillståndsbevis för enskilda vårdinrättningar, inrättande eller upphörande av apotek, ersättning för medikolegala besiktningar, rapporter om hälsoläget och förekomst av allmänfarliga sjukdomar eller omgivningshygieniska förhållanden i länen med mera. Medicinalstyrelsen hade även regelbunden kontakt med landstingens förvaltningsutskott och motsvarande organ. Särskilt gällde detta i ärenden rörande rekrytering av läkare och annan medicinsk personal, godkännande av planer för den slutna vården, distriktsvården, dispensärvården och folktandvården, och avseende statsbidrag för nämnda verksamheter. Medicinalstyrelsen utövade med 1:e provinsialläkaren som mellanhand tillsyn inom kommunala hälsovårdsnämnders och barnavårdsnämnders samt den statliga yrkesinspektionens verksamhetsområde.
Med anledning av den nya sinnessjukstadgan (SFS 1901:48) tillkom en tjänst som överinspektör för sinnessjukvården genom kungl. brev 14 juni 1901. I praktiken hade denna tjänst tillkommit redan 1899 genom ett årsvis förordnande som förvandlades till en ordinarie tjänst på stat. 1922 års riksdag beslutade att överinspektören i medicinskt-psykiatriskt hänseende även skulle utöva tillsyn över anstalter för sinnesslöa och epileptiker.
1931 trädde instruktionen för en ny tjänst som inspektör för sinnesslövården ikraft. Dessa inspektörer, som hade en självständig ställning inom styrelsen, skulle utöva tillsyn över landets offentliga och enskilda institutioner och deras verksamhet.
1909 respektive 1918 inrättades medicinska laboratorier som serviceorgan för hälso- och sjukvården och rättsväsendet samt för vetenskaplig verksamhet. Till följd av ändringen av Medicinalstyrelsens organisation 1 juli 1928 överfördes handläggningen av rättsmedicinska ärenden från medicinalbyrån och rättspsykiatriska ärenden från hospitalsbyrån till två beslutande nämnder: rättsmedicinska nämnden respektive rättspsykiatriska nämnden. År 1931 inrättades sinnessjuknämnden för beslut i kvalificerade utskrivningsärenden. 1947 tillkom socialpsykiatriska nämnden som övertog vissa ärenden från rättspsykiatriska nämnden, som behöll vissa ärenden rörande sinnesbeskaffenhet.
Som en följd av den snabba vetenskapliga utvecklingen och specialiseringen inom medicinen inrättades ett vetenskapligt råd med representanter för olika vetenskapsgrenar och verksamhetsområden. Medlemmarna i det vetenskapliga rådet skulle enligt sin instruktion 1 januari 1913 (SFS 1912:340) på kallelse av generaldirektören delta i myndighetens utredning och handläggning av ärenden, och på eget initiativ för styrelsens räkning följa den vetenskapliga utvecklingen av betydelse för den allmänna hälsooch sjukvården och rättsmedicinen. Rådet utvidgades från ursprungligen nio till att vid 1960-talets början omfatta över 60 ledamöter.
Den 1 januari 1931 inrättades en apoteksbyrå, och som en följd av en författningsändring 1 juli 1934 tillkom ett specialitetsregister för registrering av nya läkemedel. 1946 inrättades en skärmbildscentral vid styrelsen med uppgift att samordna landets skärmbildsundersökningar.
Den 1942 tillsatta medicinalstyrelseutredningen fick i uppdrag att lämna förslag till en omorganisation av Medicinalstyrelsen. Den offentliga sektorns expansion medförde ökade och delvis nya krav på effektivitet i tillsynen och för samarbetet med expanderande landsting och kommuner. Omorganisationen medförde en förstärkning av de juridiska, administrativa och utredande funktionerna. Större vikt lades vid möjligheterna att med hjälp av hälso- och sjukvårdsstatistik kunna planera för framtiden.
Genom den nya organisationen 1 juli 1947 (SFS nr 573) överfördes de veterinärmedicinska frågorna och kontrollen av framställningen och hanteringen av animala livsmedel till den nyinrättade Veterinärstyrelsen. Antalet byråer ökade från sju till 10 genom tillkomsten av tre nya byråer: tandvårdsbyrån, lag- och utredningsbyrån och byrån för rätts- och socialpsykiatri. Det fanns även särskilda byråavdelningar med relativt självständig ställning. Samma år inrättades en socialpsykiatrisk nämnd och en disciplinnämnd. En befattning som överdirektör med övergripande organisatoriskt ansvar och skyldighet att vara ställföreträdare för generaldirektören infördes. Överdirektören skulle förestå en egen avdelning. Under 1950- och 1960-talet tillkom ett 10-tal specialiserade nämnder med skiftande uppdrag och befogenheter.
Observera att byråarkiven innehåller handlingar som övertagits i samband med omorganisation och förändrad arbetsordning. Se vidare Medicinalstyrelsens instruktioner SFS 1914:497, SFS 1930:441, SFS 1947:573, SFS 1959:40 och 1965:778. Här redovisas byråerna och deras ansvarsområden.
Inrättades 1915. Läkekonstens utövning, läkardistrikt och civila tjänsteläkare förutom vid sjukvårdsanstalter, rättsmedicinska ärenden utom rörande sinnesbeskaffenhet, Statens rättskemiska laboratorium och statens rättsläkarstationer, barnmorskeutbildningen, den öppna förlossnings vården, förebyggande mödra- och barnavården, distriktsvården, matriklar över läkare och barnmorskor. Byråchefen ordförande i Rättsmedicinska nämnden.
Hospitalsbyrån 1915>, Sinnessjukvårdsbyrån 1931>, Mentalsjukvårdsbyrån 1 juli 1959>. Vård av sinnessjuka, sinnesslöa, rättsmedicinska ärenden som angår sinnesbeskaffenhet, alkoholistvård (alkoholistanstalter), fallandesjuka (epileptiker).
Inrättades 1915. Allmän hälsovård (ang. vatten, avlopp, renhållning, bostadshygien, näringshygien, livsmedelshygien, yrkeshygien etc.), förebyggande av smittsamma sjukdomar, epidemisjukhus, karantänsanstalter, veneriska sjukvården, råttbekämpningen, skyddskoppympning, Statsmedicinska anstalten, Statens Bakteriologiska Laboratorium (SBL).
Allmänna byrån 1915>, Allmänna byråns lasarettsavdelning 1920>, Lasaretts byrån 1931>, Sjukhusbyrån 1 juli 1947>.
Länslasarett, sanatorier, tuberkulos- och andra sjukvårdsanstalter för kropps sjukvård, apoteksväsendet, läkemedelshandeln, matriklar över underlydande personal utom apotekare, tandvård (tandvårdsavdelningen), sjukgymnastik, ärenden rörande sjuksköterskeväsendet utom beträffande distriktsvården och sinnessjukvården, tillsynen över radiologiskt arbete, förande av matriklar över sjuksköterskor och sjukgymnaster.
Inrättades 1948. Gemensam avdelning för Sjukhusbyrån och Medicinalbyrån.
Inrättades 1915. Ekonomiska frågor, t.ex. rörande den ekonomiska förvaltningen av sjukvårdsanstalter, anmärknings- och revisionsmål, organisations- och personalfrågor. Övertog 1947 ansvaret för laboratoriernas, vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning från fackbyråerna.
Inrättades 1915 och upphörde 1947. Ärenden rörande smittsamma husdjurssjukdomar, köttbesiktning och slakthus, veterinära karantänsanstalter, Statens veterinärbakteriologiska anstalt. Förande av matriklar över veterinärer.
Inrättades 1920 och inordnades under allmänna byrån, se Sjukhusbyrån.
Överförda ärenden från lasarettsbyrån 1931 då byrån inrättades (se Sjukhusbyrån). Apoteksväsendet, läkemedelshandeln, giftstadgan, apotekselevutbildningen, svenska farmakopén eller annan läkemedelshandbok, Statens farmaceutiska laboratorium, förandet av matrikel över apotekare och annan farmaceutisk personal.
Inrättad inom lasarettsbyrån 1 juli 1938–1947, se Sjukhusbyrån. En legitimerad tandläkare tillsattes som byrådirektör med uppgift att utöva tillsyn över tandvårdens utövande.
Överförda ärenden från lasarettsbyrån 1 juli 1947 då byrån inrättades (se ovan). Tandläkarkonsten, folktandvårdens organisation, förande av matriklar över tandläkare.
Inrättades 1 juli 1947. Organisatoriska utredningar, utarbetande av författningar (Medicinalstyrelsens författningssamling), hälso- och sjukvårdsstatistik m.m.
Överförda ärenden från sinnessjukvårdsbyrån 1 juli 1947 då byrån inrättades (se Mentalsjukvårdsbyrån). Ärenden rörande kastrering, sterilisering, avbrytande av havandeskap, samt rättsmedicinska ärenden som avser sinnes beskaffenhet. Utlåtanden i dessa ärenden avfattades av Rättspsykiatriska nämnden (se nedan).
Inrättades med anledning av tillkomsten av överdirektörsbefattningen 1 juli 1947. Medicinalstyrelsens organisation och personalfrågor med undantag av ärenden tillhörande kameralbyrån.
På grund av speciella förhållanden under första världskriget och åren närmast därefter inrättades särskilda byråer rörande läkemedelstillgång, anskaffande av proviant och förnödenheter för sjukvårdsinrättningar och med anledning av spanska sjukan: Extra byrån 1915–1919; Kristidsbyrån 1917–1919; Influensabyrån 1918–1924. En Läkemedelskommission 1915–1919 inrättades för inköp och import av apoteksvaror och övriga läkemedel.
Inrättades 1 juli 1943. Under Medicinalstyrelsens överinseende ärenden rörande planläggning och utrustning av sjukhus samt motsvarande inrättningar, standardisering av inventarier och materiel inom hälso- och sjukvården samt rationalisering på det sjukhustekniska området.
Vissa av Medicinalstyrelsens nämnder hade självständig beslutanderätt och andra hade rätt att lämna förslag till beslut hos styrelsen eller Kungl. Maj:t. Nämndernas arkiv kan i vissa fall även omfatta handlingar från tiden före deras inrättande.
Inrättades 3 december 1915 (SFS nr 619). Nämnden hade till uppgift att lämna förslag på tilldelande av apoteksprivilegium och bestod av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande och representanter för branschen.
Inrättades 1 juli 1928 (SFS nr 204). Utlåtanden i rättsmedicinska frågor. Före denna tid handlades dessa ärenden av generaldirektören och byråchefen för medicinalbyrån enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 6 december 1912 (SFS 341).
Inrättades 1 juli 1928 (SFS nr 204). Utlåtanden i rättsmedicinska frågor avseende sinnesbeskaffenhet, avbrytande av havandeskap, kastrering och sterilisering. Innan dess handlades ärenden rörande sinnesbeskaffenhet enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 6 december 1912 (SFS nr 341) av generaldirektören, byråchefen för sinnessjukvårdsbyrån, överinspektören för sinnessjukvården eller en psykiater i vetenskapliga rådet. Från och med 1 juli 1947 handlades endast ärenden rörande sinnesbeskaffenhet (i brottmål och civilmål), körkortsärenden, vapenärenden och dylikt. Se Socialpsykiatriska nämnden.
Inrättades 1 januari 1931 (SFS 1929:330). Ansvarade för särskilt kvalificerade utskrivningsärenden främst rörande straffriförklarade och andra patienter som bedömdes kunna vara farliga för sig själv eller sin omgivning. Nämnden bestod av fem ledamöter med chefen för Medicinalstyrelsen som självskriven ordförande.
Inrättades 1 juli 1934 (SFS nr 306). Prövande av frågor rörande farmaceutiska specialiteters registrering i Medicinalstyrelsens specialitetsregister m.m.
Inrättades genom kungl. brev 7 februari 1936 och vars bestämmelser trädde ikraft 1 april. Beslutade om grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster och i ärenden rörande prövning av avgiftsberedningens beslut m.m.
En särskilt tillkallad så kallad Materielnämnd tillkom genom beslut av Kungl. Maj:t 6 oktober 1939. Den ersattes av Medicinalstyrelsens materielnämnd 17 januari 1941, vars uppdrag var att biträda Medicinalstyrelsen vid utredningar rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel.
Inrättades 1 juli 1947 (SFS nr 573) och skulle handlägga ärenden rörande kastrering, sterilisering, avbrytande av havandeskap, tillstånd att ingå äktenskap m.m. Som ledamöter ingick chefen för social- och rättspsykiatriska byrån samt två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.
Inrättades 1 juli 1947 (SFS nr 573). Fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet hos statliga organ som lyder under styrelsen, återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet som meddelas av styrelsen.
Tillkom genom beslut av 1952 års riksdag (instruktion 25 september 1952). Nämnden fungerade som stabsorgan under generaldirektören och handlade frågor rörande internationellt samarbete på hälso- och sjukvårdsområdet, t.ex. med FN, WHO och Europarådet.
Inrättades 22 oktober 1955 som ett rådgivande organ med anledning av beslutet om statsbidrag för anskaffande av hörapparater för barn och vissa vuxna. Nämnden skulle även följa utvecklingen på hörselvårdens område och komma med förslag till åtgärder.
Inrättades genom kungl. brev 10 april 1959 med uppgift att pröva kompetensen hos läkare med utomnordisk läkarutbildning och som önskade utöva läkarkonsten i Sverige liksom hos medicine studerande som önskade fullfölja sin läkarutbildning i landet. Nämnden skulle efter samråd med kanslern för rikets universitet besluta om den fortsatta utbildningen och sjukhustjänstgöringen för sådana personer.
Inrättades 1 juli 1959 (SFS nr 41) och hade till uppgift att handha den centrala planläggningen av krigsorganisationen för den allmänt civila hälsooch sjukvården samt att leda, övervaka och samordna den lokala planläggningen på detta område.
Inrättades 1960 (instruktion 20 maj 1960). Nämnden skulle samordna utbyggandet av undervisningssjukhusen, granska ritningar och övriga förslag till byggnader och utrustning samt följa program- och projekteringsarbetet.
Inrättades för fastställande av krav för specialistkompetens med anledning av tillämpningsföreskrifterna 25 november 1960 till den nya behörighetslagen. Nämnden skulle utarbeta förslag till kvalifikationer och en förteckning över sådana specialister. Tidigare hade dessa uppgifter legat på Sveriges läkarförbund.
Inrättades med anledning av tillkomsten av 1962 års giftförordning samt tillämpningsföreskrifterna till denna och fick sin instruktion 31 maj 1963. Till uppdraget hörde att följa utvecklingen beträffande hälsofarliga varor och bekämpningsmedel. Nämnden hade högsta tillsynen över efterlevnaden av giftförordningen (SFS 1962:702) och var registreringsmyndighet enligt bekämpningsmedelsförordningen (SFS 1962:703).
Inrättades 6 december 1963 med anledning av tillkomsten av lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket. Nämnden skulle fatta beslut om lämplig efterutbildning för tandläkare som saknade svensk eller nordisk tandläkarexamen. Personer med utländsk eller nordisk tandläkarexamen hade normalt skyldighet att genomgå en kurs i författningar av betydelse för yrkesutövningen i Sverige.
Skulle enligt tillämpningsföreskrifterna till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket 6 december 1963 handlägga ärenden rörande ansökningar om erhållande av bevis om specialistkompetens. Nämnden skulle uppmärksamt följa utvecklingen inom odontologin och hos Kungl. Maj:t föreslå enligt nämnden nödvändiga ändringar i indelningen i specialiteter och beträffande kompetenskraven för specialistbehörighet. Ärenden rörande tillstånd till att tillkännage viss specialitet hade tidigare handlagts av Sveriges tandläkarförbund.
Statsmedicinska anstaltens handlingar ingår i arkiven efter de tre närmast följande laboratorierna som ersatte anstalten.
Inrättades 1 januari 1909 (SFS 1908:98). Ersattes 1 januari 1918 av följande självständiga laboratorier.
Inrättades 1 januari 1909 (SFS 1908:104). Bakteriologiska undersökningar av djurkroppar m.m.
Inrättades 1 januari 1918 (SFS 1917:989). Ersatte den år 1909 inrättade Statsmedicinska anstalten (SFS 1908:98) och dess medicinsk bakteriologiska avdelning.
Inrättades 1 januari 1918 (SFS 1917:991). Ersatte den år 1909 inrättade Statsmedicinska anstalten (SFS 1908:98) och dess 1914 tillkomna farmaceutiska avdelning (SFS 1914:526).
Inrättades 1 januari 1918 (SFS 1917:990). Ersatte den år 1909 inrättade Statsmedicinska anstalten (SFS 1908:98) och dess rättskemiska avdelning. Utförde rättskemiska och blodgruppsserologiska undersökningar.
För fullständig redovisning av arkivens innehåll på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Angående Medicinalstyrelsens byrå- och avdelningsarkiv m.m., se tematiska kapitel.
Korrespondens m.m.:
Generaldirektör Rexeds ämnesordnade handlingar förvaras i Socialstyrelsens dossiersystem.
Ekonomi- och personaladministrativa handlingar; kontraktshandlingar m.m.; donationsbrev, testamenten och fondräkenskaper; understödskassor; handlingar rörande flyktingärenden och flyktingvård, m.m.
Protokoll; koncept över cirkulärskrivelser och sekreterarskrivelser; diarier; register över ingivare, akter.
Inrättandet av Socialstyrelsen 1912 motiverades med att ett betydande reformarbete var på gång inom bland annat arbetarskyddslagstiftningen, socialförsäkrings-, bostads-, fattigvårds-, emigrations- och nykterhetsområdet. Genom tillkomsten av barnavårdslagen, socialhjälps- och nykterhetsvårdslagarna började kommunernas verksamhet att i större utsträckning röra enskilda individers såväl medicinska som psykologiska och sociala problem. Samtidigt fick hälso- och sjukvården allt större behov av kompletterande sociala insatser, till exempel i samband med rehabilitering av människor.
Det behövdes således en central statlig myndighet med ansvar för dessa frågor. Till den nya myndighetens uppdrag hörde frågor av social natur som till exempel allmänna arbetsmarknadsfrågor, migration, skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete, minderårigas och kvinnors användande i arbete, barn- och ungdomsvård, socialförsäkringsfrågor, nykterhetsvård, bostadsväsen med mera.
Socialstyrelsens chef hade ensam beslutanderätt i alla de ärenden som han deltog i beredandet av. Det ålåg respektive byråchef att enligt styrelsens arbetsordning antingen bereda och föredraga ärenden, själv avgöra dessa eller delegera till annan tjänsteman på sin byrå. Styrelsen fick tillgång till ett socialt råd av sakkunniga personer från olika organisationer med uppgift att på anmodan avge yttranden och komma med förslag samt delta i utredning och behandling av ärenden som krävde särskild sakkunskap. Vissa ärenden rörande utlåtande till Kungl. Maj:t avseende lagar och författningar skulle avgöras kollegialt.
Socialstyrelsen, som inledde sin verksamhet 1 januari 1913, hade från början fyra byråer: byrån för sociala frågor i allmänhet (1:a byrån); byrån för arbetarskyddsärenden (2:a byrån); byrån för sjukkasseväsendet m.m. (3:e byrån) och byrån för socialstatistik m.m. (4:e byrån). Genom 1920 års instruktion tillkom en 5:e byrå för socialstatistiska specialundersökningar samt en 6:e byrå för lag- och administrativa ärenden.
1938 års förändring av organisationen medförde en hel del ändringar av verksamheten på byrånivå. Två av dessa byråer arbetade med mer utpräglade sociala eller socialmedicinska frågor. Fattigvårdsbyrån (2:a byrån) handlade ärenden angående fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, mödrahjälp, alkoholistvård och nykterhetsverksamhet och statistiska byrån (4:e byrån) utgav tidskriften Sociala meddelanden, sammanställde periodisk och tillfällig statistik rörande sociala förhållanden inom styrelsens verksamhetsområde, bland annat fattigvårds- och barnavårdsstatistik, och bedrev social upplysningsverksamhet.
Socialstyrelsen utövade tillsyn över alkoholistvården och arbetshemmen (enligt lagen om fattigvården) samt hade överinseende över skyddshemmen samt statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Den sociala sektorns snabba expansion medförde dock att andra myndigheter fick överta delar av Socialstyrelsens uppdrag. 1938 års stora omorganisation innebar bland annat att arbetarskyddsbyrån överflyttades till Riksförsäkringsanstalten och sjukkassebyrån till Pensionsstyrelsen. Statens inspektör för fattigvård och barnavård överfördes från Socialdepartementet till en särskild byrå vid Socialstyrelsen (barnavårdsbyrån). Den till samma departement hörande skyddshemsinspektören kom att överföras till Socialstyrelsen, och nykterhetsvårdsärendena fördes till en sektion inom fattigvårdsbyrån som 1944 blev nykterhetsvårdsbyrå. Den 1946 inrättade skolbyrån fick bland annat ansvar för skyddshemsärendena.
I ett betänkande av utredarna för en ny gemensam organisation konstaterades att det behövdes en nära samverkan mellan sjukvård och socialvård för att nå bästa resultat. Ett enhetligare agerande i hälso-, sjuk och socialvårdsfrågor med dithörande lagstiftningsfrågor utgjorde argument för en sammanläggning av Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen. Det nya verket Socialstyrelsen började sin verksamhet 1 januari 1968.
Se vidare Socialstyrelsens instruktioner i SFS 1912:268, SFS 1920:544, SFS 1937:1031, SFS 1957:416, SFS 1967:866.
I detta kapitel behandlas den slutna somatiska vården, det vill säga kroppssjukvården på hospital, lasarett, sjukstugor och motsvarande. Huvudvikten har lagts vid den statliga tillsynen över sjukvården och tillsättningen av läkare och andra nyckelpersoner inom vården.
Den institutionellt bedrivna sjukvården har sina rötter i medeltiden. Att kloster och konvent tog emot sjuka och ålderdomssvaga framgår främst av medeltidsbreven och bevarade tänkeböcker från vissa städer. Under senmedeltiden och reformationen bedrevs sjukvård på hospital och sjukstugor. Det är först efter Gustav I:s förvaltningsreformer som det är möjligt att skaffa sig närmare kännedom om hur sjukvården var organiserad. Handlingar rörande hospitalen återfinns i olika ämnessamlingar, i landskapshandlingarna och i sjukvårdsinstitutionernas arkiv.
Under 1700-talets andra hälft växte lasarettsväsendet fram. Arkivmaterial från denna verksamhet återfinns främst i Riksarkivet, dels i Stockholm och dels på landsarkiven (bl.a. lasarettsarkiv). Från och med denna tid är det möjligt att skaffa sig en mer detaljerad bild av sjukvårdens förvaltning och enskilda individers behandling och vård. Vid århundradets slut utfördes inspektioner av olika sjukvårdsinrättningar och begärdes in verksamhetsberättelser och rapporter. Handlingar från denna verksamhet återfinns i de centrala medicinalmyndigheternas arkiv och i ämnessamlingar på Riksarkivet i Stockholm. I dessa förekommer uppgifter om sjukhusens förvaltning, personal och enskilda patienter. Vidare kan nämnas överklaganden av direktionsbeslut, utfärdande av behörighetsbevis och legitimering av sjukvårdspersonal, validering av examina, tillsättande av sysslomän /sjukhusdirektörer, läkare och annan sjukvårdspersonal samt anmälningar av felbehandling av och skada på enskilda patienter.
Sundhetskollegiet och efterträdaren Medicinalstyrelsen spelade en viktig roll som regeringens expertorgan vid utarbetande av medicinalförfattningar, för samhällsplaneringen i allmänhet och för det socialmedicinska reformarbetet i synnerhet. 1900-talets medicinska, socialmedicinska och organisatoriska utredningsmaterial är mycket omfattande. Åtskilligt av denna expertkunskap hämtades från läkare knutna till Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och Karolinska institutet samt universitetens medicinska fakulteter. Vidare återfinns hälso- och sjukvårdsstatistik och statistik som sammanställts som underlag i utredningssammanhang. Social- och inrikesdepartementen samt riksdagsarkiven är naturligtvis viktiga i sammanhanget.
Under medeltiden utgjorde den institutionella vården av sjuka en uppgift för helgeandshus, hospital eller spetälskehus (»spetaler«), sjukstugor och socknen genom dess fattigvård. Dessa institutioner tog emot akut eller kroniskt sjuka samt vanföra personer. Medicinska kunskaper fanns huvudsakligen hos förstnämnda institutioner, men även den folkligt förankrade medicinen besatt vissa empiriskt grundade kunskaper om läkeörter, sårläkning och behandling av benbrott.
Sjukdom uppfattades ofta som ett straff från Gud som innebar en prövning och möjlighet till botgöring. Eftersom sjukdomar kunde förklaras med synd, utgjorde den andliga hänvändelsen till Gud och helgonen ett viktigt inslag i vården av sjuka. Men det förekom även medicinsk behandling. Vid arkeologiska utgrävningar i Alvastra, Varnhem, Vreta och Gudhems kloster har skalpeller, medicinska kärl, åderlåtningsjärn, miniatyrskedar och stickor samt olika typer av pincetter påträffats. Franciskanernas och dominikanernas konvent hade härbärgen och bedrev sjukvård för besökare och den egna stadens befolkning. Prästvigda munkar fick dock enligt kyrkans bud inte ägna sig åt blodspillan, till exempel åderlåtning. Det förekom att läkekunniga kvinnor (s.k. »läkerskor«) anlitades för behandling av systrarna i Vadstena kloster, och att systrarna själva utförde åderlåtning framgår av Vadstenadiariet.
Hospital och helgeandshus (lat. domus sancti Spiritus) drevs i kyrklig regi men under betydande inflytande från det borgerliga samhället. Under medeltiden fanns uppskattningsvis ett 30-tal sådana inrättningar i Sverige. Till de äldsta nu kända hör Skänninge hospital (1208), Johanniter huset i Eskilstuna (1221), Söderköpings hospital (1277), S:t Örjans hospital i Stockholm (1278), Enköpings hospital (1278), Sigtuna hospital (1278), Uppsala helgeandshus (1290-talet), Visby helgeandshus (1299) och Växjö hospital och helgeandshus (1313).
I Eskilstuna inrättades en Johanniterstiftelse som kom att bli mycket förmögen och bedriva hospitalsverksamhet. En filial till denna öppnades på Öland 1469 och Johanniterna övertog 1480 hospitalet i Kronobäck i Småland. Hospitalen, som av smittskyddsskäl förlades en bit utanför städerna, var från början främst avsedda för spetälska. De utvecklades redan vid medeltidens slut till allmänna sjukvårds- och försörjningsinrättningar.
Kloster hade ofta tillgång till sjukstuga och i vissa fall en sjuksal (infirmarium) för vård av klostrets invånare och eventuellt även tillfälliga besökare och hjälpsökande. Sjuksalen kunde vara påkostad och utformad som en kyrka med ett altare längst fram. Spår av sådana anläggningar har påträffats vid arkeologiska utgrävningar av vissa svenska kloster. Enligt Vadstenadiariet fanns en sjukstuga i klostret som användes för vård av sjuka. Biskop Åke av Västerås infann sig till exempel allvarligt sjuk i klostret 1453 och lades på en halmmadrass på golvet i sjukstugan där han även avled. Vid allfarvägar på landsbygden kunde det finnas härbärgen eller själahus med samma funktion.
Helgeandshusen förlades i städerna eller deras omedelbara närhet. De tog emot sjuka och betalande åldringar med viss förmögenhet, som först skulle begå en generalbikt över alla sina synder. Helgeandshusen bedrev uppsökande verksamhet bland fattiga, delade ut bröd och värnade särskilt om änkor, hittebarn och föräldralösa. Sjuksalen inreddes som ett kapell så att de intagna kunde se eller åtminstone höra gudstjänsten. Bön, bad, vila i uppvärmda rum och närande kost ingick som huvudsaklig behandling. En avdelning i Helgeandshuset i Söderköping var till exempel under 1300talet inrättad som barnhus.
Läkare och »läkerskor« omnämns i den medeltida sagolitteraturen, i landskapslagar och i städernas tänkeböcker. Av Upplandslagen (1280talet) framgår att laga läkare är den »som har läkt sår av huggvapen, sår med benbrott, sår i bröst eller mage, avhuggen hand eller fot, sår tvärs igenom med två mynningar«. Den som tillfogar någon kroppslig skada »till blods av våda och ej med vilja« kunde enligt manhelgdsbalken i samma lag erbjuda »linne och läkarelön« som vådaverksbot istället för vite.
Det är känt att kung Magnus Eriksson (regerade 1319–1364) hade en livläkare och under senmedeltiden förekom att läkare anlitades av borgerskapet i städerna. Men för det stora flertalet av befolkningen utgjorde läkekonsten ett på praktisk erfarenhet grundat hantverk. Det förekom att bardskärare anlitades i samband med rannsakningar för att uttala sig om kroppsskador och dödsorsaker. Vid medeltidens slut började yrkes beteckningen »läkare« reserveras för högre utbildade personer. Under sen medeltiden fanns tillgång till läkeböcker som sammanfattade äldre litteratur på området.
Klosterväsendet upplevde redan före reformationen en stagnation och tillbakagång med sjunkande intresse för dess verksamhet från allmänhet och makthavare. De evangeliska predikanterna bedrev en intensiv agitation mot franciskanerna och dominikanerna – de så kallade tiggarordnarna, som började avvecklas redan under 1520-talet. Olaus Petri och andra framhöll i likhet med Luther att folkets allmosor skulle användas till fattigas och sjukas underhåll och inte till att berika kyrkan och dess institutioner. Efter reformationsriksdagen i Västerås 1527, då kyrkans egendom i praktiken konfiskerades, vidtog Gustav I åtgärder för att garantera hospitalens och andra välgörenhetsinrättningars fortsatta existens och verksamhet. 1528 utfärdade kungen ett skyddsbrev för helgeandshus, hospital och sjukstugors donationsjordar och andra tillgångar.
Särskilt tiggarordnarnas konvent omvandlades till av kronan och borgerskapet kontrollerade sjukvårds- och försörjningsinrättningar. Det skedde under åren 1529–1531 i städer som Enköping, Jönköping, Vadstena, Uppsala och Söderköping. Vid förekomst av helgeandshus och leprosa rium i samma stad sammanslogs dessa till ett hospital. I Stockholm förenades på initiativ från borgmästare och råd stadens helgeandshus, själagård, S:t Görans gård och sjukstugor redan 1527 till en gemensam sjukvårdsinrättning som förlades till franciskanernas tidigare lokaler på Gråmunkeholmen. Stadens borgmästare och råd var i allmänhet initiativtagare till sådana fusioner, som skedde i flera andra städer än Stockholm. De genomfördes med regentens goda minne och erkännande och kunde på så sätt erhålla bekräftelse- och skyddsbrev. För att förbättra den ekonomiska ställningen anslogs – förutom befintliga donationsjordar och fastigheter – fattig- eller kronotionden, sakören och kollektmedel. Som ett arv från den katolska tiden ägnade sig hospitalen åt reglementerat tiggeri genom så kallade »bedare«.
Gustav I utfärdade 1533 en stadga för helgeandshus och hospital i Stockholm, som kom att tillämpas på Danvikens hospital och andra hospital i riket. Av stadgan framgår att det skulle utses två goda och oberyktade män till föreståndare, som var redovisningsskyldiga inför borgmästare och råd. En syssloman, som var redo att leva och dö med de fattiga i hospitalet, skulle ansvara för den löpande verksamheten. En präst skulle anställas för att hålla gudstjänst, leda sång och läsning samt minst en gång i veckan besöka de intagna i sjukstugan och förbereda dem som låg på sitt yttersta. Det skulle även finnas tillgång till läkare.
Hospitalen hade länge karaktär av fattigvårdsinrättning, men det förekom även betalande äldre – så kallade »fribröder« och »frisystrar« – som mot ersättning i form av donationer eller avgifter kunde inackordera sig på bättre villkor än hospitalshjonen. De sistnämnda var i princip omyndiga och underkastade en rad frihetsinskränkande föreskrifter. Hospitalens verksamhet präglades av kristen etik och barmhärtighetstänkande, och personalen förväntades leva med och viga sitt liv åt hospitalshjonen. Verksamheten finansierades med hjälp av avkastningen från donationshemman, allmosor, kronotionden och statsbidrag i form av spannmål som senare avlöstes i pengar.
Enligt 1571 års kyrkoordning, som innehåller föreskrifter rörande hospital och sjukstugor, var dessa »fåå och swage« och avsedda för människor som var tvungna att lita till andra för sin nödtorft. Eftersom släkten hade försörjningsplikt mot sina närmaste anhöriga vårdades många svårt sjuka i hemmen. Försörjningen av gamla orkeslösa föräldrar kunde till exempel lösas genom sytning (flatföring), vilket medförde att det syskon som åtog sig vården fick sitta kvar i föräldrahemmet eller fick ersättning i samband med bodelning. Varje socken skulle enligt kyrkoordningen uppföra en sjukstuga i närheten av kyrkan för underhåll av mellan fyra och sex personer och hospitalen som låg i vissa av landets städer – särskilt i stiftsstäder – skulle åtminstone kunna ta emot 30 sjuka personer.
Under 1500-talet fanns en handfull akademiskt utbildade läkare som alla var invandrade från kontinenten och verksamma vid hovet under dess vistelse i till exempel Stockholm, Nyköping eller Kalmar. Dessa läkare var högt bildade och kunde i vissa fall bedriva egen praktik vid sidan av sin hovtjänst. Dionysius Beurraeus anlände från Frankrike till Sverige 1544 och blev läkare vid hovet. Han gjorde en framgångsrik karriär som diplomat, blev medlem av riksrådet och adlades, men drabbades under Sturemorden 1567 av onåd och dödades på order av Erik XIV. Johann Copp, som var en humanistiskt bildad läkare från Böhmen, blev vid 1500-talets mitt utnämnd till kungens livmedikus men avled redan 1558 i Åbo. Hans verk Empiricus suecus, utgivet omkring 1565, betraktas som Sveriges första tryckta medicinska arbete. Den holländske medicine doktorn Vilhelmus Lemnius, som 1561 blev Erik XIV:s livläkare, gav under peståret 1572 ut broschyren Emoot pestilentzie. Han utarbetade även ett förslag till medicinalväsende som förebådade det sena 1600-talets reformer.
Bardskärare och barberare ägnade sig främst åt sårvård, frakturer, åderlåtning och enklare kirurgiska ingrepp. De var organiserade i skrån och lärde sig yrket genom att gå i lära hos en mästare. Kunskaperna om grundläggande anatomi skiftade sannolikt högst betydligt. Stockholms bardskärarlag, tidigast omnämnt 1496, fick 1571 sina privilegier bekräftade av Johan III. Av privilegiebrevet framgår att det skulle finnas högst sex bardskärare varav en ålderman, som skulle utses av borgmästare och råd. Det krävdes intyg om fullgjorda läroår för att kunna antas som mästare.
Bardskärarna fick inte behandla patienter som stod under »läkarehand« och kunde bötfällas om en patient av oaktsamhet orsakades skada. Till bardskärarnas privilegier hörde att åderlåta, behandla färska sår, förbinda och »hår afskäre«. Om någon utländsk läkare ville praktisera i staden var han, som prov på sin skicklighet, skyldig att framgångsrikt behandla två botbara sjuka på hospitalet. Enligt 1571 års kyrkoordning skulle de sjuka på hospitalen inte enbart erbjudas föda och kläder utan även läkarvård. I praktiken innebar detta att de blev behandlade av en medlem av bardskärarskrået.
Under 1500-talets slut började man göra skillnad mellan fattigvård och sjukvård. Medan staten ställde resurser till förfogande för hospital, tydliggjordes socknarnas och städernas ansvar för fattigvården. Men gränsdragningen mellan dessa verksamheter förblev länge oklar. Inte minst för att långvarig sjukdom i många fall medförde svår misär och behov av understöd. Sjukstugorna, som var avsedda för sjuka och ålderdomssvaga, skulle enligt 1571 års kyrkoordning finansieras genom allmosor och frivilliga gåvor.
Gustav II Adolfs ambition att istället för de små hospitalen inrätta stora anstalter under en gemensam styrelse – consistorium generale – och riva sockenstugorna stupade på motståndet från prästeståndet. Däremot skärptes kontrollen över den ekonomiska förvaltningen. Enligt 1624 års hospitalsordning, som medförde ett principiellt tiggeriförbud, skulle det finnas två olika utspisningsordningar (klasser) med en vårdavgift på 60 respektive 20 daler. Avgiften vid intagning på hospital var i princip obligatorisk. Saknade personen ifråga egna tillgångar eller betalande anhörig, fick staden eller socknen på hemorten stå för kostnaden. Som huvudprincip gällde att svårt sjuka, personer med smittsamma sjukdomar, »livs skröpliga«, »ursinniga« och »besatta« eller av andra skäl arbetsoförmögna skulle tas om hand på hospital. Hospitalen skulle ha en »läkare« (eg. fältskär) knuten till sig, men en sådan saknades dock i praktiken ofta.
Kammaren, från och med 1639 kallad Kammarkollegium, hade sedan 1500-talet överinseende över hospitalens förvaltning och årliga räkenskaper. Enligt 1626 års kansliordning fick även kansliet (fr.o.m. 1634 Kanslikollegiet) ett övergripande ansvar för hospital, barnhus och tukthus, och genom 1635 års landshövdingeinstruktion blev landshövdingen ansvarig för tillsynen av hospital och barnhus. Landshövdingen skulle se till att hospitalens egendom hölls i gott skick och att de ansvariga fullgjorde sina skyldigheter.
Enligt 1642 års tiggarordning hade socknen på landsbygden och i städerna skyldighet att uppföra fattigstugor efter varje församlings storlek och förmögenhet. Församlingen skulle genom allmosor bidra till deras underhåll. Hospitalen, som i flertalet fall var små och resurssvaga, skulle på det sättet kunna befrias från rena försörjningsfall. Under 1600-talet förekom klagomål över hospitalens oförmåga att svara upp mot behoven.
Hospitalen var enligt 1686 års kyrkolag underställda landshövding och biskop med biträde av borgmästare och kyrkoherde. Inga åtgärder fick enligt kyrkolagen vidtas »utan dheras wettskap och wilie«. Landsbokhållaren skulle göra den förberedande granskningen av hospitalsräkenskaperna och redovisa resultatet i landsboken. För sjukstugorna på landsbygden ansvarade socknens adel, kyrkoherde, kyrkvärdar och sexmän. Det ålåg kyrkoherden att ta initiativ till uppförande av sjukstuga om sådan saknades och att uppmana församlingen att hjälpa till med byggandet samt »af en frij och god wilie« årligen lämna ett bidrag till de intagnas försörjning.
Den äldre arkivbildningen innehåller främst handlingar rörande förvaltningen av medicinalväsendet och dess institutioner, till exempel testamentariska förordnanden och donationer, arrenden, löner och ersättning för utlägg, fastighetsförvaltning samt personalärenden.
Uppgifter om enskilda personers donationer och hospitalens förvaltning förekommer i på landsarkiv bevarade tänkeböcker (politie- och justitieprotokoll) från senmedeltid och 1500-talet rörande Arboga, Enköping, Gävle, Jönköping, Kalmar, Malmö, Nya Lödöse, Stockholm och Vadstena.
Innehåller uppgifter om svenska brev eller brev rörande Sverige fram till 1540. Huvudkartoteket finns tillgängligt på Internet. Medeltidsbreven är utgivna i Svenskt Diplomatariums huvudserie fram till 1300-talets slut samt i Svenskt diplomatarium från och med 1401 (1401–1420). Det innehåller topografiskt register med uppgifter rörande hospital.
Ekonomisk redovisning från hospital.
Räkenskaper rörande hospitalen förekommer även i landsboken och verifikationerna innehåller uppgifter om hospitalens ekonomiska privilegier och friheter samt om gods och räntor.
Handlingar rörande kloster och hospital 1521–1628.
Skrivelser till och från Kunglig Maj:t och handlingar rörande hospitalens egendom (jordeböcker etc.) och ekonomiska förvaltning (stater, huvudböcker, verifikationer) m.m. Främst rörande Danvikens hospital (1580–1830-talet), Gyllenbielkeska hospitalet i Qvidinge (1742–1764), Uppsala hospital (1500–1600-talet), Vadstena hospital (1600–1700talet), Skara hospital (1600–1800-talet) samt strödda handlingar från flera andra hospital i nuvarande Sverige och i Finland.
Arkivet innehåller bland annat medicinalförfattningar (1663–1813), handlingar rörande liv- och hovläkare, provinsialläkare, fältskärer etc. (1500–1800-talet), handlingar rörande läkarundervisningen (1704– 1814), den allmänna hälsovården (1742–1832), sjukvårdsanstalter (1640– 1833), sjukdomsbeskrivningar (1593–1837) och ockultister och kvacksalvare (1644–1840) m.m.
Räkenskaper, inventarier, utdrag ur jordeböcker, tiondelängder, redovisning av hospitalshemman m.m. från följande hospital: Arboga hospital, Danvikens hospital, Enköpings hospital, Göteborgs hospital, Halmstads hospital, Jönköpings hospital, Linköpings hospital, Nyköpings hospital, Söderköpings hospital, Uddevalla hospital, Uppsala hospital, Vadstena hospital, Västerås hospital, Växjö hospital, Örebro hospital och utan uppgift.
Barberares (bardskärares), läkares och apotekares räkenskaper samt strödda handlingar från 1700- och främst 1800-talet.
Räkningar, utbetalningar med underlag (skrivelser).
Innehåller handlingar från följande hospital: Enköpings hospital, Hedemora hospital, Jönköpings hospital, Kalmar hospital, Linköpings hospital, Norrköpings hospital, Nyköpings hospital, Skara hospital, Strängnäs hospital, Söderköpings hospital, Uppsala hospital, Vadstena hospital, Växjö hospital och Örebro hospital.
Hospitalsräkenskaper: Skåne 1698–1718; Kristianstads län 1719–1755; Malmöhus län 1719–1755; Hallands län 1683–1755; Bohus län 1658– 1756, m.m.
Vid 1600-talets början fanns endast en handfull akademiskt utbildade läkare i Stockholm som även bedrev privatpraktik hos adeln och det förmögnare borgerskapet. I övriga Sverige och för den fattigare delen av befolkningen fanns i stort sett endast mer eller mindre kompetenta fältskärer och badare att tillgå. En svagt utvecklad akademisk medicin, avsaknad av regelverk för legitimering av inhemska läkare eller validering av utländska läkare, och obefintlig tillsyn av den medicinska praktiken möjliggjorde för kvacksalvare att ikläda sig rollen som läkare. Vid århundradets slut och 1700-talets början hade tillgången på utbildade läkare förbättrats något. I landets större städer fanns en stadsfysikus (stadsläkare) och i vissa län en provinsialläkare.
Läkarutbildningen i Sverige förblev länge eftersatt trots flera försök att förbättra situationen under 1600-talet. Genom initiativ från hertig Karl inrättades 1595 en professur i medicin vid Uppsala universitet, som i brist på lämpliga kandidater förblev vakant fram till 1613, då hovläkaren och diplomaten Johannes Chesnecopherus tillträdde professuren i medicin och fysik i Uppsala. Eftersom han främst kom att ägna sig åt fysik (dvs. filo sofi, botanik, zoologi, kemi, mineralogi och delar av astronomi), så tillsattes 1624 en extra ordinarie professor i medicin, Johannes Franckenius.
Sverige var i hög utsträckning beroende av inflyttning av läkare från främst tyskspråkiga länder. Den medicinska utbildningen blev först genom 1655 års akademiska konstitutioner närmare reglerad. Olof Rudbecks verksamhet som adjunkt och senare professor i Uppsala medförde en vitalisering av den lilla medicinska fakulteten. Vid 1700-talets mitt uppgick antalet medicine studerande till ett 50-tal. Medicinska fakulteter fanns även i Åbo från 1640 och i Lund från 1666. Under hela 1700-talet var det vanligt att avsluta de medicinska studierna utomlands.
Den första medicinska doktorspromotionen ägde rum vid akademien i Lund 1689 och först 1738 promoverades en medicine doktor i Uppsala. Enligt 1688 års medicinalordningar gavs företräde för svenskar att öppna läkarpraktik i landet. På så sätt ville man locka fler studenter till de svenska medicinska fakulteterna. Möjligheten att kunna försörja sig som privatpraktiker utanför Stockholm var emellertid små.
Collegium medicum instiftades 16 maj 1663 genom kungligt brev som en intresseorganisation och korporation för den akademiskt utbildade läkarkåren i huvudstaden. Privilegierna bekräftades av Karl XI den 4 augusti 1680 och den 17 september 1684 genom resolution. Till initiativtagarna hörde de framstående läkarna arkiater Grégoire François Du Rietz, livmedikus Bernhard Below, stadsfysikus i Stockholm Zacharias Wattrang och amiralitetsmedikus Peter Schallerius (adl. Gripenflycht). Kungens tjänstgörande livläkare utsågs till ordförande (preses).
Som medlemmar i kollegiet antogs endast promoverade och godkända läkare med väl vitsordad erfarenhet. Genom 1688 års medicinalordningar, som utgavs i tryck först 1699, utvecklades kollegiet till ett medicinalverk för hela riket. Syftet var dels att skapa yrkesmässiga privilegier för den egna gruppen av medicinare, dels att verka för en förbättring av det allmänna hälsoläget och sjukvården i riket. Det förstnämnda förutsatte ett aktivt bekämpande av så kallade kvacksalvare och charlataner, som hittills praktiserat utan några hinder.
1688 års medicinalordningar innehåller bestämmelser om apotekare, kirurger och barnmorskors yrkesmässiga kompetens och skyldigheter. Kirurger och barberare förbjöds att behandla invärtes medicinska fall, och utbildade läkare skulle om möjligt närvara vid svåra kirurgiska operationer. Kryddkrämare, kirurger eller barberare fick inte ordinera läkemedel för invärtes sjukdomar, apotekare inte ställa diagnos eller förskriva läkemedel och läkemedelshanteringen reglerades. Däremot fick apotekarna vid avsaknad av läkare förlänga recept och biträda de sjuka med råd i frågor rörande hälsan. Collegium medicum utgjorde en prövningsanstalt för bland annat läkare, barnmorskor och apotekare. Kollegiet hade även viss undervisningsskyldighet i anatomi, botanik och farmaci.
Redan genom 1663 års privilegium för Collegium medicum beslutades att ingen »doctor medicus« fick praktisera i huvudstaden utan att först inför kollegiet ha uppvisat sitt »doctoratsbrev« och skriftligt bevis om minst sex års erfarenhet som praktiserande läkare. Samma krav på prövning och godkännande gällde enligt 1688 års medicinalordningar (som först 1699 kom i tryck efter viss omarbetning). Genom sistnämnda förordning utvidgades kravet på godkännande från Collegium medicum till att även gälla läkarpraktik på landsorten. Städernas magistrater var skyldiga att vända sig till kollegiet inför rekrytering av läkare. Kollegiet skulle också pröva de medicinska kunskaperna hos alla sökande till provinsialläkartjänster. Efter godkänt förhör skulle tro- och huldhetsed sväras och en avgift betalas till kollegiet.
Ännu vid sekelskiftet 1700 fanns endast 23 medicinare i hela landet varav 14 var bosatta utanför huvudstaden. Som en följd av den tilltagande professionaliseringen och yrkesmässiga regleringen av den kliniska medicinen uppstod en långvarig kompetensstrid mellan medicinare och kirurger. Endast godkända medicine doktorer, som avlagt trohets- och huldhetsed, kunde bli medlemmar av Collegium medicum. Kirurgerna eller fältskärerna var däremot inte kvalificerade för medlemskap.
En bit in på 1700-talet hade utbildningen av svenska läkare kommit igång på allvar. Detta medförde att akademierna alltmer reagerade mot att det krävdes kunskapsprov inför kollegiet av i Sverige promoverade läkare. Genom kungligt brev 26 april 1737 avskaffades därför denna skyldighet. Men skyldigheten att uppvisa examensbevis och svära tro- och huldhetsed kvarstod. I fortsättningen behövde endast personer med utländsk examen genomgå kunskapsprov, vilket ansågs nödvändigt ur valideringssynpunkt. Vid denna tid rådde ett utbrett problem med utbildningsfusk och köp av doktorsbrev. Som medlem av Collegium medicum förband sig läkare att i enlighet med gällande föreskrifter examinera apotekare, visitera apotek, genomföra rättsmedicinska undersökningar och medverka i arbetet med bekämpande av farsoter och smittsamma sjukdomar.
Efter en längre tids kompetensstrid mellan badarna och barberarämbetet förklarade Kungl. Maj:t i mars 1675 att badarna endast fick ägna sig åt att hålla badstuga, slå åder, klippa hår, raka skägg, koppa och läka ytliga sår. Barberarna (fältskärerna) hade ensamrätt att ägna sig åt skador och sår som uppkommit genom »huggande, stickande, brännande, bräckande«. Stockholms liv- och hovbarberare hade emellertid genom sina långvariga utländska studier och värdefulla kontaktnät en i förhållande till fältskärerna på landsorten privilegierad ställning.
Enligt Karl XI:s öppna brev den 10 juli 1680 skulle alla städer vara försedda med dugliga barberare och kirurger. Som ett led i denna strävan fick gesäller som blivit examinerade av Barberarämbetet i Stockholm företräde till sådana tjänster. Samma år blev hovkirurgen mäster Balthazar Salinus dess förste direktör och var samtidigt societetens ålderman. Beslutet att förbättra fältskärernas utbildning utgjorde ett led i den allmänna omsorgen om krigsmakten och dess behov, men kan även sättas i samband med de vetenskapliga framstegen inom den kontinentala anatomin och fysiologin. Kungl. Maj:t beslutade i april 1682 även om inrättande av ett anatomihus med obduktionssal nära Söderport att användas av Barberarämbetet i utbildningssyfte. Lik efter avrättade brottslingar skulle förmedlas genom Överståthållarämbetet. Barberarämbetet i Stockholm – som från 1685 benämndes »Kirurgiska societeten« – skulle enligt 1686 års reglemente och ordning fungera som en övervakande och kontrollerande myndighet för landets fältskärer. Kirurgiska societeten fick exklusiv rätt att examinera alla fältskärer i riket samt godkänna sökanden till tjänster som stads- och regementsfältskärer. Examen skulle ske inför hela ämbetet i närvaro av Kungl. Maj:ts därtill förordnade livmedikus (»collegii medici praeses«). Svårare operationer fick kirurgerna enligt 1688 års medicinalordningar endast utföra i närvaro av en av Collegium medicum godkänd läkare. Detta slags inskränkningar i ämbetets självständighet motarbetades av Kirurgiska societeten.
Begäran om examination av en gesäll eller praktiserande fältskär kom ofta från blivande arbetsgivare, till exempel regementen eller städernas magistrater. Examination skulle ske i närvaro av tjänstgörande livmedikus och medlemmar av Kirurgiska societeten, samt någon representant för magistraten i Stockholm. För att bli mästarfältskär krävdes flera års tjänst som gesäll inklusive erfarenhet från utlandet genom gesällvandring, av slutad med examen inför societeten. Fältskärer och barberare rekryterades vid denna tid i hög utsträckning från tyskspråkiga länder, vilket avspeglar sig i kirurgiska societetens arkiv, vars bevarade protokoll avfattades på tyska fram till 1756. Till fältskärernas plikter ingick att genomföra medikolegala likbesiktningar och att avge utlåtande till domstolarna.
Under 1700-talet blev det alltmer uppenbart att det skråmässiga undervisningssystemet för utbildning av kirurger inte motsvarade de aktuella vetenskapliga kraven på medicinska insikter och anatomiska kunskaper. Eftersom de av Kirurgiska societeten examinerade fältskärerna var betydligt fler än läkarna så fick de förstnämnda i praktiken fylla rollen som läkare i många landsortsstäder och på bruksorter. Klagomålen om att fältskärerna överskred sina befogenheter och fuskade inom invärtesmedicinen var många. Insikten om behovet av en förändring av utbildningssystemet och ett gemensamt statligt verk för tillsyn och kontroll växte under 1700-talets andra hälft.
Kollegiet skulle enligt medicinalordningarna fungera som tillsynsorgan för läkare, fältskärer, apotekare, barnmorskor och hälsobrunnar samt utfärda råd och anvisningar i samband med epidemier och farsoter. Förutom cirkulär utgavs en rad mindre avhandlingar och skrifter rörande allmän hälsovård och förebyggande av smittsamma sjukdomar. Flera av de tongivande ledamöterna av kollegiet var även medlemmar av Kungl. Vetenskapsakademien. Vetenskapsakademiens handlingar innehöll medicinska artiklar och dess almanackor råd om vanliga folk- och barnsjukdomar.
På grund av Collegium medicums beroendeställning gentemot den exekutiva makten var det svårt att beivra överträdelser mot gällande medicinalordningar. Kontrollen var dessutom eftersatt på grund av att kollegiet bestod av yrkesmässigt aktiva läkare som saknade arvode för sitt uppdrag och tillräckliga administrativa resurser. Kollegiet, som främst uppfattades som en skråorganisation för medicinare, motarbetades även av Kirurgiska societeten och apotekarna, som endast motvilligt erkände dess roll som medicinalmyndighet.
Riksdagen uppmärksammade behovet av en central medicinsk myndighet med tillräckliga resurser att förbättra hälsoläget och sjukvården i riket. Den höga barnadödligheten och de epidemiska sjukdomarna uppfattades som ett hot mot den nationella säkerheten och välfärden. Kungl. Maj:t utfärdade i juni 1763 därför för första gången en instruktion för Collegium medicum. Rollen som allmänt verk markerades genom benämningen »Kongl: Maj:ts Collegium« och kollegiet tillerkändes formell förslagseller yttranderätt vid tillsättande av läkartjänster. Kollegiet skulle som tidigare bestå av en ordförande (preses) och sex assessorer. Enligt instruktionen skulle tätare sammanträden än hittills hållas för att påskynda handläggningen av ärenden.
Genom 1774 års instruktion för provinsialläkare fick kollegiet rätt att uppföra tre av de mest förtjänta och skickligaste sökandena på förslag till provinsialläkartjänster, vilka tillsattes av Kungl. Maj:t. Collegium medicum skulle avlämna betänkanden rörande bekämpande av epidemier och årligen författa relationer om medicinalväsendets allmänna tillstånd. Under frihetstiden utkom så kallade riksdagsrelationer och för vissa år även en redogörelse för kollegiets verksamhet. Kollegiet skulle bevaka hälsotillståndet i riket och avge betänkanden med förslag till åtgärder mot utbrott av epidemier och på olika sätt främja koppympningen. Vid farsoter skulle läkare på order från kollegiet skickas ut för att bistå allmogen med läkarvård och medikamenter.
Den av Collegium medicum bedrivna undervisningen i Stockholm var främst avsedd att erbjuda en teoretisk grundutbildning samt träning i de praktiska momenten för personer som siktade på en karriär som mästerfältskär inom den militära eller civila sjukvården. Men även medicine studerande och läkare gavs möjlighet att förkovra sig i praktisk kirurgi genom undervisning på kollegiets anatomiska teater och praktik på Serafimerlasarettet. Stockholm hade genom sitt förhållandevis resursstarka lasarett bättre möjligheter än universiteten att erbjuda detta.
Kirurgiska societeten bedrev som redan nämnts utbildning i anatomi och kirurgi för blivande fältskärer, men blev under 1750-talet i stort sett utkonkurrerad som utbildningsanordnare av Collegium medicum. Kollegiet besatt större vetenskaplig prestige och hade ju sedan länge ett övergripande ansvar för läkarnas utbildning. Kungl. Maj:t beslutade redan 1684 att den anatomiska utbildningen i Stockholm skulle underställas kollegiet och vara tillgänglig för både medicine studeranden och fältskärer.
I anatomisalen i stadshusets norra flygel på Södermalm hölls offentliga dissektioner (liköppningar). Dessa – som besöktes av läkare, kirurger och barnmorskor – var även öppna för allmänheten mot avgift. Undervisning bedrevs med vissa uppehåll av medlemmar i Collegium medicum i anatomi, botanik, kemi, farmaci och obstetrik. Först 1716 inrättades en professur i anatomi med fullmakt för assessorn Magnus Bromelius, men tjänsten vakanssattes redan efter några år. 1748 flyttade verksamheten till Bondeska palatset på Riddarholmen och 20 år senare till Wrangelska palatset, där Collegium medicum hade sina lokaler.
Det skulle dröja till 1756 innan Stockholm fick en professur i anatomi och kirurgi, vilken ansågs behövlig för att avhjälpa de bristfälliga kunskaperna hos krigsmaktens fältskärer. Tjänsten tillsattes med provinsialläkaren i Halmstad Roland Martin som kort före utnämningen meriterat sig utomlands. Enligt instruktionen skulle han hålla offentliga föreläsningar fyra timmar i veckan under hela vintern, så att en hel kurs i anatomi kunde genomföras och dessutom en kurs i operation. För de kirurgiska operationsövningarna inköptes instrument i Paris. I tjänsten ingick även att hålla förhör och utfärda kursintyg (attest) för de elever som avsåg att genomgå fältskärsmästarexamen inför Kirurgiska societeten.
Förutom professur tillsattes en prosektor (adjunkt) med uppgift att förbereda preparat inför föreläsningar, genomföra anatomiska dissektioner samt årligen hålla en kurs i anläggande av bandage. Döda kroppar kunde enligt Kungl. Maj:ts beslut 1756 rekvireras från allmänna sjukhus, hospital, lasarett, fattighus, arrester, rasp- och tukthus, och efter oäkta barn.
Carl von Linnés internationella berömmelse och populära föreläsningar gav upphov till ett starkt växande intresse för botaniken och dess betydelse för medicinen. En höjning av kunskapsnivån ansågs nödvändig för att stimulera odlingen av medicinalväxter och därmed minska beroendet av dyrbar import från utlandet. Kungl. Maj:t beslutade 1761 efter förslag från Collegium medicum om inrättande av en professur i naturalhistoria och farmaci, och en demonstrator (adjunkt) i botanik i Stockholm. Peter Jonas Bergius utnämndes till tjänsten som professor. Undervisningen var avsedd att ge fältskärs- och apotekargesäller grundläggande farmaceutisk kunskap. Peter Jonas Bergius var en betydande botanist och lade genom sitt testamente tillsammans med sin bror Bengt Bergius grunden till Bergianska trädgården. Linné var dock för sin del – sannolikt av konkurrensskäl – kritisk till verksamheten vid det medicinska och kirurgiska undervisningsverket i Stockholm.
Sistnämnda professurs teoretiska innehåll moderniserades 1807 då medicine- och farmacie adjunkten Jöns Jacob Berzelius förordnades som professor i samma ämnen. Undervisningen var fortfarande inriktad på allmän sjukdomslära och farmaci men utökad med kemi och praktiska laborationer. I tjänsten ingick att inför Collegium medicum examinera blivande kirurgie kandidater och att närvara vid apotekar- och provisorsexamen.
År 1761 utnämndes David Schultz (adl. von Schulzenheim) till inne havare av den nyinrättade professuren i förlossningskonst eller obstetrik. Schultz var både medicine doktor och kirurg och hade ett särskilt intresse för förlossningsvård och koppympning. Han undervisade blivande läkare, fältskärer och barnmorskor i förlossningskonstens grunder. Gustav III tog initiativ till inrättande av Allmänna barnbördshuset i Stockholm som öppnades 1775, dit även undervisningen i obstetrik flyttades. Denna inrättning var i första hand avsedd för fattiga barnaföderskor. Vid barnbördshuset Pro Patria, grundat året innan, kunde även välbeställda kvinnor föda barn anonymt och lämna bort sitt barn till fosterföräldrar. Kungens syfte med dessa institutioner var i likhet med det så kallade barnamordsplakatet 1778 främst befolkningspolitiskt.
Ovan nämnda professorer och deras biträden utgjorde det medicinska och kirurgiska undervisningsverket i Stockholm, som kan betraktas som en föregångare till Karolinska institutet. Undervisningen bidrog till en begynnande utbildningsmässig integrering av de medicinska och kirurgiska disciplinerna i läkarutbildningen, och till en förbättring av fältskärernas teoretiska och praktiska medicinska kunskaper.
Collegium medicum ville höja kirurgin till samma vetenskapliga nivå som den medicinska disciplinen och skapa en gemensam grundutbildning för alla läkare. Kollegiet ville även utöva samma kontroll över kirurgerna som över medicinarna. Det sistnämnda blev verklighet genom instruktionen den 28 oktober 1797, som medförde att Kirurgiska societeten följande år avskaffades. Kollegiet fick genom denna förändring en starkare ställning som tillsynsmyndighet och en ny roll som ensam examinator av kirurger. Samtliga i riket praktiserande medicine doktorer, stadsfysikus (stadsläkare), mästerfältskärer inom den civila och militära sjukvården samt de akademiskt verksamma lärarna och forskarna i Stockholm, räknades som medlemmar av Collegium medicum.
Trots att lasarettsläkarna – som i allmänhet var kirurger – hade Serafimerordensgillet som chefsmyndighet, var de skyldiga att avge en årlig berättelse till Collegium medicum. Alla praktiserande läkare skulle underrätta kollegiet om viktigare tilldragelser från sin kliniska verksamhet. Samtidigt förändrades kollegiets sammansättning. Det skulle bestå av preses, en vice preses och åtta assessorer med lön på stat. Hälften av de sistnämnda skulle vara invärtes medicinare och den andra hälften kirurger. Personalen skulle utgöras av en sekreterare, en kamrerare, en notarie, en aktuarie för kansligöromålen, en vaktmästare och en kammardräng.
Att kirurgin ännu vid seklets slut betraktades som ett hantverksyrke framgår av 1797 års reglemente för utbildning av kirurger, enligt vilket undervisningen som tidigare skulle bedrivas hos en mästerfältskär. Men det krävdes ett skriftligt kontrakt mellan mästaren och lärjungen, som i avskrift skulle inges till Collegium medicum. Efter avslutad lärlingstid på tre år skulle examinator utses, examensprotokoll skrivas och skickas i avskrift till kollegiet, samt utskrivningsbevis som kirurgistuderande (»chirurgie studiosus«) utfärdas. Därefter krävdes ytterligare minst fyra års medicinska studier och praktik vid anatomiska inrättningen och Serafimerlasarettet i Stockholm, och tre särskilda förhör inför kollegiet för mästerfältskärsexamen.
Den som blivit godkänd i förhören fick diplom som »magister chirurgiae «. Efter avlagd tro- och huldhetsed var det fritt fram att driva egen praktik, anta och undervisa lärlingar och ha »en eller flera examinerade chirurgiae studiosi« som biträde. Genom reglementet fick även medicine licentiater och medicine doktorer avlägga kirurgie magisterexamen. Men denna grupp behövde endast genomgå tredje förhöret om alla slags operationer. I likhet med för mästerfältskärsexamen krävdes dock sex månaders praktik på Serafimerlasarettet i Stockholm. I författningen framhålls vikten av ett närmande mellan den medicinska och kirurgiska disciplinen. Vidare beslutades om statliga stipendier för att underlätta för kirurgie studiosi att fullfölja sina studier för vinnande av magistergraden.
Krigen mot Ryssland 1788–1790 och 1808–1809 hade med all önskvärd tydlighet visat att den militära sjukvården var gravt underdimensionerad och antalet utbildningsplatser för kirurger och medicinare otillräckliga. Fältskärernas utbildning och medicinska insikter ansågs hålla för låg nivå. Under pågående krig tvingades man sänka nivån ännu mer genom att snabbutbilda studenter. Tusentals soldater slogs ut genom massiva utbrott av skörbjugg, kolera och tyfus, vilket bidrog till den katastrofala följden av dessa krig.
Det rådde en svår brist på resurser för vård av sårade och sjuka på förläggningar och militärsjukhus. Efter Gustav III:s oblodiga statskupp 1772 förlorade Collegium medicum sin hittills främsta kanal till penningförstärkning, nämligen riksdagen, vilket drabbade verksamheten hårt. Kollegiet lyckades dock som vi sett driva igenom 1797 års viktiga organisatoriska reform. Först under 1810-talet togs initiativ som medförde märkbart ökade resurser för utbildning av kirurger.
Den 12 april 1809 tillsattes en kommitté av den nya regimen efter Gustav IV Adolfs avsättning, för att lämna förslag till en förbättring av den allmänna sjukvården i landet. Denna bestod av förste livmedikus och regementsläkare Pehr af Bjerkén, professor Pehr Afzelius och överläkaren vid krigsakademin i Karlberg Henric Gahn. Samtidigt motionerade kirurgie magistern Carl Trafvenfeldt i riksdagen om inrättande av ett kirurgiskt undervisningsverk för utbildning av läkare och assistenter till dessa.
Förslaget var utformat i enlighet med de exempel på medicinska högskolor i anslutning till stora sjukhus, som öppnats i flera europeiska huvudstäder under 1700-talet. Vid dessa lades stor vikt vid den kliniska erfarenheten genom sjukhuspraktik. Läkarutbildningen vid universiteten hade – med utgångspunkt från den klassiska medicinen – i hög grad byggt på teoretiska abstraktioner och generaliseringar. De utbildade medicinarna befattade sig inte heller med det kirurgiska hantverket.
Under upplysningen blev medicinen en angelägenhet för staten. Det gällde att med hjälp av kliniska studier och erfarenheter för nationens bästa kartlägga, förebygga och behandla de vanligaste folksjukdomarna. Erfarenheten hade visat att ingående studier av djur- och människokroppar och dess organsystem samt fysiologi utgjorde en väg till vetenskapligt framåtskridande inom medicinen. Under 1800-talet spreds användningen av den så kallade fysikaliska diagnostiken inom läkarkåren, som bland annat innefattade auskultation (användningen av stetoskop), perkussion (att knacka och lyssna) och palpation (att känna, trycka och stryka över huden).
Den 24 maj 1810 tillsattes en kunglig kommitté för den allmänna läkarvårdens förbättrande, som i sitt betänkande 9 juli samma år föreslog bildande av ett institut för utbildning av fältläkare och ett nytt garnisonssjukhus i Stockholm på Kungsholmen (färdigt 1834). I huvudstaden fanns de bästa förutsättningarna att erbjuda klinisk undervisning genom praktikplatser på sjukhus. Redan 13 december 1810 beslutade Kungl. Maj:t om att inrätta ett institut för utbildning av »skickliga fältläkare«. Två nya professurer, en i teoretisk medicin samt en i praktisk medicin (invärtesmedicin och kirurgi), ingick 1811 i det nybildade mediko-kirurgiska institutet (fr.o.m. 1816 under officiellt namn av »Carolinska Institutet«, men kom att benämnas »Carolinska Medico Chirurgiska institutet«).
De tidigare nämnda professurerna i anatomi och obstetrik samt kemi och farmaci vid Collegium medicums undervisningsverk kom att tillhöra institutet enligt kungliga brevet 27 januari 1813. Från och med 1811 kunde institutet erbjuda fri utbildning till underläkare för ungdomar från vissa skolor och gymnasier. Det nyinrättade Sundhetskollegiet behöll överinseendet över institutet men alla examina skulle från och med 1813 förrättas av veder börande professorer. I december 1815 fick institutet sin första instruktion och professorn i kirurgi och anatomi Anders Johan Hagström (adlad Hagströmer) blev institutets förste inspektor (jfr rektor).
Till Karolinska institutets viktigaste uppgift hörde att utveckla de naturvetenskapliga och kliniska momenten i läkarutbildningen och på så sätt 0överbrygga den sedan medeltiden rådande motsättningen mellan medicinare och kirurger. Ämnen som kemi och fysiologi och senare bakteriologin samt laboratorietekniken kom att revolutionera medicinen. Den fysikaliska diagnostiken och fallstudier blev viktiga inslag i läkarutbildningen. Professorn i anatomi och fysiologi Anders Retzius reformerade under 1800-talets första hälft den anatomiska undervisningen genom att låta studenterna under handledning genomföra dissektioner av människokroppar och introduktionen av mikroskopisk anatomi och vävnadsprover. Det skulle emellertid dröja innan den klassiska humoralpatologin och dess syn på smittspridning (miasma), sjukdomar och behandlingsmetoder (t.ex. åderlåtning) helt förlorade sin aktualitet. Det sistnämnda framgår inte minst av provinsialläkarnas årsberättelser från 1800-talets första hälft.
Kraven för statlig läkartjänst var högt ställda. För att bli fältläkare krävdes enligt kungligt brev 1806 både medicine doktorsgrad och kirurgie magisterexamen. Det samma gällde från 1812 för provinsial- och lasarettsläkarbefattningar. En vanlig utbildningsväg för läkare var att först ta medicine doktorsgrad vid något av universiteten och sedan kirurgie magisterexamen vid Karolinska institutet. Undervisningen där ansågs redan från början hålla hög kvalitet och var därför eftertraktad. Detta inte minst tack vare den internationellt kände Jöns Jacob Berzelius, som var institutets medicine och farmakologie professor.
Den ensidiga inriktningen på utbildning för krigsmakten förändrades så småningom, bland annat genom en successiv nedtrappning av tjänstgöringsplikten på garnisonssjukhuset för lärarna. År 1828 återinfördes det så kallade ämbetsprovet för alla läkare – inklusive medicine doktorer och kirurgie magistrar – som ett krav för offentlig läkarbefattning. Provet bestod av praktisk kännedom om den medicinska ämbetsutövningen och om »medicina legalis« samt »politica medica«. Kravet på ämbetsexamen inför Sundhetskollegiet avskaffades igen 1877.
År 1835 beslutades att professorerna i medicin och praktisk kirurgi skulle tjänstgöra som överläkare vid Serafimerlasarettet. Förutom vid detta sjukhus bedrevs under senare delen av 1800-talet klinisk undervisning även vid Allmänna barnbördshuset, Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, Stockholms hospital och vid vissa avdelningar på Sabbatsbergs sjukhus, S:t Görans sjukhus och Maria sjukhus.
Den 26 april 1861 togs det avgörande steget mot ett jämställande av utbildningen med de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund. Genom beslutet ställdes Karolinska institutet under överstyrelse av kanslern för Uppsala universitet istället för Sundhetskollegiet. Den kirurgiska magister examen avskaffades och institutet fick möjlighet att utfärda medicine licentiatexamen, som medförde rätt att legitimeras som läkare. Dessa förändringar gav upphov till visst motstånd i Uppsala på grund av rädsla för att det skulle medföra en framtida nedläggning av den medicinska fakulteten.
För inskrivning vid institutet krävdes avläggande av medicine kandidatexamen vid något av universiteten. Medicinare och kirurger var nu i princip jämställda ur utbildningssynpunkt. Genom lasarettsväsendets expansion under andra hälften av 1800-talet öppnade en ny stor civil arbetsmarknad för legitimerade kirurger. Först 1874 fick Karolinska institutet rätt att utexaminera läkare, vilket hittills främst skett i Uppsala. Följande år fick disputationer för vinnande av doktorsgraden hållas men promoveringen skulle fram till 1906 fortfarande ske i Uppsala eller Lund.
Av 281 läkare år 1805 hade endast 51 både medicinsk och kirurgisk utbildning, och närmare 100 endast kirurgisk utbildning. År 1850 bestod läkarkåren däremot av 463 personer varav 396 var medicine doktorer eller licentiater med kirurgie magisterexamen. Antalet personer med enbart kirurgie magisterexamen hade minskat till 5. De fåtaliga kvarvarande fältskärernas yrkesmässiga rättigheter var dessutom kraftigt beskurna.
År 1807 tog sju framstående Stockholmsläkare initiativ till bildande av ett sällskap för läkare. Till dessa hörde till exempel medicine och farmacie professorn Jöns Jacob Berzelius, anatomiprofessorn Anders Johan Hagström (adl. Hagströmer) och överkirurgen vid Serafimerlasarettet Carl Fredrik Schulz (adl. von Schulzenheim). Syftet var att skapa ett vetenskapligt medicinskt sällskap med läsebibliotek. I oktober 1809 antogs de första stadgarna och 1813 beslutades att även läkare från landsorten fick bli medlemmar, vilket skulle ske genom antagning eller inval. Även personer med närbesläktade yrken, som apotekare, tandläkare och veterinärer, kunde inväljas.
Sällskapets ledamöter indelades 1835 i fyra klasser efter olika medicinska discipliner. Till uppgiften för dessa hörde att recensera vetenskapliga skrifter och att vara föredragande inom sitt ämnesområde. En kommitté tillsattes med representanter för varje klass med ordföranden samt sekreteraren, bibliotekarien och (från 1845) skattmästaren som självskrivna medlemmar. Kommittén (fr.o.m. 1874 »nämnden«) skulle bereda alla viktigare »litterära « och »ekonomiska« frågor. År 1906 skedde vissa ändringar i nämndens sammansättning och dess medlemmar indelades i två avdelningar. Den första skulle utgöra redaktionskommitté och handlägga vetenskapliga frågor, den andra skulle förvalta sällskapets egendom och bereda ekonomiska frågor.
Till sällskapets utgivning hörde Årsberättelser, som utkom 1810–1841, och som innehöll meddelanden om sällskapet och dess sammankomster samt vetenskapliga artiklar och referat av ny litteratur. Årsberättelser kompletterades 1812 med Handlingarna, för vilken en redaktion ansvarade. Tid skriften Hygiea började utges första gången 1839 och innehöll vetenskapliga uppsatser, redogörelser för medicinska och farmaceutiska skrifter, journalistik och notiser av olika slag. Konkurrensen hårdnade under 1900-talet genom ett ökat utbud av nordiska och andra utländska medicinska facktidskrifter. Det 1903 bildade Sveriges läkareförbund startade följande år Svenska läkaretidningen. Tidskriften Hygiea lades 1938 ner och ersattes av tidskriften Nordisk Medicin.
Svenska läkaresällskapet, som är en yrkesorganisation, förvaltar ett stort antal fonder avsedda att främja medicinsk forskning genom forskningsanslag och resestipendier, och utdelar minnesmedaljer och vetenskapliga pris. Sällskapet har i kraft av sin auktoritet på det medicinska området och ställning inom hälso- och sjukvården spelat en viktig roll som remissinstans i samband med statliga utredningar, och på eget initiativ eller efter anmodan av statsmakterna utfört åtskilliga utredningar.
För fullständig redovisning av arkivens innehåll på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Tidsangivelser lämnas endast om dessa avviker från vad som anges för hela arkivbeståndet.
Observera att handlingar från Collegium medicums arkiv även finns i ämnessamlingen Kammarkollegiet Medicinalväsen.
Allmän protokollserie 1690–1813 med separat register 1690–1758 och koncept och memorialprotokoll 1777–1813; protokoll över kirurgiska examina 1798–1810 består av examinatorernas frågelistor samt slutomdöme om nöjaktig eller berömlig kunskap, eventuella behov av komplettering samt uppgifter om behörighet som kirurgistuderande m.m.; registratur 1698–1812; koncept huvudserie 1747–1810; diarier över inkomna respektive utgående handlingar med separata register (vissa år).
Matriklar 1798–1822 innehåller uppgifter om elever och läkares examina, examinator (»inspektör«), beviljade stipendier, uppgifter om tjänstgöring m.m. Med namnregister.
Kungliga brev med register m.fl. serier. Beslut rörande examen och motsvarande behörighetsbevis återfinns i protokollen och i registratur – samt i konceptserier. Dessa innehåller även betänkanden, memorial och skriftväxling med orterna – särskilt med landshövdingar, provinsial- och stadsläkare samt magistrater – rörande medicinska frågor och det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen. Diarierna utgör sökhjälpmedel med alfabetiska register till skrivelser. Jfr. inkomna handlingar – allmän serie 1671–1812.
Ämnesordnade handlingar 1774–1813 innehåller 1) ett antal äldre medicinalförfattningar, 2) sammanställningar över länslasarettens patientstatistik 1781–1799 med luckor, uppdelat på kategorierna friska utgångna/förbättrade/obotliga/döda/kvarliggande, 3) promemorior och ritningar rörande byggnadsplaner och handlingar rörande förvaltningen av olika lasarett, m.m.
Huvudböcker och specialräkenskaper.
Arkivet består av examensprotokoll 1689–1812 med uppgifter om examinationer; kungliga brev i original och kopia; kirurgiska societetens brev till Kungl. Maj:t 1683–1815; skrivelser från myndigheter 1656–1791; lärgossarnas in- och utskrivningsbok 1754–1797; korrespondens och handlingar rörande reglementen och instruktioner, kirurgins och societetens ställning 1755–1766, sjukdomsberättelser, avhandlingar, anatomisalen 1682–1771 m.m. Bilagt till förteckningen finns en specifikation över från Karolinska institutet överlämnade handlingar från 1948. Till arkivet hör även en avskrift av Johan III:s privilegier för bardskärarämbetet 20 juli 1571. Originalet på pergament med kupa av silver förvaras av Hagströmerbiblioteket.
Före frihetstiden ägnade statsmakterna främst uppmärksamhet åt den ekonomiska förvaltningen av rikets hospital och sjukstugor. De ekonomiska villkoren för dessa institutioner var kärva och redovisningen av verksamheten ofta undermålig. När ständerna omkring 1720 fått ett betydande politiskt inflytande började man ägna vårdens innehåll större intresse. Den höga spädbarnsdödligheten och den svaga befolkningstillväxten, som uppfattades som hot mot rikets säkerhet och välstånd, gav upphov till åtgärder för förbättrad mödra- och barnavård. Även våldsamma och oroliga psykiskt sjuka – som skapade problem i sin hemsocken – blev föremål för ökat intresse ur vårdsynpunkt.
Som en följd av lasarettsväsendets framväxt under andra hälften av 1700-talet delades de sjuka in i kategorierna »förmodat botbara«, som bereddes vård på lasarett, och »obotligt sjuka«, som omhändertogs på livstid som hospitalshjon. Såväl kroppsligt som psykiskt sjuka blev vid århundradets slut föremål för medicinsk behandling respektive »provkur« på lasarett eller hospital. Istället för att som tidigare tas in på hospital fick veneriskt sjuka sin behandling på nyinrättade kurhus eller särskild avdelning på lasarett. Som en följd av denna utveckling fick hospitalen ett relativt sett ökat inslag av psykiskt sjuka bland sina vårdtagare. Ett första steg mot en specialisering av vården och att förvandla hospitalen till sinnessjukhus kan därmed skönjas.
Vid 1700-talets början blev det allt tydligare att Collegium medicum inte fyllde de krav som vid denna tid ansågs kunna ställas på en central myndighet för medicinalverken. Då regeringen fruktade att en ny pestepidemi var i annalkande tillsattes genom kungligt brev 18 december 1721 ett sundhetskollegium med uppdrag att vidta åtgärder mot smittspridning med mera.
Som underlag för detta arbete samlade man in uppgifter om bekämpning av smittsamma sjukdomar och smittskyddsåtgärder från utlandet, och utarbetade förslag till instruktioner till de lokala myndigheterna och läkarna. Kollegiet skulle samarbeta med Collegium medicum, som för sin del fick instruktion om att lämna myndigheten »nödig handräckning«. Verksamheten tycks ganska snart ha upphört på grund av medelsbrist.
Under frihetstiden, då den huvudsakliga makten låg hos ständerna, tillsatte dessa så kallade deputationer och särskilda kommissioner, som förutom sina utredande och beredande uppdrag i praktiken även fungerade som ämbetsverk. Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen och dess utskott, som var i funktion under åren 1723–1772, handlade bland annat ärenden rörande den statsunderstödda sjuk- och fattigvården och dess institutioner.
Den 26 april 1737 inrättades genom kungligt brev en sundhetskommission. Kommissionen utgjorde ett organ under riksdagen och var överordnad Collegium medicum och Kirurgiska societeten, som den hade ett nära samarbete med. Den tillkom främst för att vidta åtgärder mot spridandet av epidemier och smitta från utlandet. Till uppdraget hörde bland annat bevakning av smittspridning, vidtagande av smittskyddsåtgärder, tillsättande av provinsialläkare och frågor rörande deras verksamhet, ersättning för läkares resor och till apotekare för medikamenter och tillsynen över Serafimerlasarettets ekonomi. Kommission bestod av icke arvoderade högre ämbetsmän, stadsfysikus i Stockholm och överdirektören för kirurgin.
Sundhetskommissionen led under hela sin 30-åriga verksamhetsperiod brist på tillräckliga resurser för sitt uppdrag. Kommissionens sekreterare blev först 1745 arvoderad och 1751 beviljades den sekreterare som ansvarade för indrivningen av lasarettsmedlen 3 procent av dessa medel i arvode. Kommissionen upplöstes 18 november 1766 enligt riksdagsbeslut och dess uppdrag återgick till Collegium medicum. Det beslutades att Serafimerlasarettets fondmedel och handlingar skulle överlämnas till den tillförordnade lasarettsdirektionen och det övriga till kollegiet.
Ständernas kammar-, ekonomi- och kommersdeputation hade vid en granskning av rikets barnhus och hospital kommit fram till att det behövdes en förbättring av dessa institutioners förvaltning och tillsyn. Beslut fattades därför 21 oktober 1756 om tillsättande av en barnhus- och hospitalsdeputation med uppdrag att komma med förslag till en gemensam överstyrelse över alla »kronohospital« och barnhus. Enligt deputationens betänkande samma år skulle hospitalen i första hand användas för sinnessjuka och obotligt sjuka som led av kräfta, fallandesot, spetälska och motsvarande.
Deputationen fungerade även mellan riksdagarna som överstyrelse för barnhusen och hospitalen. Den bestod av oavlönade representanter från de olika stånden. Adeln hade fyra representanter och de övriga stånden representerades av två ledamöter. Deputationen hade egen kanslipersonal och förvaltade den genom förordningen 11 april 1763 inrättade hospitalsfonden, som bildades genom att det ekonomiska överskottet från vissa barnhus och hospital fördelades till ekonomiskt svagare vårdinrättningar. I förordningen tydliggörs socknarnas och städernas försörjningsplikt för ålderdomssvaga eller personer som på grund av långvariga krämpor och ofärdighet inte kunde försörja sig själva.
Vid 1766 års riksdag upphävdes alla särskilda kommissioner och deputationer som tidigare inrättats som förvaltningsorgan av ständerna. Att låta en deputation fungera som överstyrelse för barnhusen och hospitalen hade visat sig mindre lämpligt eftersom den saknade tillräcklig administrativ befogenhet och dess beslut endast kunde överprövas av riksdagen.
Vid riksdagen 1766 upplöstes barnhus- och hospitalsdeputationen och efter ett kort mellanspel med en överdirektion, som tillsattes följande år (Överdirektionen för hospitalen och barnhusen), utsågs genom kungligt brev 1773 en överstyrelse för hospitalen och barnhusen bestående av två serafimerriddare inom Kungl. Serafimerorden (instruktion 29 mars). Av denna ordens stadga från 1748 framgår att det var en riddares plikt att ha överinseende över sjuk- och fattighus och att föreslå medel till deras understöd. Gustav III var missnöjd med Collegium medicum och hans åtgärd att utnämna serafimerriddare som överstyrelse har tolkats som ett sätt för kungen att markera detta missnöje. Det medförde att representanter för läkarkåren ersattes av aristokrater – det vill säga en senfeodal ordning ersatte en professionsbaserad sådan. Serafimerriddarna var skyldiga att inför ordens stormästare – det vill säga konungen – redogöra för sin styrelse.
Överstyrelsen fick 1776 – i samråd med respektive landshövding – även ansvar för lasaretten. Serafimerlasarettet i Stockholm (öppnat 1752), Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg (öppnat 1782) och de akademiska sjukhusen var dock undantagna. Lasarettens förvaltning och räkenskaper skulle revideras av överstyrelsen, som i sin tur ställdes under Kammarrevisionens kontroll. Landshövdingen och biskopen skulle utgöra hospitalens och lasarettens föreståndare (direktion) och biträdas av ortens kyrkoherde, och i stad även av dess borgmästare.
Att Collegium medicum inte var helt bortkopplad från denna verksamhet framgår av dess instruktioner från 1763 och 1774. Kollegiet skulle hålla sig underrättad om alla i riket befintliga »Siuk- och Barnhus, Hospitals och Baraquers tillstånd« och om de sjukdomar och den behandling som förekom där. Av sistnämnda instruktion framgår att ansvarig läkare årligen skulle insända en berättelse till Collegium medicum.
Redan 1756 begärde allmogen i Finland genom sina riksdagsmän att de lasarettsmedel som insamlades i länen till Serafimerlasarettet istället skulle anslås till lasarett i den egna provinsen. Sundhetskommissionen ställde sig negativ till detta med hänsyn till de knappa ekonomiska resurserna och att en minskning av Serafimerlasarettets tillgångar kunde inverka menligt på den viktiga roll som utbildningsanstalt för läkare och kirurger som lasarettet spelade. Men ständerna beslutade att de i Åbo stift insamlade lasarettsmedlen från och med följande år skulle användas till inrättande av ett lasarett i denna stad. Genom detta fick Finland sitt första lasarett och en lasarettsdirektion tillkom 1757.
Även från andra delar av landet, bland annat Uppsala, Malmö och Växjö, framfördes önskemål om att få behålla lasarettsmedlen för att kunna starta eget lasarett, men dessa framställningar avslogs. Att Serafimerlasarettet i egenskap av rikssjukhus skulle kunna täcka hela vidsträckta rikets behov av akut sjukvård framstod dock snart som en orimlighet. Lasarettet var dessutom redan hårt belastat av patienter från det egna länet. Genom Kungl. Maj:ts skrivelse 10 oktober 1765 togs dock ett avgörande steg i önskad riktning. De stift, län eller landsorter som på egen bekostnad ville inrätta lasarett fick behålla de »insamlingar, kollekter och sammanskott« (lasarettsmedel) som annars skulle ha tillfallit lasarettet i Stockholm.
De flesta lasarett förlades till länsresidens- och stiftsstäder. Collegium medicums inflytande över dessa lasarett förblev mycket begränsat. Rollen som överstyrelse för lasaretten anförtroddes 1776 istället åt två serafimerriddare (som sedan 1773 ansvarade för hospitalen och barnhusen). Förstnämnda år fattade Kungl. Maj:t på förslag från överkirurgen vid Serafimerlasarettet – Olof af Acrel – ett principbeslut om inrättande av länslasarett i hela landet. af Acrel blev 1776 överstyrelsens första generaldirektör över lasaretten. Han hade en rådgivande och verkställande roll inom styrelsen, och var som sådan – trots att han även var assessor i Collegium medicum – helt fristående i förhållande till kollegiet. Generaldirektören fick uteslutande ansvar för lasaretten och kurhusen. Att inte hospitalen ingick i uppdraget berodde sannolikt på att den medicinska vården där ännu var mycket begränsad. Genom kungligt brev i juli samma år blev det i vissa orter tillåtet med gemensam förvaltning av länslasarett och hospital.
Serafimerordensgillet, som instiftades av Gustav III den 25 november 1787, övertog ansvaret för landets statsunderstödda sjukvårdsinrättningar (hospital, lasarett, kurhus, barnhus). Enligt dess första instruktion från 1791 skulle det finnas ett hospital respektive lasarett i varje län. Styrelsen bestod av Serafimerordens kansler, vicekansler, överskattmästare och överste ombudsman, vilka utsågs av kungen. Inom den egna kretsen utsågs dessutom två av Serafimerordensgillets serafimerordensriddare. Gillet utgjorde ett ämbetsverk med egna tjänstemän, främst sekreterare, kamrerare och revisor.
Serafimerordensgillet utsåg sysslomän vid hospital och lasarett efter förslag från respektive direktion. Sysslomannen var mot borgen närmast ansvarig för den ekonomiska förvaltningen och redovisningen. För varje verksamhetsår skulle han avge en ekonomisk redogörelse till landskontoret, som efter revision före mars månad följande år skulle inges till ordensgillet för godkännande. Han var ansvarig för underhållet av fastigheter och indrivande av räntor och andra inkomster. Hemman och lägenheter skulle utropas till högstbjudande för arrende, och kontrakt fick inte skrivas före gillets godkännande. Gillet fattade även beslut i fastighets- och intendenturärenden. För att Serafimerordensgillet skulle kunna bevaka att de intagna fick tillräckligt med närande kost skulle lasarettens direktion inge en spisordning (veckomatsedel) för godkännande.
Eftersom hospitalen i första hand användes som försörjningsinrättningar för obotligt sjuka saknades ofta tillgång till egen läkare. Därför borde enligt 1791 års instruktion hospital och länslasarett inrättas i nära anslutning till varandra. En sådan lösning gynnades dels av tillgången på överflödig tomtmark vid hospitalen, dels av tillgången till läkare. Hospital som låg på för långt avstånd från lasarett fick istället ta hjälp av närmast boende provinsialläkare. Vid lasaretten anlades ofta även kurhus eller inrättades en särskild kurhusavdelning för veneriskt sjuka.
Generaldirektören, som var den enda medicinskt utbildade befattningshavaren inom Serafimerordensgillet, skulle enligt 1794 års instruktion:
Av 1791 års instruktion framgår att lasarettsläkaren hade skyldighet att kvar talsvis upprätta så kallade sjukförslag med uppgifter om inskrivna patienter och deras sjukdomar, som skulle godkännas av Serafimerordensgillet. I praktiken hade Gillet redan 1788 börjat begära in sådana rapporter. Lasarettsläkaren ansvarade för intagning och undersökning av patienter. Men själva intagningsbeslutet fattades på läkarens rekommendation av landshövdingen.
Så kallade kvartalssjukförslag skulle enligt särskilt formulär upprättas över alla patienter med uppgifter om bland annat den sjukes namn, hemvist, sjukdom eller symtom, in- och utskrivningsdag samt anmärkningar. Sjukförslagen, även benämnda journaler, skulle upprättas kvartalsvis och tillsammans med en summarisk rapport samt apoteksräkningar inges till Serafimerordensgillet genom landshövdingens försorg. 1838 beslutades att dessa rapporter skulle omarbetas och upprättas årsvis.
Lasarettsläkaren skulle enligt 1798 års instruktion infinna sig på lasarettet flera gånger om dagen för att utöva tillsyn över och vårda sina patienter, hålla uppsikt över sjukrummens renlighet och luftväxling, bevaka frågor rörande spisordningen, anmäla viktigare händelser och svårare sjukdomsfall till landshövdingen samt hålla uppsikt över den kirurgiska instrumentkistan. Dessa instruktioner gällde i stort sett under hela 1800-talet.
Landsortslasaretten var med sina fåtaliga sängplatser snarast att jämföra med senare tiders sjukstugor. Efter sammanslagningen av förvaltningen av hospital och lasarett 1776 under överstyrelsen fick lasaretten del av inkomsterna från allmänna hospitalsfonden. Denna andel ökade starkt under 1700-talets slut och 1800-talets början, vilket allvarligt försvagade hospitalens ekonomiska ställning. Lasaretten finansierades också med kollekter från kyrkorna, befordringsavgifter, frivilliga sammanskott och insamlingar vid barndop och bröllop, räntor av testamentariska gåvor med mera. Sammantaget utgjorde dessa inkomster, lasarettsmedlen, den ekonomiska grunden för inrättande av nya länslasarett.
För att förbättra lasarettens ekonomiska ställning beslutade Serafimerordensgillet 1804 om införande av så kallade dagavgifter för patienter, som skulle utgå enligt en uppdelning i tre klasser. Den tredje klassen – som utgjordes av medellösa som saknade betalande anhörig – var helt avgiftsbefriad. Men eftersom denna grupp utgjorde det stora flertalet patienter, medförde inte avgifterna något betydande ekonomiskt tillskott. Lasaretten hade långt in på 1800-talet närmast karaktär av fattigvårdsinrättning. Vid 1700-talets slut hade planerna på inrättande av ett lasarett i varje residensstad blivit verklighet. Det inrättades även lasarett i vissa andra städer.
Uppgifterna i tabellen på föregående sida kommer från en statistisk sammanställning från år 1800 av Collegium medicum, som bevakade utvecklingen inom sjukvården vid landets lasarett. Den visar att den slutna sjukvården hade mycket begränsade resurser.
Serafimerordensgillets och dess föregångares arkiv redovisas i en gemensam volymnummerserie som består av fyra olika delar. På grund av arkivförluster finns många luckor i materialet. Handlingar som övertagits från tidigare myndighet redovisas under aktuell arkivbildare. En fullständig redovisning på serie- och volymnivå ges i arkivförteckningen.
Arkivet består av protokoll 1737–1751; kungliga brev; skrivelser till Kungl. Maj:t och landshövdingar m.fl.; allmän konceptserie, redogörelse om sjukdomar, räkenskaper m.m. Jfr ÄK 676 med brev till Kungl. Maj:t.
Arkivet består bland annat av protokoll 1757–1764; registratur 1757– 1760; kungliga brev 1756–1765; fastställande av ekonomisk stat för institutioner, huvudböcker och insända hospitals- och barnhusräkenskaper som deputationen reviderat.
Exempel på ärenden: förordnanden och andra personalärenden rörande sysslomän med flera, antagande och uppsägning av arrendatorer på hospitalshemman, frågor rörande åborättigheter, fastighetsförvaltning, mottagande av donationer, ekonomiskt understöd av barn och äldre, beslut om inskrivning på hospital. Deputationens skrivelser till Kungl. Maj:t återfinns under Allmänna verks, ämbetsmäns, direktioners m.fl. skrivelser till Kungl. Maj:t, m.m.
Arkivet består bl.a. av protokoll; registratur och koncept 1767–1770; remissböcker; kungliga brev; huvudböcker granskade av kammarrevisionen samt insända barnhus- och hospitalsräkenskaper reviderade av överdirektionen.
Exempel på ärenden: instruktioner för sysslomän med flera, avgifter till allmänna barnhus- och hospitalsfonden, förvaltningen av hospitalshemman, redovisning av inkomster och utgifter (räkenskaper), insända berättelser från föreståndare, låneverksamhet (fruktbärande kapital), m.m.
Arkivet består bland annat av protokoll 1773–1775; registratur och koncept 1774–1787; diarier 1770–1787, kungliga brev 1773–1780 med register; övriga inkomna handlingar (akter) 1773–1785 med luckor; huvudböcker granskade av kammarrevisionen 1773–1787; insända barnhusoch hospitalsräkenskaper reviderade av överstyrelsen 1773–1786.
Exempel på ärenden: tillsättnings- och tjänsteärenden, instruktioner för sysslomän, byggnadsärenden (t.ex. besiktning av byggnader, inköp av inventarier och utrustning), medikamenträkningar, beslut om inskrivning av patienter på hospital, m.m.
Liggare och räkenskaper.
Arkivet består bland annat av protokoll, registratur, ingående diarier, expeditionslistor 1814–1876; liggare, bl.a. över hospitalsjordar, hemman och lägenheter, kalkyler över fonder; kungliga brev 1781–1876; övriga inkomna handlingar, bl.a. huvudserie, och serier med handlingar rörande lasarett och sjukvård, donationer, årsberättelser från hospitalsläkare och reseberättelser från studieresor av läkare m.m.; huvudböcker med verifikationer rörande gillets förvaltning av sjukvårdsinrättningar och redogörelser 1788–1886 granskade av Kammarrevisionen/Kammarrätten; barnhus- och hospitalsräkenskaper, m.m.
Exempel på handlingar: kvartalssjukförslag med anmärkningar och medikamentförteckningar, hospitals- och lasarettsräkningar (årsredovisningar), tillsättnings- och övriga personalärenden, intagning av patienter på hospital (initierade från t.ex. fattigvården eller länsstyrelse) med läkarintyg, rapporter om »provkurer« vid lasarett och hospital, extrakt ur hospitalsjordeböcker, utlåtanden från Överintendentsämbetet och andra, byggnadsärenden, m.m.
Lasarettsräkningarna innehåller bland annat inkomst- och utgiftsstater, längder över fruktbärande kapital (t.ex. utlån mot säkerhet från överskottsmedel), apoteksräkenskaper, längder över patientavgifter, per församling ingivna förteckningar på influtna medel från namngivna personer för kollektmedel och vid bröllop, barnsöl och gravöl, uppgifter om intagna med intyg om sjukdom (verifikat) samt om avgifter, m.m.
Koncept; remissböcker; liggare över hospitalshus och hemman; handlingar angående särskilda hospital 1570–1876 och över indragna hospital 1858–1876; kartor; räkenskaper: huvudböcker, kassaräkningar, specialräkenskaper, verifikationer, m.m. Sammandrag av inkomna lasaretts- och kurhusräkenskaper, förslag över hospitalsfondens inkomster och utgifter, förslag till utgiftsstater m.m.
Registratur och koncept 1826–1861; remissböcker 1810–1862.
Allmänna verks, ämbetsmäns, direktioners m.fl. skrivelser till Kungl. Maj:t, Serafimerordensgillet: 1789–1840.
Collegium medicums omvandling 1813 till Sundhetskollegium innebar skapandet av en central myndighet med övergripande ansvar för den statsunderstödda hälso- och sjukvården. Inte minst möjliggjorde kollegiets tillkomst en effektivisering av tillsynen på detta område. Serafimerordensgillet fick emellertid behålla ansvaret för den ekonomiska förvaltningen av lasaretten och hospitalen. Uppdelningen av ansvaret för tillsynen av hälso- och sjukvårdens medicinska profession och den ekonomiska förvaltningen av rikets sjukvårdsinrättningar behölls således. Sundhetskollegiet indelades i en civil respektive militär division. Till den civila divisionen hörde bland annat att utöva tillsyn och utfärda föreskrifter samt att upprätta en årlig förteckning eller matrikel över anmälda läkare, kirurger, apotekare, farmaceuter och barnmorskor.
Av 1815 års instruktion för Sundhetskollegiet framgår att det skulle bestå av en ordförande som ansvarade för »ärendenas driftiga handläggning«, två medicinalråd och sex assessorer. Genom kungligt brev 1841 fastställdes personalstaten till att utgöras av fyra medicinalråd, en kamrerare, en ombudsman, fiskal och uppbördsman. Alla i riket praktiserande läkare ställdes under Sundhetskollegiets tillsyn avseende den medicinska och kirurgiska vetenskapens utövning. Detta gällde även privatpraktiserande läkare och Sundhetskollegiet kunde till exempel infordra berättelser över deras kliniska verksamhet. De medicinska fakulteterna och deras lärare samt underställda sjukvårdsinrättningar och Serafimerlasarettet var undantagna från kollegiets myndighetsutövning, men skulle på begäran från Sundhetskollegiet inge medicinska rapporter och berättelser.
Alla läkare som genomgått läkarexamen var skyldiga att uppvisa sitt lärdomsdiplom och avlägga ämbetsed inför Sundhetskollegiet, för att kunna bli immatrikulerade som legitimerade läkare. Eden kunde istället sväras inför landshövding eller magistrat på hemorten mot ingivande av skriftlig anmälan. Skyldigheten för i Sverige utbildade läkare att efter genomgången examen vid akademien avlägga ytterligare kunskapsprov avskaffades däremot 1877. Utrikes examinerade läkare skulle genomgå kunskapsprov i närvaro av professorer från Mediko-Kirurgiska Institutet i Stockholm (Karolinska institutet). Förutom läkare var även apotekare (fr.o.m. 1819), veterinärer (fr.o.m. 1830) och barnmorskor (fr.o.m. 1856) skyldiga att redogöra för sina examina och svära ämbetsed inför Sundhetskollegiet. Dessutom bereddes alla tillsättningsärenden rörande läkartjänster, som avgjordes av Kungl. Maj:t, av Sundhetskollegiet.
Sundhetskollegiet, som fick ansvar för medicinalfonden, övertog enligt 1815 års instruktion vissa uppgifter från Serafimerordensgillet avseende lasarett, sjukstugor och kurhus. Till dessa hörde att pröva och avgöra alla förslag till reparationer av byggnader och lokaler, infordra årliga förteckningar över inventarier och förbrukningspersedlar samt att granska apotekares medikamentsräkningar och alla läkares reseräkningar vid de civila sjukhusen.
Sundhetskollegiet skulle bevaka att barnmorskorna utövade sitt yrke »oförtrutet och skickeligen« och att de blev vederbörligen undervisade. Vidare skulle åtgärder initieras för att hindra den veneriska smittans och andra farsoters spridande samt för att befordra koppornas utrotande genom vaccinering. Sundhetskollegiet skulle även granska och godkänna modeller av kirurgiska instrument och följa den vetenskapliga medicinska utvecklingen på området.
Riksdagen beslöt 1815 att länslasarettens och kurhusens förvaltning skulle överlämnas åt särskilda direktioner i länen under landshövdingens ordförandeskap. 1817 fastställdes en instruktion för direktionerna, som förutom landshövdingen skulle bestå av minst sex så kallade possessionater som ledamöter. De sistnämnda förordnades av Kungl. Maj:t efter förslag från landshövdingen. Till direktionernas uppgifter hörde bland annat att omhänderha lasarettens och kurhusens ekonomiska förvaltning, handlägga fastighets- och lokalfrågor, avge förslag till tillsättande av läkare och syssloman, anta och entlediga biträdande personal samt på lasarettsläkares förslag fatta beslut om intagning av patienter. Direktionen ansvarade för att lasarettens överskott från donationshemman gjordes »fruktbart« genom räntebärande låneverksamhet. Länslasarettens och kurhusens räkenskaper skulle med biträde av landskontoret granskas av särskilt utsedda revisorer.
Serafimerordensgillet var fortfarande överstyrelse för samtliga sjukvårdsinrättningar i riket. Dess överstyrelse för sjukvården hade ett övergripande ansvar för lasarettens ekonomi och förvaltade hospitalsfonden. Överstyrelsen skulle granska lasarettens räkenskaper, tillsätta läkare och sysslomän vid sjukhusen efter förslag från vederbörande direktion, fastställa instruktioner för dessa och pröva besvär mot direktioners beslut.
Genom kungligt brev 1818 infördes en kurhusavgift som uttaxerades av varje mantalsskriven person och var avsedd för vården av veneriskt smittade och annan sjukhusvård. Den allmänna sjukvården blev därmed för första gången föremål för särskild beskattning av alla medborgare. Med anledning av lasarettens förbättrade ekonomi indrogs bidragen från hospitalsfonden 1828. Detta har betraktats som ett första steg mot en separation mellan kroppssjukvård och hospitalsväsende. Samtidigt beslutades att lasaretten skulle drivas med skattemedel från invånarna inom respektive län. Medan den statliga centralstyrningen av hospitalen ökade under 1800-talet skedde en successiv decentralisering av förvaltningen av kroppssjukvården. Som en följd av detta upphörde Serafimerordensgillet med att granska länslasarettens och kurhusens räkenskaper, och kurhusavgiften anpassades efter länens ekonomiska förutsättningar.
Generaldirektörsämbetet avskaffades 1821 genom kungligt brev, vilket medförde att granskningen av lasarettens medikamentsräkningar, rapporter, sjukförslag, förslag till instruktioner samt lasarettsläkares kompetensförklaring, överfördes från Serafimerordensgillet – som generaldirektören var underställd – till Sundhetskollegiet. År 1837 återfördes dessa och andra uppdrag till den återinrättade befattningen som generaldirektör. Carl Johan Ekströmer tillträdde denna befattning och blev adjungerad ledamot av Sundhetskollegiet. Som sådan fick han även ansvar för den medicinska tillsynen av hospitalen. För Serafimerordensgillet återstod i stort sett endast uppgiften att efter förslag från respektive lasarettsdirektion utse läkare och syssloman. Från och med 1849 blev generaldirektören formellt även verkschef vid Sundhetskollegiet.
Genom Sundhetskollegiets cirkulär 5 juni 1851 om årliga berättelsers och rapporters ingivande blev samtliga läkare och sjukvårdsinrättningar skyldiga att inge en årlig verksamhetsberättelse till kollegiet. Detta motiverades med att det som hittills redovisats inte motsvarade de krav på enhetligt underlag som behövdes för en allmän översikt över hälsotillståndet och sjukvården i riket. I avsikt att uppnå större enhetlighet fastställdes särskilda formulär för olika typer av sjukvårdsinrättningar.
Med anledning av Serafimerordensgillets begäran om att helt befrias från ansvaret för kroppssjukvården, beslutade Kungl. Maj:t 1859 att överföra de få kvarvarande uppgifterna till Sundhetskollegiet. Beslutet innebar att länens direktioner själva fick utse sysslomän, medan läkare vid lasarett och kurhus skulle utnämnas av Sundhetskollegiet. Vissa läkartjänster skulle dock tillsättas av Kungl. Maj:t. Besvär över direktionernas beslut kunde väckas hos Sundhetskollegiet eller Kungl. Maj:t.
Anledningen till att Serafimerordensgillet successivt avvecklades som myndighet var att det saknades medicinsk kompetens och att det behövdes en effektiv förvaltningsapparat för den växande sjukvårdssektorn. Serafimer ordensgillet hade snarare fungerat som administrativ chefsmyndighet än som medicinsk expertorgan. Först 1876 överfördes hela ansvaret för hospitalen till Sundhetskollegiet.
Trots utbyggnaden av den slutna sjukvården under 1800-talets första hälft och den förbättrade ekonomin var antalet vårdplatser i landet otillräckligt, vilket inte minst drabbade personer som var i akut behov av sjukvård. Den ökade efterfrågan på medicinsk behandling och omvårdnad kan sättas i samband med den medicinska forskningens framsteg och den ökade tillgången på läkare i landet. Som en följd av vårdens professionalisering förbättrades allmänhetens förtroende för dess institutioner. Urbaniseringen av samhället bidrog även till det ökade behovet av vårdplatser.
För att komplettera och stärka det rådande självstyrelsesystemet i samhället, beslutades genom Kungl. Maj:ts förordning 21 mars 1862 om införande av landsting fr.o.m. 1 januari 1863. Ända sedan 1830-talet hade initiativ tagits av ständerna för att skapa en kommunal organisation som bättre tog tillvara länens ekonomiska intressen. Redan före denna reform fanns vissa representativa organ i länen, som prövningskommittéer, deputerade för markegångssättning, revision av länslasarettens räkenskaper, hushållningssällskap med flera.
Landstingen utgjorde representativa församlingar med beskattningsrätt, som bland mycket annat fick ansvar för hälso- och sjukvården inom sin landstingskommun. Vissa större städer gavs möjlighet att bilda eget sjukvårdsdistrikt utanför landsting, till exempel Stockholm, Norrköping och Helsingborg.
Utbildningssjukhusen, provinsialläkarväsendet och hospitalen kvarstod som uppgifter för staten. Sundhetskollegiet behöll också sin roll som tillsynsmyndighet och utfärdare av föreskrifter för den medicinska vården och dess personal. Detta innebar bland annat rätten att med vissa undantag tillsätta läkare, besluta om längre tjänstledighet för dessa, granska och godkänna ny- eller ombyggnader av sjukvårdslokaler, genomföra inspektioner och granska samt godkänna insända årsrapporter från sjukvårdsinrättningar. Sundhetskollegiet var besvärsinstans för beslut och åtgärder av sjukhusdirektion. Direktionerna var skyldiga att göra en anmälan till Sundhetskollegiet vid läkares »felaktighet eller försummelse« i tjänsten.
Till att börja med utfärdas mycket detaljerade föreskrifter rörande den landstingsdrivna sjukvården. Detta förändrades under följande sekel i takt med att landstingens ekonomiska resurser samt kompetens och erfarenhet som sjukvårdshuvudman växte.
Ännu vid 1800-talets mitt var lasarettsläkarnas ställning svag i förhållande till direktionen och i viss mån även sysslomannen, som i praktiken fungerade som lasarettets styresman. Formellt var det till exempel landshövdingen som beslutade om intagning av patienter. Detta avspeglar det faktum att verksamheten var statsunderstödd, den slutna sjukvården relativt begränsad till sin omfattning och de ekonomiska ramarna snävt tilltagna. Genom initiativ från Sundhetskollegiet tillkom en ny lasarettsstadga 1864, som innebar att landstingen skulle besluta om lasarettens inkomst- och utgiftsstat samt verkställa revision av räkenskaperna medan lasarettsdirektionen skulle svara för verksamheten med lasarettsläkaren som styresman. Direktionen skulle förutom av landshövdingen bestå av sex av landstinget valda ledamöter samt den närmast boende provinsialläkaren.
Lasarettsläkarna fick i sin nya roll som styresmän närvara som föredragande men inte delta i direktionens beslut. För läkartjänst på lasarett och kurhus krävdes att vara legitimerad läkare och särskild betydelse fästes vid berömlig tjänstgöring vid sjukhus eller som underläkare vid någon större sjukvårdsinrättning. Läkartjänster tillsattes av Sundhetskollegiet efter förslag från vederbörande direktion. Före tillträdande av tjänst vid lasarett skulle läkare fortfarande – trots att landstinget var huvudman – svära trooch huldhetsed samt tjänsteed inför landshövdingen. Lasarettens räkenskaper skulle dessutom granskas av honom innan dessa med yttrande fick överlämnas till landstinget för beslut.
Till skillnad mot tidigare överläts kontrollen över intagningen av patienter till lasarettsläkaren som även beslutade om spisordningen och om den allmänna ordningen på lasarettet, samt om anställande och avskedande av sjukvårdspersonal. Lasarettsläkaren skulle vara bosatt inom sjukhusområdet eller i dess omedelbara närhet samt dagligen infinna sig på lasarettet för att ta emot och behandla samt in- och utskriva patienter. Han var skyldig att föra sjukjournaler och inge en årsrapport eller berättelse över verksamheten till Sundhetskollegiet. Till uppgifterna hörde även att utföra obduktioner samt att upprätta obduktionsprotokoll vid dödsfall. Sysslomannen ansvarade som tidigare för den ekonomiska förvaltningen och bokföringen och skulle föra »en fullständig rulla över alla patienter« samt fungera som direktionens sekreterare.
Landstingens övertagande av ansvaret för kroppssjukvården medförde en stark utveckling av lasarettsväsendet. 1861 fanns, förutom kommunala sjukhus i Malmö, Ystad, Landskrona och Helsingborg, 46 lasarett med sammanlagt närmare 17 000 inskrivna patienter. År 1904 var antalet lasarett 75 och inskrivna patienter 70 000. Under denna period fyrdubblades således antalet patienter inom den slutna sjukvården. Siffrorna speglar det faktum att antalet vårdplatser vid lasaretten under 1800-talets andra hälft ökat betydligt.
Lasaretten, som ofta var samordnade med kurhus eller hade tillgång till en särskild avdelning för veneriskt sjuka, var i första hand avsedda för akut sjuka och kirurgiska fall. Läkarkåren utgjordes främst av kirurger. Personer med obotliga sjukdomar och äldre i behov av permanent omvårdnad hänvisades till fattigvårdens inrättningar.
Det skedde en betydande lokalmässig, hygienisk och utrustnings mässig upprustning av akutsjukvården vid århundradets slut. Däremot rådde en påfallande eftersläpning när det gällde tillämpningen av vetenskapliga medicinska framsteg. Införandet av antibakteriologiska medel dröjde till exempel flera decennier efter de bakteriologiska genombrotten. Till kirurgins problem hörde svårigheten att råda bot på livshotande blödningar, svåruthärdlig smärta och infektioner i samband med operationer. Dessa problem medförde att kirurgerna före 1800-talets andra hälft främst ägnade sig åt utvärtes kirurgi. Den förstnämnda svårigheten övervanns delvis genom uppfinningen av gummibindan, som möjliggjorde operation »i blodtomt fält«, och på 1860-talet konstruerades en blodklämma med spärr anordning av Jules Péan (benämnd »peang«). Före införande av verksam anestesi riskerade patienten att avlida av smärtchock. Det medförde även att kirurgen var tvungen att arbeta mycket hastigt för att förkorta lidandet, vilket ökade risken för ödesdigra misstag. Narkos introducerades på 1840-talet (eter och kloroform), lokalbedövning genom kokainlösning på 1880-talet och 1898 introducerades ryggmärgsbedövning.
Risken för infektion i samband med operation utgjorde det allvarligaste problemet. Att i samband med operation öppna bukhålan ledde före införande av en från farliga bakterier sanerad operationsmiljö ofta till bukhinneinflammation och patientens död. Robert Koch och Louis Pasteur kunde under 1870-talet vetenskapligt belägga bakteriernas roll för uppkomsten av blodförgiftning och andra infektioner. Dessa rön tillämpades kliniskt för första gången av Joseph Lister, som använde karbolsyra för rengöring och bandagering av öppna sår. Under 1800-talets slut och 1900-talets början spred sig rutinen att använda munskydd och hårskydd samt att sterilisera handskar och kirurgiska instrument. Detta medförde en drastisk minskning av antalet livshotande komplikationer i samband med operation.
Dessa framsteg inom antiseptiken, som svenska läkare tillgodogjorde sig genom studiebesök utomlands och vetenskapliga uppsatser – inte minst som en följd av Svenska läkaresällskapets verksamhet och dess publikation Hygiea – medförde en kraftig skjuts framåt för den avancerade kirurgin, till exempel inom ortopedisk kirurgi, och för genomförande av bukoperationer och kejsarsnitt. Men det skulle dröja en bit in på det nya seklet innan språnget från antiseptik till aseptik kunde fullbordas. Redan vid 1800talets slut förekom polikliniskt genomförda operationer vid flera lasarett. Det kunde röra sig om frakturer, ledsjukdomar eller ögon-, öron- näs- och halsoperationer.
För fullständig redovisning på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Tidsangivelser lämnas endast om dessa avviker från vad som anges för hela arkivbeståndet.
Observera att allmänna serier av »koncept« och »inkomna handlingar« (s.k. huvudserier) kan innehålla samma typ av ärenden som förekommer i ämnesordnade serier.
Arkivet består av protokoll, koncept, diarier, register, inkomna och ämnesordnade handlingar m.m. Serien inkomna handlingar – allmän serie innehåller register för varje årgång från 1822.
Diarier över inkomna respektive utgående handlingar med alfabetiska register; ombudsmannens diarier 1865–1887; diarier över civila sjukvårdsärenden 1799–1876 m.fl. diarier för olika verksamhetsgrenar.
Huvudserierna inkomna handlingar – allmän serie och koncept med separat register. Exempel på ärenden: personalärenden rörande läkare med flera (förordnanden, tjänstledighet, avsked etc.), kunskapsbetyg från akademierna (medicinska fakulteterna), begäran av nyexaminerad läkare att få avlägga tro-, huldhets- och tjänsteed inför kollegiet, godkännande av instruktion för stadsläkare, rapporter från sjukbesök av provinsialläkare och om förekomst av smittsamma sjukdomar, anmälningar om kvacksalveri, anmälningar om försummelse i tjänsten m.m.
Konceptserie med register. Innehåller myndighetens beslut, skrivelser till Kungl. Maj:t, yttranden, promemorior, m.m., med sak- och personregister.
Kungliga brev och inkomna handlingar – allmän serie (akter); provhandlingar för läkarlegitimation 1829–1877; berättelser över studieresor 1833–1846.
Årsberättelser från länslasarett och hospital med register 1859–1877. Exempel på ärenden: uppgifter om fastigheter, lokaler och deras uppvärmning, belysning, sanitet, inventarier, ekonomisk ställning, personal (betjäning), ordningsregler/stadga, spisordning, samt patientstatistik med uppgifter om »kvarliggande/intagna/utskrivna/kvarliggande till nästa år/avlidna/ underhållsdagar« och »sjukförslag/diagnoser« uppdelat efter ålder och årstid för insjuknande m.m. Uppgifter om veneriskt sjuka rörande smittvägar/ sjukdomens förvärv samt behandling redovisas separat, m.m.
Serien civila sjukrapporter innehåller uppgifter om »fattiga sjuka« på lasa rett, kurhus, fängelser och andra inrättningar. Beträffande läkare, se provhandlingar för läkarlegitimation 1829–1877.
Serien lasarettsinspektionsrapporter 1867–1868 består endast av en volym och rapporterna innehåller främst uppgifter om lasarettens och kurhusens geografiska placering, vårdlokaler, uppvärmning, ventilation, sanitet och tillgång till personal samt om legosängsavgifter, med flera serier av in komna handlingar. Huvudböcker, verifikationer m.fl. räkenskapsserier. Jfr inkomna handlingar – allmän serie.
Arkivförteckning med volymredovisning saknas för närvarande. Vissa delar av arkivet förvaras på Hagströmerbiblioteket, Karolinska institutet.
Enligt 1877 års instruktion skulle Medicinalstyrelsens ordförande benämnas generaldirektör och ett av medicinalråden ansvara för ärenden rörande hospital, lasarett och kurhus. Till uppgifterna hörde att handlägga tillsätt ningsärenden rörande sjukhusläkare, granska från lasaretten inkomna årsberättelser och genomföra inspektioner »då sådana kunna anses af be hofvet påkallade«. Läkare med svensk godkänd utbildning och läkarexamen behövde inte avlägga något kunskapsprov inför styrelsen.
1864 års lasarettsstadga genomgick endast smärre förändringar under 1800-talet, trots att den vid seklets slut betraktades som ofullständig och i vissa avseenden otydlig. Detta gällde bland annat föreskrifterna om obduktion, intagning av obotligt sjuka och frånvaron av bestämmelser rörande förlossningsvård. Verksamheten vid lasaretten expanderade och blev mer komplex.
Efter Medicinalstyrelsens införande av byråorganisation 1915 handlades ärenden rörande lasarett, sjukstugor, kuranstalter med flera sjukvårdsinrättningar av sjukhusbyrån. Byråns medicinalråd var ofta den som genomförde inspektioner på sjukhusen.
Titeln »lasarettsläkare« utgjorde en kvarleva från den tid då det förutom vid undervisningssjukhus och större lasarett med flera avdelningar, så kallat delat lasarett, endast fanns en läkare. Vid lasarett med underläkartjänster betecknades lasarettsläkaren som överläkare. Vid 1800-talets slut och under följande decennier blev det allt vanligare att vid hittills odelade lasarett inrätta särskilda avdelningar med egen ansvarig läkare för medicin respektive kirurgi (överläkare eller biträdande läkare), och att tillsätta extra läkare. Den vid sjukhuset medicinskt ansvarige överläkaren, som även kunde vara styresman, kom senare att betecknas som chefsläkare.
Redan vid 1800-talets mitt påbörjades en utveckling mot specialisering inom läkarkåren och den slutna kroppssjukvården. Denna utveckling inleddes av naturliga skäl först vid de akademiskt knutna undervisningssjukhusen, som hade tillgång till specialiserade och inom forskningen verksamma läkare. Först 1897 fick det första landsortslasarettet genom kungligt brev tillstånd att anställa två lasarettsöverläkare, för kirurgisk respektive medicinsk avdelning. År 1920 fanns sammanlagt 14 sjukhus med medicinska respektive kirurgiska avdelningar. Landets övriga sjukvårdsinrättningar var odelade. Vid 1800-talets slut skapades dessutom särskilda sjukhus för smittsamma sjukdomar och barnsjukdomar.
Den 1935 tillsatta befolkningskommissionen avgav redan följande år ett betänkande rörande förlossningsvården och barnmorskeväsendet. Kommissionen föreslog införande av statsbidrag till uppförandet eller inrättandet av förlossningsanstalter samt till driftskostnaderna vid förlossningsanstalter och väntehem. Den förordade också en satsning på förebyggande mödra- och barnavård. Med anledning av dessa förslag blev förlossningsvården 1938 kostnadsfri och landstingen började inrätta barnbördsavdelningar eller förlossningskliniker som förestods av specialutbildade läkare. Denna utveckling medförde att hemförlossningarna redan under 1940talet kraftigt minskade i omfattning.
Först under 1700-talets senare del började läkarna mera regelbundet och systematiskt föra medicinska journaler över sina patienters sjukdomsförlopp, diagnos, behandling och dess resultat. Serafimerlasarettets tillkomst 1752 och det allmänna lasarettsväsendets framväxt medförde att journalföringen utvecklades från att utgöra läkarens personliga minnesanteckning till att bli en viktig handling för den kliniska läkekonsten. Journalen fick även betydelse som administrativt kontrollinstrument för lasarettsväsendet.
Nils Rosén von Rosenstein doktorerade 1730 under sin vistelse vid universitetet i Harderwijk i Holland på en avhandling om medicinsk journalföring. Som professor i medicin i Uppsala från 1740 förmedlade han sina kunskaper om vikten att dokumentera patienternas sjukdomsförlopp. Bland hans lärjungar fanns den blivande överläkaren vid Serafimerlasarettet Abraham Bäck, som införde journalföring på lasarettet. Den 23 mars 1798 utfärdades en allmän instruktion för lasarettsläkare vars 2 § lyder enligt följande: »Öfver de sjuke bör läkaren hålla en dagslängd eller journal, i hvilken uti kolumner utsättes dagen då den sjuke intages, dess namn, ålder, sjukdom, botemedel, sjukdomens förhållande, och den sjukes utgångseller dödsdag, alltsammans enligt de formulär till sjukförslagerne som här efter finnes«. Denna föreskrift följdes av åtskilliga andra under 1800- och 1900-talet.
Serafimerlasarettets detaljerade journalföring tillämpades i förenklad form på länslasaretten. Stor vikt lades vid journalens administrativa betydelse som underlag för statistik och årsredovisning. Sundhetskollegiets cirkulär 13 april 1863 med formulär för journalföring innehöll följande kolumner: Nummer; Inskrivningsdag; Namn/Yrke/Ålder/Hemvist; Sjukdom; Afgift och Anmärkningar. I sistnämnda kolumn skulle uppgifter som anamnes (sjukdomshistoria), diagnos, prognos, behandling och resultat antecknas. Krav på underskrift av ansvarig läkare fanns redan vid denna tid. Förutom »sjukjournal« upprättades även särskild »operationsjournal «. Av Medicinalstyrelsens cirkulär 11 december 1891 framgår hur sistnämnda journal skulle föras. Operationens resultat (»utgång«) skulle anges som god, mindre god, dålig, dödlig eller oviss.
Inga Nilsson & Peter Nilsson: Medicinsk dokumentation genom tiderna. Del 1. Den svenska patientjournalens utveckling under 1700-talet (Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 6:1, 2002); Del 2. Den svenska patientjournalens utveckling under 1800-talet (Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 7:1, 2003.).
På Medicinalstyrelsens förslag fattade Kungl. Maj:t 1901 beslut om en ny och i vissa avseenden mer detaljerad lasarettsstadga samt sjukstugestadga. I dessa regleras lasarettsdirektionernas sammansättning och sjukvårdens organisation, förvaltning samt arbetssätt. Genom dessa författningar bortföll – med hänsyn till landstingens självbestämmande – kravet på Kungl. Maj:ts förordnande av direktionsledamöter. Dessa skulle istället väljas av landstinget. Landshövdingen kvarstod dock i kraft av sitt ämbete som självskriven ordförande för direktionerna. Landstingens förvaltningsutskott utgjorde landstingets sjukvårdsberedning och ansvarade för sjukhusväsendets utveckling samt förvaltning inom sitt landstingsområde.
Till Medicinalstyrelsens roll som tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården hörde att:
Medicinalstyrelsens tillsyn av den medicinska vården vid sjukhusen bedrevs i stort sett med samma inriktning fram till inrättandet av Socialstyrelsen 1968.
Lasaretten var i första hand avsedda för patienter vars sjukdom bedömdes som möjlig att behandla med hopp om varaktigt tillfrisknande. Men även så kallat obotligt sjuka kunde bli föremål för inläggning om det fanns utsikt till »väsentlig lindring« för patienten och för någon tid även återställande av arbetsförmågan. Personer med smittsamma sjukdomar fick endast tas emot om detta kunde ske på ett betryggande sätt ur smittskyddssynpunkt. Vid avsaknad av barnbördsanstalt fick även barnaföderskor tas emot (t.ex. vid behov av operativt ingrepp, exempelvis kejsarsnitt).
Någon större förändring rörande lasarettsläkarens befogenheter och ansvarsområde medförde inte lasarettsstadgan. Direktionen skulle hos landstinget göra framställning om beviljande av »någon tids årlig semester « för att bereda läkare och övrig sjukvårdspersonal nödvändig vila.
1928 tillkom en ny lag om vissa av landsting eller stadskommun drivna sjukhus samt en sjukhusstadga. Genom denna lagstiftning fastställdes att dessa huvudmän ansvarade för vården vid somatisk sjukdom, skada eller »kroppsfel« samt vid behov av »anstaltsvård« vid barnsbörd för alla som hade sin vistelseort eller hemort inom det aktuella landstinget eller kommunen.
Landshövdingen förlorade nu sin position som självskriven ordförande för lasarettsdirektionen men hade, om han så önskade, rätt att närvara och leda förhandlingarna vid sammanträde. Direktionen skulle bestå av minst fem ledamöter varav en borde vara läkare. I sjukhusstadgan ges rätt detaljerade föreskrifter om direktionens arbetsformer med mera.
Kungl. Maj:t gavs enligt 1928 års sjukhuslag och efterföljande lagstiftning möjlighet att meddela bestämmelser om
Rätten att överklaga direktionsbeslut till Medicinalstyrelsen utvidgades betydligt och gällde
Överklagande av beslut skulle ske till Medicinalstyrelsen enligt gällande ordning för förvaltande myndigheter. Ändring i beslut rörande tillsättande av underläkare skulle dock sökas direkt hos Kungl. Maj:t.
Med »sjukhus« avsågs i 1928 års lag en sjukvårdsanstalt som drevs av landsting eller kommun. Sjukhus för tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt) benämndes »sanatorium«. I lagen gavs utförligare föreskrifter än tidigare rörande kravet på underlag för Medicinalstyrelsens godkännande av ny-, till- eller ombyggnad av sjukhus. Till det obligatoriska underlaget hörde program med uppgifter om antalet vårdplatser och läkare samt områdesbeskrivning och ritningar med beskrivningar.
Medicinalstyrelsen handlade ärenden rörande tillsättande av lasarettsläkare och underläkare. Sistnämnda tjänstekategori var relativt ny och ökade i antal. Lasarettsdirektionen var skyldig att ofördröjligen anmäla beslut om inrättande av läkartjänst till Medicinalstyrelsen. När uppgifter om tjänsten inkommit skulle Medicinalstyrelsen utlysa tjänsten genom kungörelse. Ansökan skulle ställas till Kungl. Maj:t men inges till Medicinalstyrelsen, som hade att uppföra tre behöriga sökande på förslag. Ansökningshandlingar och Medicinalstyrelsens protokoll i ärendet skulle sedan skickas till direktionen för beslut om förord för någon av de föreslagna eller eventuellt annan sökande. När Medicinalstyrelsen tagit del av direktionens beslut genom protokollsutdrag skulle ärendet med Medicinalstyrelsens yttrande överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Tillfälliga förordnanden av läkare och vikariat samt längre tjänstledigheter fick avgöras av Medicinalstyrelsen.
Till lasarettsläkarens skyldigheter hörde bland annat att
Med »sjukhus« avsågs i 1940 års sjukhuslag varje sjukvårdsinrättning som drevs av landsting eller kommun och som inte uteslutande var avsedd för tuberkulossjuka, utgjorde sjukstuga eller tillhörde fattigvården. Lagen omfattade inte sjukvårdsinrättningar som lydde under militär myndighet. Senare, 1959, återinfördes benämningen »lasarett« för en större permanent inrättning för behandling och vård av sjukdomar, skador och kroppsfel samt för förlossningar.
Lasarettsläkare skulle fortfarande utnämnas av Kungl. Maj:t. Tre av de sökande skulle uppföras på förslag av Medicinalstyrelsen, varefter landstingets sjukvårdsberedning efter direktionens hörande hade att avge förord för någon av dessa. Samtliga handlingar inklusive Medicinalstyrelsens yttrande skulle överlämnas till Kungl. Maj:t för beslut. Sjukstugeläkare och underläkare fick däremot med vissa undantag utses av landstingets sjukvårdsberedning. Tjänsterna fick dock endast tillsättas med personer som uppfyllde kraven enligt Medicinalstyrelsens behörighetsbestämmelser. För nyinrättade tjänster, tjänster vid sjukstugor med fler än 30 vårdplatser samt förordnanden för längre tid än tre år i sänder krävdes dock beslut av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:t skulle efter framställan av huvudmannen besluta om uppdelning på särskilda avdelningar av lasarett med egen ansvarig läkare. Detsamma gällde inrättande av specialisttjänster. Framställan skulle innehålla uppgifter om storleken av de föreslagna sjukavdelningarna, om löneförmåner och andra villkor. Lasarettsläkaren hade ett övergripande ansvar för sjukvården vid lasarettet, var arbetsledare för underställd vårdpersonal och skulle minst en gång om dagen infinna sig på lasarettet »för mottagning och utskrivning samt tillsyn och behandling av vårdbehövande«.
En av lasarettsläkarna skulle utses till styresman och i övrigt skulle det finnas syssloman, husmoder och prästman. Förutom läkare omnämns i lagen sjuksköterska och leg. sjukgymnast samt ekonomipersonal. Sjukvårdspersonalen skulle tillsättas av direktionen efter att lasarettsläkaren fått tillfälle att yttra sig. Beslutsrätten kunde i vissa fall även delegeras till styresman. Sjuksköterske-, husmors och sjukgymnasttjänster fick inte tillsättas utan föregående kungörelse. Sjukgymnast måste vara legitimerad för att få tjänstgöra på lasarett.
I äldre författningar betonades läkarens och den biträdande personalens skyldighet att vara bosatt på sjukhusområdet eller i dess omedelbara närhet. Personalen skulle när som helst vid behov kunna träda i tjänst.
Kraven speglar en från äldre tid kvarlevande inställning om vården av sjuka som ett kristet kall och självuppoffrande livsuppgift. Men det utgjorde även en följd av rådande läkarbrist och sjukvårdens begränsade ekonomiska resurser. Både läkare och sjuksköterskor var skyldiga att utnyttja erbjuden tjänstebostad eller bosätta sig i sjukvårdsinrättningens grannskap. I 1940 års lag framhålls dock att personalen ska vara så pass talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad att det ges möjlighet till »nödig vila och ledighet«. Av 1928 års lagstiftning framgår att personalen skulle beviljas minst en månads semester utan löneavdrag.
Till sjukhusarkivet hörde enligt gällande författningar bland annat direktionsprotokoll med bilagor och handlingar, årsberättelser och »diarier över intagna och utskrivna personer«, patientrullor, förteckningar över lasarettets inventarier, huvudböcker, kassaböcker och verifikationer.
Den österrikiske patologen Karl Landsteiner gjorde banbrytande insatser genom sitt AB0-system som möjliggjorde genomförande av säkrare blodtransfusioner (senare kompletterat med Rh-systemet). Landsteiner fick 1930 års Nobelpris i fysiologi eller medicin. Den första transfusionen i modern mening utfördes i Sverige 1914 vid Hudiksvalls lasarett. Professorn i medicinsk kemi vid Karolinska institutet Erik Jorpes lyckades framställa heparin ur lever som medel mot koagulation. Genom detta blev det möjligt att förvara blod under längre tid och inrätta blodgivarcentraler och blodbanker. Den första blodgivarcentralen i Sverige startade 1939 vid S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Den så kallade röntgenstrålningen upptäcktes 1895 av professorn i fysik vid fysikaliska laboratoriet i Würzburg, Wilhelm Conrad Röntgen. För första gången blev det möjligt att avbilda inre organ. Men exponeringstiderna var långa och det var svårt att avbilda kroppens mjuka delar. Fluoro skopet introducerades därför av den amerikanske fysiologen Francis William. Tekniken förbättrades successivt bland annat genom injicering av kontrastvätska och under 1920-talet blev det möjligt att åstadkomma en tredimensionell bild av kroppens organ genom tomografi. Från och med 1930-talet lanserades utrustningen kommersiellt. Röntgentekniken användes redan vid denna tid för diagnostisering av bland annat tuberkulos och tumörer.
Att röntgenstrålningen även hade en effekt på kroppens celler visade sig snart. Röntgen åstadkom strålskador hos människor men kunde även användas i terapeutiskt syfte. De svenska läkarna Thor Stenbeck och Tage Sjögren behandlade redan under 1890-talets slut tumörpatienter med röntgenterapi. Sjögren startade 1901 en röntgenologisk avdelning vid Sabbatsbergs sjukhus och 1906 inrättades ett röntgeninstitut på Serafimerlasarettet. Karolinska institutet startade 1914 regelbunden undervisning i röntgendiagnostik och röntgenteknik. Strax efter första världskriget kunde även djupare belägna tumörer behandlas med strålkanon. 1910 öppnade Radiumhemmet i en privatvåning på Kungsholmen och genom insamlingen till Konung Gustaf V:s Jubileumsfond 1928 skapades förutsättningar för byggande av tre »jubileumskliniker«, placerade i Stockholm, Göteborg och Malmö.
De tyska fysiologerna Rudolf Albert von Kölliker och Johannes Peter Müller kunde på 1850-talet visa att varje hjärtkontraktion gav upphov till en svag elektrisk impuls. Den engelske läkaren Augustus Désiré Waller var den första som på 1880-talet lyckades att med elektroder på bröst korgen mäta dessa impulser. Först genom den nederländske läkaren Willem Einthovens elektrokardiogram (EKG) blev det möjligt att göra säkra mätningar av hjärtverksamheten. Resultaten publicerades första gången 1902 och utvecklades snabbt till klinisk standard. Einthoven belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1924. EKG började användas för under sökning av rytmrubbningar (förmaksflimmer), dålig genomblödning i hjärtat och hjärtinfarkt.
Den italienske läkaren Scipione Riva-Rocci lanserade en första primitiv blodtrycksmätare 1896. Denna utvecklades kring sekelskiftet 1900 av den amerikanske neurokirurgen Harvey William Cushing. Men det var först genom den ryske läkaren Nikolaj Sergejevitj Korotkovs konstruktion av blodtrycksmanschetten, vetenskapligt tillkännagiven 1905, som det blev möjligt att även mäta det diastoliska (undre) blodtrycket.
Fysiologen Oskar Minkowski och läkaren Joseph von Mehring kunde 1889 visa på ett samband mellan diabetes och bukspottskörteln. Vid ett experiment visade det sig att en hund omedelbart fick diabetes efter att bukspottskörteln blivit bortopererad. Vidare forskning visade att sockeromsättningen i kroppen reglerades av de så kallade Langerhanska öarna i denna körtel. År 1921 lyckades kirurgen Frederick Grant Banting och Charles H. Best vid ett laboratorium i Toronto renframställa insulin, vilket renderade Banting och hans chef Macleod Nobelpris i fysiologi eller medicin två år senare. Världens första insulinspruta gavs åt en 14-årig kanadensisk pojke 1922, vilket ledde till en omedelbar förbättring.
Den amerikanske neurokirurgen Harvey Cushing räknas som den internationellt främste föregångaren inom hjärnkirurgi. Docenten i experimentell kirurgi Herbert Olivecrona, som delvis utbildats i USA, utförde sin första hjärnoperation 1922 och därefter ett stort antal sådana operationer med varierande resultat under sin tid som överkirurg vid Serafimerlasarettet 1930–1960. Olivecrona uppnådde världsrykte genom sin verksamhet som hjärnkirurg.
Resultatet av operationerna förbättrades när man på 1930-talet genom röntgen med större säkerhet kunde lokalisera tumören och följande decennium övergick från lokalbedövning till narkos. Den svenske neurokirurgen Lars Leksell uppfann en ny metod att fixera huvudet på patienten och att med ny teknik och stor precision lokalisera tumören under en operation i Lund 1949. Leksell utvecklade även den så kallade strålkniven som användes första gången under en operation 1951 (s.k. strålkirurgi).
Den nederländsk-amerikanske läkaren Willem Johan Kolff konstruerade 1943 den första konstgjorda njuren, som började användas på människa 1945. Dialysapparaten separerar gifter i blodet från ämnesomsättningen som normalt brukar utsöndras i urinen. Apparaten är avsedd att ersätta njurens funktion i samband med njursvikt eller uremi. Docenten i invärtes medicin Nils Alwall i Lund lyckades 1946 konstruera en kliniskt användbar dialysapparat som även kunde avlägsna överskott av vätska ur kroppen. Han var även den första att genomföra dialyser i större skala vilket medförde att Lund kom att bli ett världsledande centrum för behandling av njurpatienter.
Under efterkrigstiden hade specialiseringen inom sjukvården nått långt. 1961 fanns till exempel följande antal specialavdelningar med egen överläkare i landet: 91 avdelningar för medicin, 87 för kirurgi, 54 för anestesiologi, 42 för öron-, näs- och halssjukdomar, 35 för ögonsjukdomar, 16 för infektionssjukdomar respektive ortopedi, 13 för hud- och könssjukdomar och flera avdelningar för röntgendiagnostik. Till detta ska läggas kliniska och bakteriologiska sjukhuslaboratorier.
Den snabba medicinska utvecklingen och sjukvårdens ökade resurser till följd av den allmänna välfärdsutvecklingen medförde att ett större antal sjukdomar och fysiska skador än tidigare kunde behandlas med framgång. År 1901 fanns 76 lasarett med sammanlagt 65 000 vårdtillfällen. År 1960 var antalet lasarett 111 och det sammanlagda antalet vårdtillfällen drygt 830 000. Av dessa siffror framgår att antalet vårdtillfällen ökat betydligt snabbare än antalet lasarett.
På grund av förbättrad diagnostik och behandling minskade samtidigt den genomsnittliga vårdtiden kraftigt och vårdenheterna blev betydligt större. Det växande förtroendet för sjukvården och dess möjligheter att bota och lindra utgjorde även en viktig faktor. Denna utveckling medförde att antalet läkare och annan sjukhuspersonal mångdubblades.
1961 utgjorde Akademiska sjukhuset i Uppsala, Serafimerlasarettet och Karolinska sjukhuset i Stockholm – samtliga i statlig regi – samt Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Malmö allmänna sjukhus, Lunds lasarett och Umeå lasarett – undervisningssjukhus. I övrigt fanns 73 delade lasarett och 23 odelade lasarett. De förstnämnda var indelade i kliniker med egna överläkare.
Genom 1959 års sjukhuslag introducerades begreppet slutenvård för vård som bedrivs genom intagning på sjukhus. Sjukhus som tog emot vårdbehövande oavsett sjukdomens svårighetsgrad skulle benämnas som lasarett. Under 1900-talet strävade man efter att vid lasaretten inrätta särskilda avdelningar för epidemiska sjukdomar samt för förlossningsvård. Vid lasarett skulle även bedrivas öppenvård på för ändamålet inrättad avdelning. Med sjukhem avsågs sjukhus för långvarigt sjuka i behov av omvårdnad, till exempel konvalescenter och motsvarande, samt förlossningshem för lättare fall.
I den nya sjukhuslagen fastslogs att sjukhus kunde ledas av en sjukhusdirektör som inte behövde vara läkare. Men i så fall skulle även en chefsläkare tillsättas som ansvarade för den medicinska vården. Det var fortfarande tillåtet att som alternativ utse en styresman bland sjukhusläkarna, under förutsättning att den ekonomiska förvaltningen sköttes av en sjukhusintendent. Sjukhusdirektionen var underställd sjukvårdsstyrelse inom landsting eller kommun utanför landsting.
Som ett led i den ökade specialiseringen av sjukvården introducerades även begreppet klinik i sjukhuslagen. Varje klinik skulle ha en ansvarig läkare. För lasarett med fler än 150 vårdplatser skulle det finnas en överläkare. Vid tillsättande av överläkare, som utnämndes av Kungl. Maj:t, skulle Medicinalstyrelsen uppsätta fyra sökanden på förslag, med möjlighet för sjukvårdsstyrelse att efter sjukhusdirektions hörande ge förord till förmån för någon av dem. Biträdande överläkare skulle utses på motsvarande sätt men med tre sökanden på förslag för tjänsten.
Underläkare kunde förordnas på högst tre år genom beslut av sjukvårdsstyrelse och tillsättas enligt samma ordning som för biträdande överläkare. För förlängning av förordnande krävdes Medicinalstyrelsens medgivande. Så kallad extra läkare skulle däremot utses av Medicinalstyrelsen.
I den samtidigt beslutade sjukhusstadgan reglerades ansvarsfördelningen mellan överläkare för odelat sjukhus eller klinik och biträdande överläkare. Överläkare hade bland annat det övergripande ansvaret för sjukvården och skulle hålla anhöriga till patient informerad om allvarlig försämring eller dödsfall, göra anmälan till polismyndighet om behov av rättsmedicinsk undersökning eller liköppning i händelse av okänd dödsorsak, och bevaka att Medicinalstyrelsens föreskrifter rörande förande av sjukjournal med mera efterlevdes. Överläkare hade skyldighet att motta förordnande som styres man, chefsläkare eller sakkunnig i tillsättningsärende. Han skulle även bistå biträdande överläkare med ansvar för egen avdelning med råd rörande sjukvården.
Övrig medicinsk personal skulle antas och entledigas av sjukhusets direktion. För innehav av tjänst som sjuksköterska, barnmorska och sjukgymnast vid sjukhus krävdes legitimation. För tjänst som husmoder krävdes genomgång av Statens institut för högre utbildning för sjuksköterskor eller annan utbildning som Medicinalstyrelsen förklarat som likvärdig.
Medicinalstyrelsen skulle enligt den nya stadgan föra register över sjukhus på vilka sjukhuslagen var tillämplig (sjukhusregister). Landsting eller stad utanför landstings sjukvårdsstyrelse hade skyldighet att anmäla beslut om nytt sjukhus innan det togs i bruk och inom en månad anmäla nedläggning av sjukhus för avförande ur sjukhusregistret.
Medicinalstyrelsen fick – i likhet med tidigare – meddela föreskrifter om förande av sjukjournal och liggare med mera samt fastställa formulär för olika ändamål.
Med anledning av riksdagens beslut 1961 att överföra huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet till landstingen 1 juli 1963 ersattes 1959 års sjukhuslag och sjukhusstadga redan 1962 av en sjukvårdslag respektive ny stadga följande år. Den nya sjukvårdslagen medförde dock inga större förändringar. Enligt 1963 års sjukvårdsstadga ålåg det som tidigare Medicinalstyrelsen att »då särskild anledning förekommer« inspektera den sjukvårdande verksamheten. Styrelsen skulle, med vissa undantag, även efter förslag från landstings eller stads sjukvårdsstyrelse fastställa indelning i läkardistrikt. Däremot övertogs uppgiften att granska förslag om förläggande av sjukhus och godkännande av ritningar för sjukhus av Centrala sjukvårdsberedningen.
Styresmannen ansvarade för den medicinska vården och vårdpersonalen samt för att »sjukhuset utnyttjas rationellt och drives under skäligt hänsynstagande till ekonomiska synpunkter.« Felbehandling som medfört skada eller sjukdom hos patient skulle av styresmannen anmälas till Medicinalstyrelsen. Sjukhusintendenten ansvarade för den ekonomiska förvaltningen och den administrativa personalen. Sjukhusdirektör som inte var läkare var skyldig att samråda med chefläkaren, som självständigt ansvarade för den medicinska vården, sjukvårdspersonalens jourtjänstgöring samt hygien- och kostfrågor vid sjukhuset med mera.
Samma regler gällde för tillsättande av läkartjänster som enligt 1959 års sjukhuslag, det vill säga Medicinalstyrelsen behöll sitt betydande inflytande över tillsättning av läkartjänster. Styrelsen skulle utse fyra sakkunniga för varje landsting och tre för varje stad utanför landsting för en tid av högst fyra år. Som sakkunniga i tillsättningsärenden skulle i första hand överläkare utses.
Enligt riksdagsbeslut 6 december 1960 skulle riket indelas i sju regioner för den högspecialiserade kroppssjukvården med undervisningssjukhusen i Stockholm, Linköping, Lund/Malmö, Göteborg, Uppsala och Umeå samt lasarettet i Örebro som »regionsjukhus«. Avsikten var dels att effektivisera utnyttjandet av den specialistkompetens som redan fanns på dessa orter och vidareutveckla denna, dels öka tillgången på propedeutiska och kliniska utbildningsplatser inom läkarutbildningen vid dessa sjukhus. Den planerade utbyggnaden av läkarutbildningen förväntades enligt 1956 års regionvårdsutredning ställa krav på fler utbildningsplatser till medicine licentiatexamen och för specialistutbildning.
Genom riksdagsbeslutet bestämdes vilka specialiteter som skulle utvecklas på länsnivå och vilka som skulle förbehållas regionerna. Till de så kallade regionspecialiteterna hörde hudsjukdomar, kardiologi, reumato logi, barnkirurgi, neurokirurgi, thoraxkirurgi, urologisk kirurgi, neuro logi, radioterapi/ onkologi, fysiologiskt laboratorium och »käkcentral«. Med anledning av 1960 års riksdagsbeslut inrättades Centrala regionsjukvårdsnämnden bestående av representanter för staten och regionsjukvårdshuvudmännen. Till uppdraget hörde att behandla frågor rörande sjukvårdens och utbildningens behov och utbyggnaden av regionspecialiteterna. Denna uppgift övertogs 1965 av Socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
För fullständig redovisning av arkivens innehåll på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Tidsangivelser lämnas endast om dessa avviker från vad som anges för hela arkivbeståndet.
Arkivet innehåller allmänna serier med protokoll med separat register och sakregister; koncept med sakregister; diarier över inkommande respektive utgående handlingar; kungliga brev med register, m.m.
Läkare: läkarmatriklar 1894–1905; liggare över läkartjänster och tjänstetillsättningar m.m. 1877–1922; liggare över från läkare inlämnade årsberättelser 1875–1899; provhandlingar för legitimering av läkare 1878–1889; anmälningar för tjänsteårsberäkning 1886–1909; reseberättelser från läkare med stipendier 1878–1911.
Inkomna handlingar – huvudserie och beslut i konceptserien. Exempel på ärenden: ansökningar och tillsättningsbeslut rörande bl.a. läkare och barnmorskor, ansökningar om tjänstledighet, stipendieärenden, medicinska kompetensfrågor och vidareutbildning (t.ex. utbildningar i förlossningskonst, instrumentförlossning etc.), ärenden rörande förlossningsvård och barnbördshus, vaccinationsärenden, besiktningar och tillsyn i allmänna hälsovårdsärenden, m.m.
Årsberättelser från länslasarett m.fl. inrättningar. Exempel på ärenden: Uppgifter om byggnadsåtgärder, medicinsk utrustning, mathållning, bestämmelser för intagning av patienter, ordningsstadgor, ekonomisk ställning (inkomster och utgifter) och om personalen (befattningar och löneförmåner) m.m. Patientstatistiken i årsberättelserna är i synnerhet beträffande lasaretten omfattande och innehåller bland annat uppgifter om antalet intagna, genomsnittligt antal vårddagar, antalet utskrivna eller avlidna, diagnoser (uppdelat på ålderskategorier) samt uppgifter om genomförda operationer och deras resultat (friska/förbättrade, oförbättrade, döda). Landstingen har i viss utsträckning gett ut årsberättelser i tryck, som bilagts originalhandlingarna.
Lasarettinspektionsberättelser. Exempel på ärenden: uppgifter om sjukvården, byggnader, mathållning, tjänstemän och betjäning, intagning av patienter, inkomster och utgifter, journalföring, »allmänt omdöme« om lasarettet m.m.
Civila sjukrapporter från provinsialläkardistrikten om fattiga sjuka, lasarett och kurhus, fängelser, läroverk, järnvägar, hospital, med diarier, 1878–1912.
(Allmänna byrån 1915>, Lasarettsbyrån 1931>, Sjukhusbyrån 1 juli 1947)
Arkivet innehåller protokoll, koncept, diarier, inkomna handlingar m.m.
Koncept – huvudserie, innehåller Medicinalstyrelsens beslut i sjukhusärenden m.m., med separat sakordsindelat register. Beträffande läkare, se även Koncept över läkarförordnanden 1954–1967.
Diarier över inkomna skrivelser utgör sökhjälpmedel till aktserien (se nedan); diarier över läkarförordnanden 1954–1967; inkomna handlingar över läkarförordnanden 1954–1967.
Årsberättelser från lasarett, sjukhus, sjukstugor och andra sjukvårdsanstalter (flera serier) innehåller uppgifter rörande byggnadsåtgärder, ekonomisk ställning (inkomster/utgifter), mathållning, personaltillgång och löneförmåner, patientstatistik uppdelad på klinik/avdelning, genomförda operationer m.m. I vissa fall förekommer endast tryckta årsberättelser.
Inkomna handlingar, akter, jfr konceptserien. Exempel på ärenden: Ansökningar rörande läkar- sjuksköterske- och sjukgymnasttjänster samt förordnanden, dispens för läkare och andra att inneha viss tjänst, anmälningar mot sjukvårdspersonal, besvärsärenden, ärenden rörande legitimation, vidareutbildning av medicinsk personal, planer för vårdinrättningar; statsbidrag, byggnadsbidrag och driftsbidrag avseende vårdinrättningar samt inspektioner, inspektions- och avsyningsberättelser, tillståndsbevis rörande sjukvårdsinrättningar, remisser från Kungl. Maj:t, kommittébetänkanden och medicinska frågor i övrigt. Byråns huvud diarier utgör sökmedel till akterna och till konceptserien.
Berättelser från lasarettsinspektioner 1916–1967. Exempel på ärenden: uppgifter om sjukvårdslokaler, sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, lasarettens ordningsföreskrifter, matsedlar (spisordning), uppgifter om förande av sjukjournal, läkemedelshantering och lasarettets arkivvård, m.m. Till inspektionsberättelserna har bilagts tryckta årsberättelser.
Ritningar över sjukhus och andra sjukvårdsbyggnader (se ritningsförteckning) med register 1907–1942; fotografier från diverse sjukhus 1930-talet.
Protokoll och koncept; koncept över cirkulärskrivelser och sekreterarskrivelser; diarier; register över ingivare 1947–1960; akter över ärenden.
Protokoll; koncept – huvudserie med separat register 1915–1950 respektive sakregister 1913–1937; diarier över in- och utgående skrivelser, m.m.
Förteckning över ärenden remitterade till vetenskapliga rådet 1952– 1967; register över till disciplinnämnden överlämnade ärenden 1948– 1952.
Samlingsdiarier 1951–1967 (huvudserie) och samlingsdiarier avseende avdelningen för utländska läkare 1949–1967. I samlingsdiarierna registreras vissa typer av »massärenden« som ingår i serien »koncept –huvud serie« och »inkomna handlingar – akter«. Diarieplan i början av varje volym. Separat registerserie till diarierna 1951–1967.
Utgående handlingar: koncept – huvudserie; läkarlegitimationer 1947– 1965; läkarförordnanden 1951–1967; koncept, avdelningen för utländska läkare 1951–1967.
Register över landets samtliga läkare 1910–1966. Förutom denna huvudserie finns för vissa perioder kortregister över olika kategorier av läkare, t.ex. läkare från utlandet, verksläkare med flera.
Matriklar över extra läkare 1905–1960. Personuppgifter om läkare och deras examina samt befattningar inom den offentliga sjukvården, med alfabetiskt namnregister. Uppgifter om ansökning och tillsättning av tjänster återfinns i akter och brevböcker; matriklar över utländska läkare fr.o.m. 1948, med flera matrikelserier och kortregister rörande dessa.
Inkomna handlingar – akter. Angående »samlingsdiariets« ärenden i denna serie, se diariet, jfr koncept huvudserie. Exempel på ärenden: Förordnanden av läkare och distriktsbarnmorskor m.m., läkarkonstens utövande (legitimation, kvacksalveri, kompetensförklaringar etc.), tjänsteårsberäkningar, anmälningar mot läkare och barnmorskor, Statens rättskemiska laboratorium och statens rättsläkarstationer, m.m.
Personakter över läkare: avseende ej legitimerade och isländska läkare 1949–1955; avdelningen för utländska läkares akter 1951–1967; personakter över legitimerade före detta utomnordiska läkare 1949–1969; legitimerade nordiska läkare 1949–1967; korrespondens rörande utländska läkare 1944–1949.
Ämnesordnande smärre serier med utredningar, rapporter m.m.
Materielnämnden 1939–1948 (protokoll, koncept, diarier, journal över exportlicenser, belastningsbok, inköps- och importlicenser, korrespondens m.m.); Nämnden för ortopediska hjälpmedel 1955–1967 (fr.o.m. 1964 Hjälpmedelsnämnden); Hörselvårdsnämnden 1956–1968 (protokoll, koncept, diarier, akter); Nämnden för utländska läkare (protokoll, koncept, diarier, inkomna handlingar m.m., med Lånenämnden för utländska läkare) 1959–1967; Nämnden för läkares specialistbehörighet 1961–1967 (protokoll, koncept, diarier, akter, ej föredragna ärenden).
Sjukhusens standardiseringskommitté bildades den 23 maj 1933 på initiativ av Landstingsförbundet och Svenska sjukhusföreningen för att arbeta med frågor rörande standardisering av sjukvårdsmateriel för att förenkla tillverkningen samt underlätta inköp och handhavande av materiel. Därmed hoppades man uppnå minskade kostnader. Styrelsen bestod av 36 ledamöter med representanter för statliga och kommunala organ, industriföretag och ideella föreningar.
Till ordförande utsågs landstingsförbundets ordförande Erland von Hofsten och till vice ordförande medicinalrådet Einar Edén. Arbetsutskottet bestod av 10 ledamöter som inom sig utsåg en verkställande ledamot. Kommitténs tekniska byrå utarbetade standardförslag för behandling inom de tekniska utskotten, som bland annat bestod av sysslomän, läkare, sjuksköterskor och representanter för producenterna. Förslagen skickades på remiss till berörda sjukvårdsorgan och efter arbetsutskottets godkännande till Sveriges standardiseringskommission som hade att fastställa standardiseringsförslag.
Medicinalstyrelsen tillsatte 1936 en kommitté för utredning av behovet av en informationscentral för svenskt sjukhusväsen (Centralarkivkommittén för svenskt sjukhusväsen). Centrala sjukhusarkivet konstituerades 16 december 1938 genom ett avtal mellan staten, Landstingsförbundet och Stadsförbundet. Verksamheten låg under Medicinalstyrelsen men hade en egen styrelse. Sjukhusarkivet hade till uppgift att samla, registrera och systematiskt bearbeta uppgifter rörande planläggning och standardisering vid lasarett och sjukstugor. Avsikten var att göra ett studie- och jämförelsematerial tillgängligt för sjukhusenheter, organisationer och enskilda. I samma syfte skötte centrala sjukhusarkivet ett bibliotek.
Centrala sjukhusarkivet anmodade sjukhusdirektioner som låtit uppföra ny-, om- eller tillbyggnad av sjukvårdsanstalt att till dess arkiv överlämna ritningar och övriga byggnadshandlingar. Materialet fotograferades och tillhandahölls som studiematerial vid projektering av sjukhusbyggnader.
Centrala sjukvårdsberedningen bildades under Medicinalstyrelsens överinseende 1 juli 1943 som ett rådgivande organ för utredning och utarbetande av förslag rörande standardisering av sjukvårdsmateriel samt registrering, bearbetning och arkivering av uppgifter rörande sjukhustekniska frågor. Dessa uppgifter övertogs från ovan nämnda föregångare. Enligt 1959 års instruktion, som medförde en betydande utvidgning av uppdraget samt personalförstärkning, skulle CSB handlägga frågor rörande planläggning av den slutna vården samt av anläggningar och byggnader inom hälso- och sjukvården. Beredningen skulle också verka för en ändamålsenlig materielförsörjning.
CSB bestod av representanter från staten, Landstingsförbundet, Stadsförbundet, Sveriges standardiseringskommission och Sveriges industriförbund. Ordförande utsågs av Kungl. Maj:t. CSB:s personal bestod av ingenjörer, arkitekter, ritare och administrativ personal och organiserades i en organisationsbyrå, en utrustningsbyrå och en byggnadsbyrå. Senare inrättades särskilda fackavdelningar och en administrativ enhet (kansli). Verksamheten genomgick flera omorganisationer och upphörde med utgången av 1967.
Sjukhusens standardiseringskommittés arkiv (SSK) innehåller bland annat protokoll; diarier; inkomna yttranden över standardförslag och meddelanden från Sveriges standardiseringskommission angående fastställd standard, tekniska utskottets handlingar, yttranden över standardförslag, utrustningsförslag m.m. För en fullständig redovisning av arkivet, se arkivförteckning. Ritningar har övertagits av CSB (jfr nedan).
Centrala sjukhusarkivet innehåller bland annat en katalog över ingivna
sjukhusritningar. För fullständig redovisning av arkivet, se arkivförteckning. Ritningar har övertagits av CSB (jfr nedan).
Centrala sjukvårdsberedningens arkiv innehåller bland annat protokoll;
diarier; korrespondens med olika samarbetspartners; handlingar rörande olika standardiseringsorgan, till exempel International Organisation for Standardisation (ISO) och Sveriges standardiseringskommission (SIS); Rådet för sjukhusdriftens rationalisering (SJURA); Sveriges maskinindustriförenings
standardiseringskommitté (SMS); Varudeklarationsnämnden
(VDN); handlingar rörande olika typer av vårdinrättningar,
t.ex. öppenvårdsmottagningar, tandvårdskliniker och sjukhus; arbetsstudier och ritningar. Serien utredningar angående sjukvårdsinrättningar 1943–1967 är särskilt omfattande. För fullständig redovisning av arkivet, se arkivförteckning.
Kungl. Maj:t uppdrog 1748 åt åtta serafimerordensriddare att planera för ett lasarett på Kungsholmen. Till initiativtagarna hörde assessorn vid Collegium medicum Abraham Bäck och professor Olof af Acrel. Serafimerlasarettet öppnade 1752 sin verksamhet som rikssjukhus med endast åtta vårdplatser. Sundhetskommissionens nära koppling till riksdagen underlättade sannolikt tillkomsten av detta beslut. Sjukhuset var avsett att fungera som undervisningssjukhus, det vill säga bedriva klinisk undervisning för läkarstuderande.
Serafimerlasarettets inrättande aktualiserade ett behov av flera lasarett för akutsjukvård i landet. 1756 bildades en medicinalfond till stöd för den allmänna sjukvården och 1765 fattades genom kungligt brev ett principbeslut om inrättande av lasarett på landsorten. Anledningen var att det visat sig omöjligt att skicka svårt sjuka och sängliggande personer i avlägsnare delar av landet till Serafimerlasarettet i Stockholm. Därför fick de stift, län och landsorter som redan inrättat eller önskade inrätta lasarett behålla »insamlingar, kollekter och sammanskott« som annars inbetalades för underhållet av Serafimerlasarettet. Även överskottsmedel från hospitalsfonden kom att användas för lasaretten. Serafimerlasarettet blev stilbildande för organiseringen av lasarett och kurhus samt förande av sjukjournaler.
Två serafimerordensriddare fick ansvar för verksamheten vid Serafimerlasarettet och 1762 tillsatte ständerna på initiativ av prästeståndet en så kallad lasarettsdeputation, med uppgift att lämna förslag rörande lasarettets verksamhet. 1788 fick Serafimerlasarettet sitt första reglemente. Dess hushållning utarrenderades och en lasarettskontrollör (intendent) fick ansvar för sjukvårdspersonalen. Först kring sekelskiftet 1800 översteg antalet vårdplatser 100.
Genom kungligt brev 1753 till akademikanslern i Uppsala och Lund föreskrevs att blivande läkare skulle genomgå viss praktiktjänstgöring och bland annat medverka vid operationer och obduktioner. Men det var först 1802 som överläkaren respektive överkirurgen vid Serafimerlasarettet genom kungligt brev fick skyldighet att hålla två kliniska lektioner i veckan för anställda och läkarkandidater. Lasarettet blev som undervisningssjukhus knutet till Karolinska institutet vid dess bildande 1810. År 1835 beslutades genom kungligt brev att de medicinska och kirurgiska professionerna vid Karolinska institutet skulle förenas med ovan nämnda chefsläkartjänster vid Serafimerlasarettet. Något senare tillkom även amanuenstjänster.
Rollen som rikssjukhus visade sig snart vara orealistisk på grund av de stora geografiska avstånden och obehövlig efter tillkomsten av länslasaretten. Serafimerlasarettet blev i praktiken ett sjukhus för medellösa bosatta i Stockholm och dess omnejd. Enligt överenskommelsen med Stockholms stad 1828 skulle fattiga sjuka från staden, försedda med intyg från läkare och fattigdirektör, tas emot som patienter. Andra, som inte kunde prestera fattigintyg, fick betala en avgift förskottsvis. Personer som råkat ut för svåra olyckstillbud, vilka krävde akuta vårdinsatser, skulle tas emot oavsett hemort eller betalningsförmåga. Däremot fick de som kunde betala i efterskott.
Serafimerlasarettet var från början uppdelat på en medicinsk och en kirurgisk avdelning. Lasarettets initiativtagare Abraham Bäck blev den medicinska avdelningens första överläkare. De äldsta journalböckerna från avdelningen innehåller bland annat uppgifter om patientens yrke, namn, in- och utskrivningsdatum, diagnos, epikris (sjukdomens förlopp och behandling), anamnes (sjukdomshistoria) och uppgifter om aktuella symtom (status).
Den kirurgiska avdelningen förestods av överkirurgen samt blivande professorn (1755) Olof af Acrel, och 1772 tillträdde Carl Fredrik von Schulzen heim som hans närmaste medhjälpare. De äldsta kirurgiska journalerna är uppställda som dagböcker med uppgifter om namn, in- och utskrivningsdatum samt uppgifter om operationer och botemedel. Frakturer, sår, kallbrand, bråck, stenar och starr var vanliga anledningar till inläggning och operation på kirurgen. Ännu vid 1800-talets slut dominerade extremitetskirurgin och benbrotten medan bukoperationerna var relativt sällsynta.
Inskrivna patienter som bedömdes som obotligt sjuka skulle omedelbart skrivas ut till hemmet eller för omhändertagande inom fattigvården genom Överståthållareämbetets försorg. Särskilda sjuksalar fanns för män och kvinnor och för patienter med utvärtes respektive invärtes sjukdomar. Enskilda rum reserverades för dem som betalade den högsta avgiften. Till de vanligast förekommande sjukdomarna bland lasarettets patienter hörde veneriska sjukdomar, olika typer av febersjukdomar, skörbjugg, lungsot, vattusot (ödem), kräfta (cancer), inflammationer (bulningar, fistlar, kallbrand), bråck, skabb, gikt och reumatiska febrar samt rödsot (dysenteri).
Efter om- och nybyggnad av lasarettet på 1880-talet och utvidgning av verksamheten fick direktionen genom Kungl. Maj:ts beslut 1888 en förändrad sammansättning. Direktionen skulle nu bestå av sex ledamöter, varav ordförande och vice ordförande utsågs av Kungl. Maj:t. Lasarettets överläkare och överkirurg var självskrivna ledamöter medan Stockholms stadsfullmäktige samt Stockholms läns landsting utsåg vardera en ledamot. De kommunala huvudmännen var med och finansierade de nya lokalerna och bidrog till driften av verksamheten.
Under 1800-talets andra hälft tillkom en gynekologisk klinik, en neurologisk klinik och en ögonklinik. Vid 1900-talets början utvidgades den gynekologiska kliniken och försågs med en egen operationssal. 1904 tillkom en röntgenavdelning. Kring sekelskiftet 1900 startade en poliklinisk verksamhet som kom att omfatta snart sagt alla förekommande specialiteter och 1932 inrättades även en psykiatrisk poliklinik.
Serafimerlasarettet förstatligades 1 juli 1937 och samtidigt inrättades en gemensam direktion för Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet. Serafimerlasarettets donationsfonder och fastigheter överfördes till en särskild stiftelse. Den nya styrelsen bestod av sju ledamöter med ett särskilt utskott för Serafimerlasarettet. En av överläkarna förordnades som lasarettets direktör och en syssloman fick ansvar för den ekonomiska förvaltningen. Stockholms stad blev huvudman för Serafimerlasarettet 1 juli 1968.
Eftersom Serafimerlasarettet på grund av sitt läge på Kungsholmen i Stockholm inte längre kunde byggas ut för att svara mot det snabbt växande behovet av klinisk undervisning och specialistsjukvård, uppdrog Kungl. Maj:t i augusti 1926 åt en kommission att utreda frågan om uppförande av ett nytt undervisningssjukhus i Stockholm och nya lokaler för Karolinska institutet. Staten avsatte det så kallade Norrbackaområdet i Solna för ändamålet. Som arkitekt för utarbetande av ett byggnadsförslag anställdes E. C. Westman. Cancerföreningen i Stockholm föreslog att dess vårdinrättning Radiumhemmet skulle sammanföras med en planerad klinik för samma ändamål, och Gustaf V:s Jubileumsfond för behandling av cancersjukdomar avsåg att på vissa villkor ställa medel till förfogande för dess förverkligande.
Förutom medicinska och kirurgiska kliniker inrättades en rad olika specialiserade klinker och institutioner, till exempel en patologisk-anatomisk institution, ett röntgendiagnostiskt institut och en radioterapeutisk klinik (Radiumhemmet). Verksamheten startade 1931 och sjukhuset invigdes 1940. Karolinska sjukhuset fick status som rikssjukhus och Norrbackaområdet kom successivt att byggas ut med flera institutioner för Karolinska institutet samt kliniker, inklusive polikliniska mottagningar för Karolinska sjukhuset. 1983 överläts sjukhuset till Stockholms läns landsting.
Olof Rudbeck den äldre tog 1666 ett första men resultatlöst initiativ till inrättande av ett akademiskt sjukhus i Uppsala. År 1708 inrättade professorn i medicin Lars Roberg en klinisk sjukstuga, nosocomium academicum, vid Riddartorget. Roberg hade erfarenhet av modern sjukhusvård i Paris och introducerade efter fransk förebild klinisk utbildning för medicine studerande, rondgång hos patienter under medverkan av läkarstuderande, journalföring och obduktion av vid sjukhuset avlidna patienter. Under 1700-talet bedrevs även viss poliklinisk verksamhet. Verksamheten hade mycket blygsam omfattning och tvingades under långa perioder hålla stängt på grund av medelsbrist. Först vid 1800-talets början översteg antalet vårdplatser 10, för att under 1830-talet ha utökats till ett 30-tal. Enligt 1817 års instruktion för länslasaretten skulle kirurgie professorn vid akademien och föreståndaren för Akademiska sjukhuset även vara läkare vid Uppsala läns lasarett och kurhus. Enligt kungligt brev 1857 förenades dessa vårdinrättningar till ett och samma sjukhus under namnet Akademiska sjukhuset.
1867 fick sjukhuset en ny stor byggnad i fyra våningar och blev därmed ett av de modernaste sjukhusen i Norden. Kring sekelskiftet 1900 tillkom flera nya byggnader för olika kliniker. På 1920-talet fanns bland annat kvinnoklinik, barnklinik, ögonklinik, psykiatrisk klinik, öronklinik, röntgen diagnostisk avdelning och kliniker för kirurgi, thoraxkirurgi, ortopedi samt radioterapi.
Landsarkivet i Uppsala förvarar äldre och främst administrativa delar av Akademiska sjukhusets arkiv, och 1983 övergick sjukhuset till landstinget.
Med anledning av landstingets övertagande av sjukhuset 1983 förvaras vissa delar av Serafimerlasarettets sjukhusarkiv på Region arkivet i Stockholm. För uppgifter på serie- och volymnivå om arkivbestånden efter Serafimerlasarettet, se arkivförteckningar över förvaltningens arkiv och respektive klinikarkiv. Serafimerlasarettet hade bland annat två kirurgiska och två medicinska kliniker med flera medicins ka journalserier.
Förvaltningens arkiv består av sedvanliga arkivserier såsom direktionsprotokoll, diarier, kungliga brev, inkomna skrivelser och korrespondens, personalhandlingar, räkenskaper etc. Här kan särskilt nämnas uppgifter om betalande och medellösa patienter, inskrivningsliggare, patientkort, register över patienter, liggare över avlidna patienter samt död- och begravningsböcker. Klinikarkiven består främst av olika typer av journaler med patientregister/liggare för eftersökning av dessa, t.ex. patientjournaler, operationsjournaler, röntgenjournaler, narkosjournaler etc.
Kirurgiska klinikerna I–II (bevarade i varierande omfattning), patientjournaler 1756–1961; operationsjournaler 1878–1905; operationsberättelser 1977–1980, narkosjournaler 1878–1905.
Medicinska klinikerna I–II (med betydande luckor): patientjournaler 1758–1961; journaler ordnade efter sjukdom 1854–1881; kolerajournaler 1854–1958; utskrivningsjournaler 1870–1874; patientjournaler för infektionsavdelningen 1913–1914.
Neurologiska kliniken: patientjournaler 1888–1959; operationsjournaler 1939–1954.
Neurologiska polikliniken: patientjournaler 1915–1962. Patologiska avdelningen: patientjournaler 1903–1940. Röntgenavdelningen: röntgenjournaler 1910–1974. Ögonkliniken med poliklinik: patientjournaler 1912–1937; operationsjournaler 1893–1949. Hälsokontroller 1954 och 1962 av ett urval av Stockholms befolkning. Består av journaler från dessa kontroller.
Under 1760-talet fanns långt framskridna planer på att inrätta ett »nosocomium academicum« även i Lund men på grund av bristande medel kunde inte detta förverkligas. Istället beslutades vid ett möte i staden med de fyra stånden och en representant för universitetet 1766 om inrättande av ett länslasarett i Lund. Beslutet bekräftades genom kungl. brev 6 oktober 1767. Eftersom lasarettet även var avsett att användas för undervisningsändamål av medicinska fakulteten bidrog universitetet med lokaler och andra förmåner. Efter att verksamheten under en period legat nere på grund av medelsbrist öppnades lasarettet på nytt 1791. Lunds lasarett, som tillkommit med hjälp av sammanskott, kunde efter införandet av landsting 1863 finansieras genom skattemedel. Trots lasarettets expansion från 150 vårdplatser strax efter 1850 till 700 vårdplatser år 1925 och 1230 vårdplatser år 1948, samt tillgång till flera medicinska specialiteter, blev det för Lunds universitet så småningom nödvändigt att använda även Malmö allmänna sjukhus för den kliniska undervisningen.
I Malmö tillkom ett sjukhus 1857 med 40 vårdplatser varav sju var avsedda för förlossningsfall. Malmö stad lämnade landstinget på 1870-talet och det i nya lokaler inrättade Allmänna sjukhuset fick 127 vårdplatser. Efter flera utbyggnader omfattade sjukhuset under 1920-talet en rad specialiteter, till exempel ögonsjukdomar, ortopedi, röntgen, öron- näs- och halssjukdomar och barnkirurgi. 1947 fattade riksdagen beslut om att de kirurgiska och medicinska klinikerna samt kvinnokliniken skulle användas för klinisk undervisning och forskning. Samtidigt utnämndes flera överläkare till professorer.
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg tillkom genom ett testamentariskt förordnande av köpmannen Niclas Sahlgren. Sjukhuset stod färdigt 1782 med 24 vårdplatser varav två avsedda för förlossningsvård. Sjukhuset, som genom införlivandet av försörjningsinrättningens vårdavdelning tillfälligt benämndes Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, om- och tillbyggdes i flera omgångar under 1800-talet och följande århundrande. Efter flera provisoriska lösningar på lokalproblemen skedde efter andra världskriget en omfattande utbyggnad av Sahlgrenska sjukhuset, samtidigt som en ny medicinsk högskola förlades till staden 1949. Sahlgrenska sjukhuset blev 1954 universitetssjukhus.
Umeå länslasarett öppnades 1785 på samma tomt som hospitalet. Lasarettet hade fram till 1827 förutom Västerbottens län även Norrbottens län som sitt upptagningsområde. Efter införande av landsting 1863 blev det möjligt att bygga ut lasarettet och efter första världskriget delades det upp i en medicinsk och en kirurgisk avdelning. 1930 anställdes en ögonrespektive röntgenläkare samt genom Pensionsstyrelsen en avdelning för reumatikervård. Under 1940-talet tillkom en öron-, näs- och halsavdelning samt en barnavdelning. 1957 fattade riksdagen beslut om att propedeutisk och klinisk undervisning skulle anordnas i Umeå. Lasarettet fick ställning som universitetssjukhus 1959 och 1963 var den nya medicinska högskolan i Umeå fullt utbyggd.
Se även statliga utredningar sist i boken.
Uppgifter om medeltida sjukvårdsinrättningar och medicinska instrument återfinns i Johanna Bergqvists Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans (2013), se särskilt s. 171–263; Vilhelm Hedqvists Den kristna kärleksverksamheten i Sverige under medeltiden (1893), s. 63–139, innehåller uppgifter om medeltida vårdinrättningar. Se även Hans Hildebrands artiklar »Om välgörenhet under medeltiden« i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift bd 7 (1885–1887), del I s. 103–112, del II s. 190–208 och del III s. 273–282. En sammanställning med uppgifter om andliga institutioner finns t.ex. i Sven-Erik Pernler, Sveriges kyrkohistoria, 2. Hög och senmedeltid (1999), s. 64. Uppgifter om sjukvård förekommer i Vadstenadiariet, utgivet genom Claes Gejrot (1996). Sammanslagningen av vårdinrättningar och andra konsekvenser av reformationen behandlas i Axel Klockhoff, Danviks hospital. Dess rättsliga ställning (1935), se särskilt s. 107– 139. I Åke Norström, 1500-talets Malmö. Om människor i en stad (2012) ges på s. 207–288 en översikt över hospitalsväsendet i Norden och en beskrivning av verksamheten i Malmö hospital.
Otto Hjelts standardverk Svenska och finska medicinalverkets historia 1663–1812, I–III (1891–1893) innehåller uppgifter om medicinalverkens tillkomst, konflikten mellan kirurger och läkare, läkarutbildningen samt hospitals- samt lasarettsväsendet. Sten Lindroth behandlar i Svensk lärdomshistoria främst den vetenskapliga utvecklingen inom medicinen: se del 2 Stormaktstiden (1975), s. 376–412, om Collegium medicum, och i del 3 Frihetstiden (1978), s. 414–496, om läkare och kirurger, professorerna i Stockholm, Linné och medicinen. Se även Lars Himmelmans artikel »Från barberare till chirurgie magister – ett steg på väg mot läkarprofession« i Svensk medicinhistorisk tidskrift vol. 11 Nr 1 (2007) och Wolfram Kock »Universitetssjukhusens uppkomst i Sverige« i Medicinhistorisk årsbok 1959.
I Medicinalväsendet i Sverige 1813–1962, red. Wolfram Kock (1963), som utgavs med anledning av Medicinalstyrelsens 300-årsjubileum, ges en bred översikt med statistiska uppgifter om den organisatoriska och medicinska utvecklingen samt om sjukvårdens expansion och tilltagande specialisering. Utvecklingen inom röntgentekniken behandlas av Solveig Jülich i Skuggor av sanning. Tidig svensk radiologi och visuell kultur (2002). Uppgifter om olika vårdinstitutioner och deras arkitektur återfinns i Anders Åman, Om den offentliga vården (1976); Richard Wawrinsky, Sveriges lasarettsväsende förr och nu (1906), se särskilt inledningen om lasarettsväsendets uppkomst och utveckling s. 3–76; Svenska sjukhus, huvudred. Anna Lisa Agnell (1950), del 3. Karolinska institutets historia behandlas av Julius Rocca i Hur Karolinska institutet kom till (2010). Den medicinska vetenskapens utveckling och läkarutbildningen behandlas av Ulf Lagerkvist i Karolinska institutet och kampen mot universiteten (1999) samt i Medicinen blir till vetenskap. Karolinska institutet under två århundraden, red. Roger Qvarsell (2010); se även Hilding Bergstrand, Svenska Läkaresällskapet 150 år (1958). Serafimerlasarettets historia skildras i Wolfram Kock, Kungl. Serafimerlasarettet 1752–1952. En studie i svensk sjukvårdshistoria (1952).
Med öppenvård avses i detta sammanhang hälso- och sjukvård som bereds vårdsökande som inte är i behov av intagning på sjukhus. Vården kan ha bedrivits på fristående poliklinik, distriktsmottagning, barna- och mödravårdscentral eller motsvarande. Den har också bedrivits som hemsjukvård. Vidare berörs omgivningshygieniska och socialmedicinska frågor av betydelse för den allmänna folkhälsan. Den förebyggande hälsovården har sedan 1900-talet fått allt större aktualitet. Förutom den fysiska hälsan ingår i begreppet även det psykiska välbefinnandet och en sund social livsmiljö.
Med folkhälsopolitik avses åtgärder riktade till hela befolkningen eller grupper av befolkningen i förebyggande syfte. Upplysning och folkbildning om näringslära, personlig hygien, spädbarnsvård, barnuppfostran och friskvård kan nämnas som exempel på förebyggande folkhälsoarbete. Den naturvetenskapliga och medicinska utvecklingen, välfärdsutvecklingen och samhällets allmänna demokratisering har spelat en avgörande roll för de avsevärda förbättringar av folkhälsan som åstadkommits under 1900-talet.
Under 1700-talet påbörjades en professionalisering av läkarkåren och utbyggnad av sjukvården, som lade en viktig grund för utvecklingen under följande århundrade. Seklet präglades av vetenskapliga framsteg och utvecklingsoptimism men även av bristande ekonomiska och administrativa resurser. Vetenskapsakademien, de fåtaliga provinsialläkarna och utbildade barnmorskorna samt församlingsprästerna spelade en viktig roll för spridande av hälsoråd till befolkningen, i synnerhet rörande mödra- och spädbarnsvård och förebyggande av epidemier. Hälsoråd spreds genom Vetenskapsakademiens kalendrar och andra trycksaker. Collegium medicums sista ordförande David Schultz von Schulzenheim framhöll i sitt »Tal om den offentliga vården« 1799 inför Vetenskapsakademien att sjukvården var en del av ett samhällsuppdrag och inte en privat angelägenhet för läkaren och patienten.
Vid 1800-talets början fick vaccineringen mot smittkoppor stor betydelse för att skydda befolkningen mot denna sjukdom, som under 1700-talet utgjorde ett svårt gissel. Däremot var det svårare att få bukt med det utbredda problemet med veneriska sjukdomar. I förebyggande syfte och för att begränsa spridningen av venerisk smitta sattes en rad tvångsåtgärder in för att kontrollera särskilt utsatta befolkningssegment. Det nationella karan tänsväsendet kunde inte förhindra att Sverige drabbades av upprepade utbrott av kolera och andra epidemiska sjukdomar.
Under 1800-talets slut och 1900-talets början låg tonvikten på förbättrad hygien och bekämpande av smittsamma sjukdomar. En omfattande omgivningshygienisk upprustning av landets starkt växande städer och samhällen kommer tillstånd. Dessa insatser och den hygieniska folkupplysningen spelade en avgörande roll för den påtagligt förbättrade folkhälsan under denna period. Av befolkningspolitiska skäl uppstår ett nytt intresse för förebyggande hälsovård och ett aktivt ansvarstagande från statsmakten och läkarvetenskapen för dessa frågor. Som exempel på det kan tillkomsten under 1930- och 1940-talet av mödra- och barnavårdscentraler, skolhälsovård och folktandvård nämnas. Den nya så kallade folkhemspolitiken blir förklarlig mot bakgrund av den snabba industrialiseringen och urbaniseringen, och de sociala förändringar och behov som detta medförde.
Under 1800-talets andra hälft började Sverige industrialiseras och inflyttningen till städerna att ta fart. Urbaniseringen medförde problem i de växande städerna och på bruksorterna i form av trångboddhet, hälsovådliga bostäder och underdimensionerade och primitiva system för vatten och avlopp. Koleran utgjorde ett ständigt hot och olika mag- och tarmsjukdomar var vanligt förekommande. Den växande industrin – inte minst den kemiska – gav upphov till luftföroreningar och hälsofarliga arbetsplatser. Yrkesrelaterade hälsoproblem – särskilt luftrörs- och lungsjukdomar – var utbredda.
Inom läkarvetenskapen fanns en väl förankrad medvetenhet om renhållningens, luftkvalitetens och bostädernas betydelse för hälsan. Dessa insikter hade sin grund i den klassiska akademiska medicinens lära om smittspridning genom hälsofarlig luft (»miasma«), förorenat vatten och kontaktsmitta (contagion). Läkarnas erfarenheter av sjukdomsfrekvensen i städernas och bruksmiljöernas fattigkvarter spelade även en viktig roll i sammanhanget. Först under 1800-talets slut bekräftades dessa insikter genom bakteriologins landvinningar. Vid denna tid fick den bristande omgivningshygienen ökad uppmärksamhet i den offentliga debatten. Samhällets skyldighet att förebygga epidemier och ohälsa genom stadsplanering, byggnormer och folkupplysning var föremål för opinionsbildning och politiska initiativ inom den så kallade hygieniska rörelsen.
Ur Dr Casséns rapport rörande bostadsförhållanden i Johannes församling:
Under året hafva uppförts en mängd 3 och 4 våningars kaserner för den arbetande befolkningen, isynnerhet för Tullports- och Lilla Surbrunnsgatorna. De bestå af en större byggnad åt gatan och en mindre in på gården. Vanligen innehålla lägenheterna i dessa hus 1 eller 2 rum med kök. Visserligen äro de rätt ståtliga till sitt yttre, trappuppgångar och förstugor oklanderliga, rummen höga, ljusa och rätt stora, men träder man in i dessa lokaler, möter ögat mångenstädes under vintern islupna fönster utan innanfönster och utan någon ventilation, fuktiga väggar med trasiga och mögliga tapeter, orena golf, belamrade med en mängd husgerådssaker och smutsiga barn, och luktsinnet angripes af en ohelsosam ånga af fuktighet och snusk. [ …] I många af lägenheterna med 2 rum och kök äro dessa bebodda af hvar sin familj; stundom händer, att ett par familjer bebo samma rum, och med en eller flera inneboende, ungkarlar eller ogifta qvinnor, alstras snart en öfverbefolkning, som gör lägenheterna ännu mera osunda och ohelsosamma.
Medicinalstyrelsen äldre, E5A:9, RA.
Den omgivningshygieniska saneringen och upprustningen av städer och andra befolkningscentra var av naturliga skäl en kommunal angelägenhet. Ett betydelsefullt steg togs genom införande av 1874 års hälsovårdsstadga. Ansvaret för hälsotillståndet och den allmänna sundheten låg på hälsovårdsnämnd i stad och kommunalnämnd i köping eller landskommun. Till nämndens uppgifter hörde att se till att det fanns »ymnig och lätt tillgång på godt watten till dryck och matlagning«, ett ur hygienisk synpunkt välfungerande vatten- och avloppssystem och rutiner för bortforsling av »afträdesämnen« från gårdar och gator. Föreskrifterna om avträden i bostäder och hotell är relativt detaljerade. Vid seklets slut hade flertalet städer installerat moderna vatten- och avloppssystem. Men invånarna i de snabbt växande förstäderna stod i detta avseende i allmänhet sist på tur.
Nämnden kunde förbjuda uthyrning av lägenheter när detta på grund av »osnygghet eller annan orsak pröfwas wara i hög grad förenadt med wåda för inneboendes helsa«. Samma gällde om att i »ett och samma rum inhyra så stort antal personer« att det kunde medföra större fara för hälsan för de inneboende. Offentliga lokaler, till exempel skolor, teatrar med mera skulle vara utrustade med ventilation för god luftväxling, vilket även gällde fabriks lokaler. Men i sistnämnda fall medgavs kompenserande åtgärder om »luften ej ensamt på detta sätt
Industrier som hanterade hälsofarliga ämnen som till exempel fosfor, superfosfat, salpetersyra, arsenik eller ämnen som spred »elak lukt« fick enligt hälsovårdsstadgan inte anläggas i tätbebyggt område. Till de verksamheter som omnämns hör bland annat färgerier, färgfabriker, garverier, lysgasverk, kakelfabriker, stärkelsefabriker, talgsjuderier och slakterier. Före etablering av fabrik eller annan näring skulle anmälan ske till hälsovårdsnämnden för beslut rörande villkoren.
Collegum medicum skulle enligt 1763 och 1774 års instruktioner hålla sig underrättad om förekomsten av hälsovådliga arbetsförhållanden inom vissa yrken. Förutom hantverksyrken avsågs säkert även större bruksarbetsplatser och bergverk, som gärna använde barn som arbetskraft. Underlag beträffande arbetsrelaterade sjukdomar och olycksfall skulle enligt instruktionen hämtas från tabellverket, men framför allt från provinsialläkarnas berättelser och rapporter om hälsoförhållandena i sitt distrikt. De inhämtade upplysningarna var tänkta som underlag för kollegiets underdåniga förslag till »Kongl. Maj:ts nådiga omsorg och widare åtgärd«.
Av det sena 1800-talets årsberättelser från lasaretten till Medicinalstyrelsen framgår att arbetsrelaterade olyckor var vanliga. Barnarbete förekom i riskfyllda och hälsofarliga miljöer. Explosioner, roterande maskindelar och fall från hög höjd utgjorde de vanligaste orsakerna till dödsfall och svåra skador. Särskild lagstiftning mot barnarbete infördes både 1881 och 1900, då det även tillkom skyddslagstiftning för kvinnliga arbetare. Vid sistnämnda tidpunkt hade redan antalet barnarbetare minskat betydligt i omfattning. Den första arbetsskadelagen, som tillkom 1889, avsåg att ge skydd mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Följande år inrättades yrkesinspektionen.
1901 tillkom en lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, som gällde för arbetstagare i särskilt riskfyllda och olycksdrabbade branscher. Ersättning kunde utgå om olycksfallet medförde väsentlig nedsättning av arbetsförmågan under mera än 60 dagar efter olyckstillbudet, under förutsättning att arbetstagaren inte själv åsamkat sig skadan genom grov oaktsamhet. Samtidigt inrättades en statlig riksförsäkringsanstalt genom vilken arbetsgivaren kunde teckna en olycksfallsförsäkring för sina anställda. Ersättningen var låg och utbetalning skedde antingen av arbetsgivaren eller – om denne tecknat en försäkring – av Riksförsäkringsanstalten. På grund av bristfällig rapportering av arbetsolyckor beslutades 1906 om en skärpning av kraven på arbetsgivarna i detta avseende.
1912 stiftades landets första arbetarskyddslag. Lagen innehåller en rad detaljerade föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet samt föreskrifter om arbetsgivarens ansvar och yrkesinspektörernas tillsyn. Arbetstagarna fick rätt att utse egna representanter för samråd med Yrkesinspektionen. Verksamheten indelades i nio distrikt och den nybildade Socialstyrelsen blev chefsmyndighet, men avlöstes som sådan 1939 av Riksförsäkringsanstalten. En större ändring av arbetarskyddslagen skedde 1938 då det bland annat tillkom föreskrifter om skyddsombud och deras roll och ställning på arbetsplatsen.
1916 fattade riksdagen beslut om en lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring. Enligt denna var i princip alla arbetare försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbete. Kostnaden för försäkringen skulle bestridas av statsmedel genom försäkringsavgifter inbetalda av arbetsgivare. Genom obligatoriet kunde kostnaderna för försäkringen spridas ut på hela arbetsmarknaden. Ersättningen, bestående av sjukpenning, livränta och avgiftsfri läkarvård och bistånd med hjälpmedel, byggde på inkomstbortfallsprincipen med ett lågt tak för ersättning. Eftersom det krävdes att den anställda noga följt arbetsgivarens säkerhetsföreskrifter, kunde det vara svårt att få en arbetsskada erkänd.
Från och med lagen om försäkring för olycksfall i arbete ikraftträdande 1 januari 1918 byggde Riksförsäkringsanstaltens arbetsskadestatistik på försäkringsanmälningar. Enligt Medicinalstyrelsens statistik över på lasarett och sjukstugor intagna fall av skador och förgiftningar i yrkesarbete intogs 8274 personer för vård under år 1918, varav drygt 554 var kvinnor. Av dessa avled 196 personer och 1819 fick kvarstående men. Olycksfall på arbetsplatser utgjorde således ett betydande folkhälsoproblem vid denna tid. Utbyggnaden av försäkringsskyddet medförde att antalet anmälda arbetsolycksfall ökade mellan åren 1918–1950 från omkring 55 000 till närmare 300 000 per år.
1942 ingick arbetsmarknadens parter för första gången ett samarbetsavtal om arbetarskyddsfrågor. Genom tillkomsten av Statens institut för folkhälsan 1938 inleddes forskning kring kemiska hälsorisker genom kol oxid, bensol, kadmium, bly och nickel. Två av institutets professorer tillhörde grundarna av Svenska industriläkarföreningen (senare Företagsläkarföreningen). Föreningen syftade till att befrämja utvecklingen av industriell hälsovård samt yrkeshygienisk kunskap och forskning. Under 1950-talet började företagshälsovårdscentraler inrättas.
1949 tillkom en ny lag om arbetarskydd som främst omfattade »kroppsarbetare « oberoende av vem som var arbetsgivare. Samtidigt inrättades Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) som chefsmyndighet för yrkesinspektionen.
Arbetarskyddsbyrån och arbetsrådet överförs från Socialstyrelsen till den nya myndigheten. Förutom yrkesinspektionen skulle även kommunerna utöva tillsyn på arbetsplatserna genom egna inspektörer. Med den nya lagen skärptes kraven på samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, med skyddskommittén som obligatoriskt samarbetsorgan på arbetsplatsen. År 1955 samordnades olycksfallsförsäkringen med den allmänna sjukförsäkringen.
Kerstin Hesselgren (1872–1962) var dotter till en provinsialläkare och räknas som en av den svenska kvinnorörelsens portalgestalter. Efter utbildning vid en pension i Schweiz genomgick hon sjuksköterskekurs vid Akademiska sjukhuset 1895, avlade skolköks lärarinneexamen i Stockholm 1896 och blev diplomerad vid Bedford College i London som sanitary inspector 1905. Hon var bostadsinspektris i Stockholm 1906– 1909, skolköksinspektris 1909 och yrkesinspektris 1912–1934 vid den statliga yrkesinspektionen. Hon hade helst velat bli läkare men fadern ansåg att hon var för klen för att klara det yrket.
Kerstin Hesselgren arbetade under flera år som yrkesinspektris men är främst känd för sina insatser som politiker och som verksam inom kvinnorörelsen. Hon var expert och delegat vid Internationella arbetsorganisationens (ILO) konferenser 1919–1946 och föreläsare i yrkeshygien vid Socialinstitutet 1920–1947. Hesselgren invaldes 1921 som den första kvinnan i riksdagens första kammare med hjälp av både frisinnade och socialdemokratiska röster. Som riksdagsledamot till 1944 betecknade hon sig som frisinnad vilde. Bland hennes 126 egna motioner märks arbetslivsfrågor, särskilt rörande kvinnor, och stöd till fredsarbete samt frågor rörande sexualundervisning. Hon var ordförande i Frisinnade kvinnors riksförbund 1922–1930. Både som yrkesaktiv och politiker arbetade hon för att förbättra kvinnor och barns allmänna livsvillkor och för reformer inom det sociala området. Hon var ordförande i utredningen Sakkunniga för gifta kvinnors förvärvsarbete 1935–1938 och för 1937 års arbetarskyddskommitté.
Kerstin Hesselgren på 80-årsdagen, Idun nr1 / 1952. Sveriges pressarkiv, klippsamling vol. 144, RA.
1 juli 1890 inrättades den statliga yrkesinspektionen som indelades i tre distrikt, det norra, det södra och det västra, med kontor i respektive Stockholm, Jönköping och Örebro. Enligt instruktionen skulle yrkesinspektörerna »till befrämjande af arbetares skydd mot faror för lif och helsa vid arbetet« fullgöra sina åligganden i enlighet med lagen angående skydd mot yrkesfara, som trädde ikraft 1889. Före inrättandet av Socialstyrelsen 1913 stod Yrkesinspektionen under överinseende av Kommerskollegiet. Sistnämnda år utökades distrikten från åtta till nio och 1938 övertog Riksförsäkringsanstalten överinseendet av yrkesinspektionen.
Arbetarskyddsstyrelsen övertog denna roll i samband med dess inrättande 1949 och antalet distrikt ändrades till 11. Ett partsammansatt förtroenderåd inom myndigheten inrättades även. Yrkesinspektörer, bergmästare och gruvingenjörer samt andra specialister var skyldiga att anmäla för seelser mot gällande arbetarskyddslagstiftning. De förstnämnda skulle även tillse att underinspektörer och kommunala tillsynsorgan fullgjorde sina åligganden. Hälsovårdsnämnderna hade rapporteringsskyldighet rörande sin del av tillsynsverksamheten och allvarliga brister i den kommunala tillsynen skulle anmälas till länsstyrelsen.
Yrkesinspektörerna skulle utöva kontroll och ge råd i arbetsmiljöfrågor rörande lokaler, maskiner och redskap. Av särskild vikt ur hygienisk synpunkt var anordningarna för ventilation, belysning och värme samt utsugning av damm och skadliga gaser eller ångor. Yrkesinspektörerna arbetade även med frågor om typgodkännande av skyddsanordningar på maskiner. Förste provinsialläkarna skulle göra en årlig tillsyn av hälsoförhållandena vid fabriker och rapportera om läget till Medicinalstyrelsen. Yrkesinspektionen hade möjlighet att utfärda föreläggande och förbud mot arbetsgivare som inte följde arbetarskyddslagen, men dessa sanktionsmöjlig heter kom sällan till användning. Verksamheten blev föremål för kritik från fackligt och politiskt håll med anledning av det låga antalet tvångsåtgärder. År 1953 gjordes 42 000 inspektionsbesök och dessa gav endast upphov till 26 förelägganden och 33 förbud. Enligt instruktionen behövde inte inspektören anmäla förseelse som var föranledd av »okunnighet, oförstånd eller glömska« ifall rättelse omedelbart vidtogs.
Enligt 1912 års instruktion skulle det finnas kvinnliga inspektörer med särskilt ansvar för yrkesarbetande kvinnors arbetsförhållanden. Kerstin Hesselgren blev 1913 den första kvinnliga yrkesinspektören som besökte arbetsplatser inom särskilt textil- och livsmedelsindustrin. Yrkesinspektrisen skulle »verka för förbättring av de kvinnliga arbetarnas levnadsförhållanden, såsom beträffande kost och bostad samt hälso- och sjukvård«.
Motsvarande föreskrifter lämnas inte för tillsynen av den manliga arbetskraften. Antalet tjänster inom Yrkesinspektionen ökade från 40 år 1913 till 100 år 1939. Samtidigt expanderade industrisektorn kraftigt. 1964 utvidgades inspektionen enligt lagen om arbetarskydd till att även omfatta den offentligt finansierade välfärdssektorn.
1944 inrättades Psykotekniska institutet (PTI) som ett organisatoriskt och förvaltningsmässigt fristående högskoleinstitut med uppdrag att överta och vidareutveckla den praktiskt psykologiska verksamheten på yrkesrådgivningens, personalanställningens och arbetshygienens områden, som vuxit fram vid Institutet för psykologi och pedagogik. PTI:s ledning bestod av en direktion med företrädare för psykologisk, psykiatrisk, fysiologisk, teknisk, statistisk och juridisk forskning samt representanter för olika verksamhetsområden.
Arbetsfysiologiska institutet (AFI) tillkom 1955 på privat initiativ och utgjorde från 1961 en självständig institution under ledning av en fristående stiftelse. Det skedde med stöd av bland annat skogsindustrin och delar av yrkesdermatologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset. I ledningen ingick representanter för arbetsmarknadens parter och Gymnastiska Centralinstitutet samt vissa andra organisationer. Inriktningen på verksamheten var arbetsvetenskaplig. Institutet ägnade sig åt frågor rörande samspelet mellan människa, arbete och arbetsmiljö, det vill säga arbets- och miljöfysiologi, funktionell anatomi, arbetsmedicin och arbetshygien.
1966 inrättades Arbetsmedicinska institutet som en självständig myndighet under Socialdepartementet. Till institutet överfördes yrkeshygieniska avdelningen vid Statens institut för folkhälsan och verksamheten vid Arbetsfysiologiska institutet. Vid institutet skapades resurser för tvärvetenskaplig forskning och utbildning inom arbetsmedicin. Styrelsen bestod av representanter för Arbetarskyddsstyrelsen, Karolinska sjukhuset, Statens institut för folkhälsan och parterna på arbetsmarknaden. Institutet hade särskilda avdelningar för bland annat medicin, fysiologi, psykologi och sociologi och forskningen var tvärvetenskaplig och anpassad efter näringslivets behov. Särskilda utbildningsinsatser bedrevs för personal inom företagshälsovården.
Samtidigt med tillkomsten av 1874 års hälsovårdsstadga beslutade Kungl. Maj:t om införande av en byggnadsstadga, som medförde krav på tillsättande av byggnadsnämnd i stad. Enligt 12 § skulle en stadsplan uppgöras som »på en gång motswarar rörelsens behof af utrymme och beqwämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, […] samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omwexling och prydlighet.« Städernas kvarter fick inte vara för stora och gatorna inte för smala. I byggnadsstadgan hänvisas till hälsovårdsstadgans regler avseende verksamheter som »kunna för allmänna helsotillståndet medföra våda«. Nya byggnadsstadgor utfärdades 1931, 1947 och 1959 med mer detaljerade och skärpta bestämmelser. Från och med 1931 skulle det finnas byggnadsnämnd i alla stadsliknande samhällen.
Medicinalstyrelsen utgjorde högsta tillsynsorgan och länsstyrelserna vakade över att kommunerna fullgjorde sina åligganden enligt gällande författningar. Det förekom att Medicinalstyrelsen utförde inspektioner av sanitära förhållanden i städer. 1890 togs denna uppgift i princip över av länets 1:e provinsialläkare. Eftersom primärkommunernas hälsovårds- och livsmedelsordningar samt stads- och byggnadsplanebeslut skulle fastställas av länsstyrelsen spelade denna instans en viktig roll för den regionala samhällsutvecklingen på hälso- och miljöområdet. Länsstyrelsen utgjorde även besvärsinstans över hälsovårdsnämndernas beslut.
1:e stadsläkare eller stadsläkare var självskriven ledamot av hälsovårdsnämnd enligt 1874 och 1919 års hälsovårdsstadgor. 1951 ersattes hälsovårdsstadgans livsmedelsbestämmelser av en livsmedelsstadga rörande framställning och hantering av livsmedel. Medicinalstyrelsen och Veterinärstyrelsen ansvarade för livsmedelskontrollen i högsta instans. Statens institut för folkhälsan skulle bland annat utföra systematiska undersökningar av i handeln förekommande livsmedel. Hälsovårdsnämnden behöll dock sitt tillsynsansvar inom livsmedelshygienen.
I landskommuner hade provinsialläkare rätt att delta i hälsovårdsnämndens överläggningar men inte i besluten. Stadsläkares obligatoriska medlemskap av hälsovårdsnämnden avskaffades genom 1958 års hälsovårdsstadga, men rätten att närvara och få sin mening antecknad till protokollet kvarstod.
Genom införande av 1919 års hälsovårdsstadga blev det obligatoriskt med hälsovårdsnämnd även i landskommun. Denna skulle utgöras av kommunalnämnden. Istället för kommunalnämnd kunde »särskild hälsovårdsnämnd « inrättas genom beslut av länsstyrelse, till exempel i köping, hamn eller fiskeläge med »större sammanträngd befolkning«, och därmed utgöra särskilt hälsovårdsområde. Var provinsialläkare eller motsvarande stationerad på orten skulle denna ingå som ledamot i nämnden. Stadgan innehöll i stort sett samma föreskrifter som tidigare men medförde en skärpning av ansvarsbestämmelserna. Trots att stads- eller provinsialläkaren inte längre var självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden, hade denna även i fortsättningen en viktig roll som ledare av arbetet i hälsovårdsbyrån och föredragande i nämnden. Genom stadgan infördes begreppet »hälsovårdstätort « som avsåg område för vilket Kungl. Maj:t fastställt stadsplan eller byggnadsplan och för vilket det gällde strängare bestämmelser.
Vid behov av handräckning kunde nämnden begära hjälp av ordningsmakten eller länsstyrelsen. Om någon underlät att vidta de åtgärder eller utföra det arbete som förelagts kunde nämnden låta verkställa det »på den försumliges bekostnad«. Besvär över nämndens beslut och bötesföreläggande skulle prövas av länsstyrelsen och därifrån kunde beslut överklagas till Kungl. Maj:t. Vid denna tid ersattes den så kallade hälsopolisen av särskilda hälsovårdsinspektörer, som genom inspektioner skulle övervaka att nämndens beslut och förelägganden efterlevdes. Särskilda grundutbildningskurser för inspektörerna anordnades av Statens institut för folkhälsan från och med 1938. Utbildningen omfattade såväl omgivningshygieniska som medicinska och sociala frågor. Hälsovårdsnämnder skulle årligen till 1:e provinsialläkare avlämna en till Medicinalstyrelsen ställd berättelse om det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen. Det förutsattes att kommunerna antog en lokal hälsovårdsordning, som skulle fastställas av länsstyrelsen, med närmare föreskrifter om tillämpningen av stadgan.
Under 1800-talets slut och 1900-talets början fördes en livlig debatt om det moderna industrisamhällets sociala problem. Läkarkårens ökade anseende och auktoritet gav den en ledande roll i denna debatt. Socialmedicin och kriminologi utgjorde två discipliner i vardande och socialt intresserade läkare engagerade sig för frågor rörande lösdriveri, asocialitet, alkoholism, prostitution och kriminalitet. Dessa företeelser uppfattades som en följd av avfolkningen av landsbygden, upplösningen av traditionella sociala band och allmänt osunda levnadsomständigheter.
Liberala politiker och socialdemokrater var pådrivande under det tidiga 1900-talets sociala reformarbete. Men även kvinnorörelsen och filantropiskt verksamma aktörer inom Svenska Fattigvårdsförbundet och Centralförbundet för socialt arbete (CSA) spelade en viktig roll som opinionsbildare och som sakkunniga inom det statliga utredningsväsendet. Vid denna tid genomfördes flera sociala reformer som förebådade mellan- och efterkrigstidens socialdemokratiska reformarbete.
Två nya lagar rörande vård och uppfostran av socialt utsatta barn tillkom. Genom 1902 års vanartslag kunde vanartiga eller i sedligt avseende försummade barn tvångsomhändertas för samhällsvård på skyddshem eller hos fosterföräldrar. Enligt förarbetena till lagen uppfattades arbetstidens längd, kvinnornas förvärvsarbete, de dåliga bostäderna och den bristande respekten för samhällsordningen som orsaker till barnens och de ungas vanart. Genom lagen överfördes målsmansrätten från »försumliga föräldrar« till barnavårdsnämnden eller till ett skyddshem för samhällsvård. Samhället gavs enligt den aktuella propositionens formulering möjlighet att utöva sin uppfostrande verksamhet »utan störande ingrepp från föräldrarnas sida«.
Genom 1917 års lag om barn utom äktenskap infördes krav på fastställande av faderskap – frivilligt eller genom domstolsutslag – och utseende av barnavårdsman för varje utomäktenskapligt barn fram till dess att det fyllt 18 år. Barnavårdsmannen, som i flertalet fall var en kvinna, skulle bevaka att fadern tog sitt ekonomiska ansvar och att modern uppfyllde sin plikt som förälder. Kontrollen av barnets hälsa och uppfostran skulle ske genom regelbundna hembesök. Barnavårdsmannen var i första hand barnets ombud och hade skyldighet att för barnets bästa även handla mot moderns önskemål. Hon kunde till exempel driva faderskapsfrågan även om modern vägrade att medverka och begära att modern fråntogs vårdnaden. 1918 tillsattes en utredning om statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade barn som följande år bifölls av riksdagen.
Bakom dessa reformer fanns befolkningspolitiska motiv. Nationalekonomen Gustaf Cassel ansåg att den höga spädbarnsdödligheten bland utomäktenskapliga barn var ett lika stort problem ur demografisk synpunkt som emigrationen. Men det fanns även en rädsla för att så kallade vanartiga och i moraliskt hänseende försummade barn skulle utveckla asocialitet och bli en framtida belastning för samhället. Under 1911 års barnavårdsmöte uttrycktes en oro för det uppväxande släktet och dess förmåga att klara sig i »den mellanfolkliga tävlingskampen«.
Den så kallade mentalhälsorörelsen – som ville förebygga psykiska sjukdomar och ge medicinska förklaringar till vanarten hos barn – utvecklades i USA och fick under 1920-talet fotfäste i Sverige. Medicinen och psykiatrin spelade en viktig roll inom det framväxande pedagogiska och socialpsykologiska arbetsfältet. Som en följd av utvecklingen på detta område skedde en förändring i den officiella synen på barnuppfostran. Det psykoanalytiska betraktelsesättet fick nu för första gången visst genomslag.
Under 1930- och 1940-talet genomfördes flera studier rörande barn och unga som omhändertagits för samhällsvård på skyddshem eller omplacerats till fosterhem. Flera av dessa, till exempel socialläkaren Gustav Jonssons (»Skå-Jonsson«) undersökning om vanartiga barn och asocial ungdom presenteras i ungdomsvårdskommitténs betänkande 1944. Dessa undersökningar visade enligt sakkunniga, förutom på betydelsen av intellektuella brister och »psykopati«, även på följderna av olämpliga uppväxt- och miljöförhållanden.
Den 1954 tillsatta kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, som utvärderade och kom med förslag till vidareutvecklande av den psykiska barna- och ungdomsvården, underströk i sitt betänkande betydelsen av att »alla, som har med barns vård och uppfostran att göra, får en mentalhygieniskt inriktad inställning. Det är en uppgift för mödravårdscentraler och barnavårdscentraler, förskolor, skolor och utbildningsinstitutioner av alla slag att tillgodose mentalhygienens krav. Barnavårds- och ungdomsnämndernas arbete måste också helt vara inriktat på såväl förebyggande mentalhygieniskt arbete som på behandling.«
I oktober 1906 instiftades Svenska Fattigvårdsförbundet på initiativ av bland annat folkskoleinspektören Adolf Olof Stenkula, den frisinnade politikern och redaktören för Social Tidskrift Gerhard Halfred von Koch och författaren Ebba Pauli. De två sistnämnda tillhörde Centralförbundet för socialt arbetes fattigvårdskommitté, som 1906 anordnade »Kongressen för Fattigvård och Folkförsäkring« i Stockholm, med över 900 deltagare. För Svenska Fattigvårdsförbundets verksamhet ansvarade ett arbetsutskott och 1912 tillkom ett särskilt barnavårdutskott. Förbundet hade som huvuduppgift att förbättra och modernisera samhällets fattigvård. Med anledning av det ökade engagemanget för den socialmedicinska barnavården ombildades förbundet 1925 till »Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet«.
Förbundet inrättade en upplysningsbyrå för rådgivning rörande fattigvård och filantropi, arrangerade föreläsningar, anordnade instruktionskurser för fattigvårdsfunktionärer, bedrev konsulentverksamhet och utbildade föreståndarinnor för ålderdomshem och barnhem. Föreningen anställde fattigvårdssystrar som var utexaminerade sjuksköterskor. Dessa hade till uppgift att besöka omhändertagna på fattighus och fattiggårdar, och personer som var utackorderade hos enskilda.
Fattigvårdssystrarna skulle informera sig om vården och rapportera till förbundets arbetsutskott om eventuella missförhållanden. Dessa rapporter skulle sedan överlämnas till respektive länsstyrelse med förslag till åtgärder. Denna verksamhet upphörde under krisåren efter första världskriget och ersattes av distriktssköterskor och dispensärsköterskor.
Hirsch, Axel, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Dess historia och verksamhetsformer, 1931, RA.
1936 skedde en skärpning av bostadsbestämmelserna och kraven på systematisk bostadsinspektion. I vissa städer förekom bostadsinspektörer redan vid sekelskiftet 1900. I landskommunerna fick denna skötas av någon för uppgiften lämplig förtroendevald eller av en distrikts- eller dispensärsköterska. Medicinalstyrelsen och bostadssociala utredningen, som tillsattes 1933, framhöll vikten av planenlighet och kontinuitet i denna verksamhet. Till inspektörens uppgifter hörde inte bara att godkänna eller utdöma bostäder, utan även att vägleda och uppfostra i frågor rörande hemmets organisering, allmänna skötsel och hygien. Bostadssociala utredningen – vars tongivande ledamöter var nationalekonomen Gunnar Myrdal och stadsplanechefen och arkitekten Uno Åhrén – kunde konstatera att »trångboddhetsproblemet i övervägande grad betingas därav, att lägenheter om 1 rum och kök i så stor utsträckning användas som familjebostad«.
Trångboddhet och undermåliga sanitära förhållanden ansågs inte bara utgöra ett fysiskt hälsoproblem, utan kunde även få allvarliga sociala och moraliska konsekvenser. Det psykiska välbefinnandet och arbetsförmågan kunde enligt utredningen ta skada och ungdomens moraliska vandel utvecklas »i mindre önskvärd riktning«. Trångboddheten och bostadsbristen i städerna ansågs ha ett direkt samband med den negativa befolkningsutvecklingen. Barnafödandet tenderade nämligen enligt utredningen att anpassas till den svenska bostadssituationen, som betecknades som en av Europas sämsta.
Bostadssociala utredningen ledde till 1935 års riksdagsbeslut om införande av bostadsanskaffningslån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning åt mindre bemedlade barnrika familjer. Reformen var avsedd att stimulera till nyproduktion av modernt utrustade bostäder i kommunal regi eller av så kallade allmännyttiga bostadsföretag. Dessa insatser för familjer, som hade svårt att klara sig på den privata bostadsmarknaden, fick dock begränsad omfattning och gav upphov till bostadssegregation och social stigmatisering. Verksamheten ersattes på 1940-talet av behovsprövat bostadsbidrag och statsbidrag till bostadsbyggande.
Enligt Alva och Gunnar Myrdals inflytelserika socialpolitiska debattskrift Kris i befolkningsfrågan (1934) behövde den gifta kvinnan samhällets aktiva stöd för att kärnfamiljen skulle kunna fungera som en välfungerande »reproduktionsenhet« i ett modernt samhälle. Men till skillnad från i samtida fascistiska länder fick detta inte ske på bekostnad av kvinnans deltagande i samhälls- eller arbetslivet. Därför betonade Alva Myrdal i Folk och familj (1944) att det behövdes en aktiv familjepolitik, som till skillnad från den gamla fattigvården utgjorde »kapitalplaceringar i de ungas hälsa och arbetsförmåga«.
Makarna Myrdals socialpolitiska visioner och befolkningskommissionen – som verkade under åren 1935–1938 – och resulterade i ett 10-tal betänkanden i ett brett fält av problemområden, gav upphov till en rad viktiga propositioner och riksdagsbeslut under 1930- och 1940-talet. Beslut fattades om mödrahjälp och mödrahjälpsnämnder, läkemedel åt behövande kvinnor och barn, förbättrat anställningsskydd för gifta kvinnor, bosättningslån, barnbidrag, statsbidrag till mödra- och barnavårdscentraler. Bidragen till enskilda byggde i likhet med 1800-talets fattigvård på behovsprövning. Först efter andra världskriget övergick man till att utforma bidragssystemen enligt den nya generella välfärdspolitikens principer. Det 1938 införda barnbidraget förändrades till exempel 10 år senare till att omfatta alla barn utan hänsyn till föräldrarnas inkomst (»allmänt barnbidrag«).
Preventivmedel och sexualupplysning utgjorde ett politiskt laddat debattämne under 1900-talets första årtionden. 1910/1912 års så kallade preventivlag straffbelade spridandet av bruk eller kännedom om preventivmedel bland allmänheten. Lagen, som innebar en inskränkning av tryckfriheten, tillkom som en reaktion på den socialistiska agitatorn Henrik »Hinke« Bergegrens offentliga förespråkande av preventivmedel. Lagändringen hade främst sina förespråkare inom kyrkliga och frikyrkliga kretsar och det konservativa politiska lägret.
Som motståndare till den restriktiva sexualpolitiken verkade den socialistiska och liberala kvinnorörelsen och flera kvinnliga gynekologer bedrev preventivmedelsrådgivning. Läkaren Karolina Widerström föreslog redan på 1890-talet införande av sexualundervisning i skolorna. År 1921 förekom sexualundervisning i 74 av landets 85 flickskolor och under 1930-talet förekom viss sådan undervisning, men det skulle dröja till 1955 innan det blev ett obligatoriskt skolämne för alla.
Sexualpolitiska reformer föreslogs under 1920-talet av Elin Wägner och läkarna Julia Kinberg och Ada Nilsson. Man ville främst skydda kvinnor mot oönskade graviditeter och livshotande illegala aborter. Synen på utomäktenskapliga födslar och utomäktenskapliga barn gjorde livet svårt för många kvinnor. År 1933 bildades Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) med Elise Ottesen-Jensen som en av förgrundsgestalterna. Hon var bland annat verksam i Populär tidskrift för sexuell upplysning, som hade flera läkare som skribenter, och blev rikskänd för sin omfattande föredragsverksamhet.
Som framgått förespråkade även Alva och Gunnar Myrdal, främst av befolkningspolitiska skäl, en familjeplanering som gynnade tillkomsten av friska och välkomna barn. Detta skulle uppnås genom aktiv familjeoch socialpolitik, familjerådgivning samt sexualhygienisk folkupplysning.
Makarna Myrdal framhöll att kunskapen om användningen av preventivmedel framför allt behövde spridas till de fattigaste samhällslagren. 1938 upphörde förbudet mot att använda, upplysa om och sälja preventivmedel. Vid det laget var lagstiftningen i praktiken redan obsolet.
Under 1930-talet bedrevs sexualrådgivning i liten skala och senare förekom mer regelbundet preventivmedelsrådgivning vid mödravårdscentraler, gynekologiska avdelningar och kvinnokliniker på lasarett. RFSU var pionjärer på området och bedrev en relativt omfattande rådgivningsverksamhet i framförallt storstäderna. 1950 års abortutredning, som kom med sitt betänkande 1953, framhöll att »fullgod sexualupplysning och framför allt […] en effektiviserad preventivmedelsrådgivning är oundgängliga och viktiga medel i kampen mot de provocerade aborterna«. Tjänsteläkarnas ansvar att vid behov remittera kvinnor till gynekologer för rådgivning och utprovning av preventivmedel framhölls särskilt av kommitterade.
Statens institut för folkhälsan (SIFF) tillkom 1938 med uppdrag att utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar och bedriva forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens område. Till uppdraget hörde även utbildnings- och upplysningsverksamhet. Uppdragsgivare var myndigheter, organisationer, företag och enskilda personer. Institutet kunde 1941 flytta in i en nybyggnad i anslutning till Karolinska institutet. The Rockefeller Foundation bidrog till byggnadskostnaderna med 200 000 dollar.
Redan 1897 underströk Medicinalstyrelsen vikten av att denna typ av verksamhet fick stöd av laboratorier, vilket föranledde tillsättandet av en statlig utredning. Först 1908 fattade riksdagen beslut om inrättande av Statsmedicinska anstalten, som skulle bestå av en medicinskt-bakteriologisk och en rättskemisk avdelning. Däremot sköts den av utredningen föreslagna tekniskt-hygieniska avdelningen (laboratoriet) upp på framtiden. Det skulle enligt propositionen ägna sig åt hygienen i fabriker och bostäder, luft-, vatten- och avloppsförhållanden samt livsmedelshygien.
1936 tillsattes inom Socialdepartementet en kommitté angående inrättande av ett särskilt institut för folkhälsan. Detta skulle ha tydligare forskningsinriktning och självständigare ställning i förhållande till Medicinalstyrelsen än den upplösta Statsmedicinska anstalten och dess sedan 1918 fristående laboratorier. Den allmänna samhällsutvecklingen hade enligt betänkandet gett de socialhygieniska frågorna större aktualitet med en tydligare inriktning på förebyggande av ohälsa.
Styrelsen skulle bestå av chefen för Medicinalstyrelsen, institutets föreståndare och en av Karolinska institutet inom fakulteten utsedd ledamot som självskrivna samt högst nio andra ledamöter. Dessa skulle utses av Kungl. Maj:t efter förslag från olika myndigheter och organisationer. Inom styrelsen skulle det finnas ett arbetsutskott. Samtliga institutets avdelningar skulle som chef ha en föreståndare med professors ställning. En av dessa utsågs av Kungl. Maj:t till institutets föreståndare.
Institutet indelades från början i en allmänhygienisk, en yrkeshygienisk och en födoämneshygienisk avdelning. 1947 bröts verksamheten på vitaminområdet ut från födoämneshygieniska avdelningen och överfördes till en särskild vitaminavdelning. Vitaminavdelningen genomförde med hjälp av sitt laboratorium kontroller av vitaminer i livsmedel, läkemedel och fodermedel.
Den yrkeshygieniska avdelningen – som bedrev undersökningar rörande ohälsa och skador i samband med arbetslivet – utbröts 1966 från institutet och verksamheten övertogs av Arbetsmedicinska institutet. Allmänhygieniska avdelningen bytte utan ändring av verksamheten samma år namn till omgivningshygieniska avdelningen. Avdelningen bevakade de hälsovårdande synpunkterna i samband med samhällsplanering, bedrev utvecklings- och forskningsarbete i nära samarbete med Karolinska institutets hygieniska institution och handlade andra frågor av omgivningshygienisk natur. Avdelningen bedrev även utbildning för hälsovårdsinspektörer, tjänsteläkare och distriktssköterskor.
Födoämneshygieniska avdelningen utgjorde ett centralt undersökningsorgan för livsmedel, och skulle i huvudsak förebygga tillverkning och försäljning av skadliga födoämnen.
Här redovisas endast arkivbestånd med anknytning till frågor rörande folkhälsa och omgivningshygien som inte behandlas i andra delar av guiden. För fullständig redovisning av arkivens innehåll på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Tidsangivelser lämnas endast om dessa avviker från vad som anges för hela arkivbeståndet. Observera att allmänna serier av »koncept« och »inkomna handlingar« (s.k. huvud serier) kan innehålla samma typ av ärenden som förekommer i ämnesordnade serier.
Arkivet innehåller allmänna serier med protokoll, koncept, diarier m.m.
Inkomna handlingar (akter). Exempel på ärenden: Hälsovårdsärenden (byggnader, stadsplanefrågor, vatten- och avloppsärenden), vattenundersökningar, livsmedelsärenden, internationella ärenden rörande folkhälsa, skyddskoppympning, råttutrotning, Statens bakteriologiska laboratorium, hälsofrågor rörande sjöfolk, yrkeshygien, m.m.
Berättelser och rapporter m.m: hälsovårdsnämndernas årsberättelser 1915– 1966; 1:e provinsialläkarnas inspektionsberättelser 1915–1957; uppgifter från sundhetsinspektörer (statistik) 1920–1947; provinsialläkarnas rapporter över sanitära inspektionsresor 1932–1955; årsberättelser från länsläkare m.fl. 1962–1966; hälsovårdskonsulenternas årsberättelser 1948–1964 respektive in- och utgående skrivelser 1948–1960; handlingar rörande Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och dess kontrollant 1909–1959 (tre separata serier);
Övriga ämnesordnade handlingar: handlingar rörande strålskydd 1962– 1965; handlingar rörande sjöfolk 1961–1967; länskungörelser rörande sanitära förordningar i städer och tätorter 1872–1949; förslag till livsmedelslagstiftning 1913–1942; flera serier rörande råttbekämpning och mjölkkvalitet och hygien; Norrlandsundersökningen angående hygienisk-dietetiska missförhållanden 1928; Värmlandsundersökningen (allmän hälsoundersökning) 1962–1968; handlingar rörande WHO 1946–1952, m.m.
Byrån bildades av den tidigare till Socialdepartementet hörande Statens inspektion för fattigvård och barnavård med skyddshemsinspektionen 1 januari 1938>, 1 juli 1944 > fattigvårdsbyrån/social vårdsbyrån.
Allmänna serier som protokoll och diarier m.m.; koncept till skyddshemsoch alkoholistvårdsärenden 1926–1946, m.m.
Register och diarier: diarier för skyddshemsinspektionen med register 1920–1946; diarier i mödrahjälpsärenden 1940–1946; diarier i barnavårdsärenden 1943–1947; register över skyddshemselever 1920–1950; register över mödravårdsärenden 1940–1945; register över förlossningshem 1928–1945; register över barnhem för utländska barn 1944–1947, m.m.
Inkomna handlingar från fattigvårds- och barnavårdsinspektionen 1919–1937; korrespondens i mödrahjälpsärenden 1939–1947; inkomna handlingar och korrespondens i skyddshemsärenden 1920–1946; korrespondens i barnavårdsärenden 1942–1947, m.m.
Dossierer m.m.: barnhemsdossierer –1945; dossierer och korrespondens rörande barnhem för finska och polska barn med flera nationaliteter 1942–1948; handlingar angående arbetshem 1922–1961; skyddshemsdossierer –1943; handlingar angående mödrahjälp 1938–1946; handlingar angående barnavård 1925–1947, m.m.
Protokoll rörande mödravårdsärenden (besvärsärenden, dispensärenden, återbetalningsärenden m.m.); barnhem; halvöppen barnavård; barn kolonier; statsbidrag och statsbidragsansökningar m.m.
Handlingar rörande mödrahjälp; dossierer över nedlagda barnhem 1913–1967; handlingar rörande fosterhemsplaceringar samlade av Göta Rosén 1947, m.m.
Yrkesinspektionen var en regional myndighet, bestående från början av tre, fr.o.m. 1 januari 1939 av 11 yrkesinspektionsdistrikt, och fr.o.m.
1 juli 1974 av 19 distrikt. Arkiven förvaras på landsarkiven. Arkiven består förutom av administrativa handlingar främst av dossierer över arbets ställen, med bl.a. inspektionsmeddelanden, påminnelser, förelägganden och förbud.
1 juli 1961 bildades Riksförsäkringsverket genom en sammanslagning av Riksförsäkringsanstalten och Pensionsstyrelsen. Myndigheten var organiserad i olika byråer med försäkringsteknisk och statistisk verksamhet samt inriktning på arbetarskydds-, skadereglerings-, sjukförsäkrings- och pensionsförsäkringsfrågor. Arkivet innehåller allmänna serier och omfattande ämnesordnade serier.
Arkivet består av flera delarkiv såsom: generaldirektörens expedition, kansliavdelningen, registeravdelningen, utbetalningsavdelningen, fondavdelningen, kameralavdelningen, granskningsbyrån, försäkringsbyrån, sjukvårdsbyrån med flera.
Förutom allmänna serier som protokoll, diarier, korrespondens och räkenskaper, består arkivet av ämnesordnade handlingar:»Vipeholmsundersökningarna « (tandkaries och kolhydrater), främst 1940-talet; födoämnen i skogshushåll; kostvaneundersökning hos pensionärer och vid militärförband; husbehovsodling av trädgårdsprodukter; fattigvårdsundersökningen 1941–1942; biologiska analyser 1939–1956; energi- och näringsämnesberäkningar 1963–1965; kostvaneundersökningar; »smålandsundersökningen 1950« (vattenanalyser från hushåll i Småland); spektrogram över livsmedel; laboratoriehandlingar, m.m.
Protokoll, rapporter, korrespondens, bolagshandlingar m.m.
Förutom serier som protokoll, administrativa handlingar och korrespondens m.m. innehåller arkivet bl.a. register över personer testade 1939– 1966; förteckningar över testade personer 1957–1976; anlagsundersökningar och remisser; urvalsundersökningar.
Utredningar angående utbildningsfall: informationsrapporter rörande bedömning av prestationskrav inom olika yrkesgrupper och vid olika typer av arbetsplatser samt forskning och testmetoder rörande intellektuell och social förmåga, fysisk prestationsförmåga och olika funktionsnedsättningar, m.m.
Beträffande arbetsmedicinska frågor se medicinska sektionen: handlingar ordnade efter dossierplan 1949–1969, bl.a. ang. olika giftiga och hälsofarliga ämnen på arbetsplatser (asbest, bly, kvicksilver m.m.); arbetsböcker för minderåriga 1967–1972; rapporter över läkarbesiktning av minderåriga 1949–1958; skrivelser rörande läkarundersökningar och sammanställningar av uppgifter ur journaler samt besiktningar till förebyggande av blyförgiftning 1936–1963; läkares anmälan om hälsofarligt arbete 1949–1956, m.m. Arbetarskyddsstyrelsens dossierplan var gemensam med Yrkesinspektionens, som ASS var chefsmyndighet för.
Förutom allmänna serier innehåller arkivet bl.a. handlingar rörande utbildning, silikosutredningen, asbestosprojektet och andra forskningsprojekt.
Här upptas endast organisationer som omnämnts i denna arkivguide och vars arkivbestånd förvaras hos Riksarkivet.
Föreningen kallades före 1886 Föreningen för frivillig vård af sårade och sjuke i fält.
Svenska Röda Korset bedrev under 1900-talets första hälft verksamhet för att mildra samhälleliga missförhållanden, förbättra folkhälsan och understödja den civila sjukvården. Se Riksarkivets beståndsöversikt, 9:2, s. 552–568. Jfr Sten Söderberg: Svenska Röda Korset 1865–1965 de första 100 åren (1965).
Se t.ex. Svenska Röda Korsets Arkiv I: Hjälpsysterkommittén 1916–1939; Svenska Röda Korsets arkiv II: Sociala programmet (Sociala avdelningen) 1921–1981; Svenska socialvårdsförbundet 1911–1969.
Allmänna serier som protokoll, kopieböcker, diarier m.m. De ämnesordnade arkivserierna innehåller handlingar rörande kongresser och konferenser, kommittéer och internationell verksamhet, August Cassels donationsfond m.m. Dessutom innehåller arkivet CSA:s eget tryck och sociala artiklar samt en betydande klippsamling m.m.
(Svenska fattigvårdsförbundet > 1906, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet 1925>, Svenska Socialvårdsförbundet 1948>. Förbundet upplöst 1964)
Förutom allmänna protokolls- och korrespondensserier m.m. innehåller arkivet bl.a. brevväxling med föreningens konsulenter 1919–1935 (1937); korrespondens ang. socialregistret 1914–1942; skrivelser från fattigvårdsinspektionen 1919–1937; dossierer rörande fattigvården i landskommuner resp. köpingar; allmänna utredningar, m.m.
Dossierer rörande kommunal fattigvård: avseende arbetslöshet, bostadsförhållanden, fattigvårdens organisation och reglementen, frivillig fattigvård, förebyggande fattigvård; instruktioner för tjänstemän och personal, konferenser, kurser och möten, fattigvård och sjukvård, prostitution, skyddsföreningar, sköterskor och församlingssystrar; vård av alkoholister, blinda, dövstumma, frigivna fångar, sinnessjuka, sinnes slöa, vanföra, m.m.
Den europeiska kurortskulturen har sitt ursprung i antiken. »Läkekonstens fader« Hippokrates var övertygad om vattnets betydelse för hälsan i likhet med rätt diet och god miljö. Seden att samlas kring undergörande källor vid någon viss tid på året utgör en medeltida tradition, vilken även praktiserades i Norden vid källor med anknytning till exempelvis S:t Olof, S:ta Helena och S:ta Ragnhild.
Till skillnad från på kontinenten och Island existerar inga heta källor i Norden men däremot mineral- och kolsyrehaltiga kallvattenkällor. Urban Hiärne var under 1600-talet den främsta tillskyndaren av kurortskulturen i Sverige. I sin skrift Den lilla Wattuprofwaren (1683), som vänder sig till medicine studerande, anger han vilka krav som bör ställas på källan. Vattnet bör innehålla kolsyra, vara rent och kristallklart och brunnen placerad i frisk sandbotten eller hård grusvall. Flertalet svenska hälsobrunnar är järnrika, ett smärre antal svavelhaltiga eller innehåller salter. Särskilt järnet ansågs hälsofrämjande. Hälsokällan Kuppis i Åbo upptäcktes redan på 1680-talet av Elias Tillandz – som var professor i medicin och botanik – men började användas för medicinskt bruk först vid 1700-talets början. Under samma århundrade inrättades Nådendals hälsobrunn och Esbo hälsobrunn i Finland.
Riksrådet Gustaf Soop ville skapa en svensk motsvarighet till de kurorter han besökt i utlandet. På sin nyförvärvade egendom Medevi säteri i Östergötland startade han en brunnsverksamhet i samarbete med Urban Hiärne. Efter att denne analyserat och godkänt vattenproven 1678 uppfördes ett åtta-kantigt brunnshus med spåntak och en kyrka, ett apotek och bostäder för brunnsgäster. Hiärne var verksam som brunnsläkare 1678– 1684. År 1681 utfärdade Karl XI landets första brunnsplakat och 1707 fastställdes särskilda stadgar med ordningsregler för verksamheten. Medevi marknadsfördes genom småtryck och annonser i pressen, samt vann åtskillig prestige genom besök av kungligheter, till exempel riksänkedrottningen Hedvig Eleonora. Medevi blev en modell för anläggande av andra hälsobrunnar under 1700-talet. Kuren bestod ursprungligen av purgation (grundlig laxation), drickning (upp till 15 glas vatten), tempererade bad samt sträng och lättsmält diet.
Provinsialläkaren i Västerås Samuel Skragge, som besökt kurorter i England, upptäckte år 1700 Sätra brunn nära Sala. Han köpte marken kring brunnen och uppförde kyrka, sjukhus, bostäder samt badstuga och brunnshus över källan. Under några år var han dess intendent och brunnsläkare.
Ronneby brunn i Blekinge, som öppnades 1705, blev berömd för sitt järnhaltiga vatten. Jöns Jacob Döbelius (von Döbeln) – som 1699 blev provinsial läkare i Skåne och 1710 professor i Lund – öppnade 1707 en hälsobrunn vid Ramlösa i närheten av Helsingborg. I sin beskrivning av hälso- och surbrunnen följande år framhåller han den natursköna omgivningens betydelse för människans välbefinnande.
Ramlösa brunn blev snart mycket populär hos den skånska lantadeln. Andra tidigt anlagda hälsobrunnar är Vårby källa i Huddinge, som 1709 fick kungligt privilegium, S:t Ragnhilds källa (Söderköpings Brunn) med medeltida rötter, som öppnade 1719, och Loka brunn i Närke, som öppnade 1720.
Porla brunn i Närke är känd sedan 1700-talet men slog igenom som läkekälla först efter att Jöns Jacob Berzelius 1806 analyserat brunnsvattnet och påvisat höga halter av järn och kolsyra. Namnet Porla anses ha uppkommit med anledning av vattnets kolsyreeffekt. Kungligt privilegium beviljades för verksamheten 1819. Vid denna tid uppfördes en rad byggnader, t.ex. badhus, brunnssalong och lasarett, i avsikt att förvandla Porla till en komplett kurort. En yngre läkare engagerades av brunnsintendenten och en provisor för apoteket. Vid 1800-talets början fanns hundratals hälsokällor varav det stora flertalet var av enklaste slag.
Kurorterna och deras hälsobrunnar blev snart en angelägenhet för staten och den medicinska expertisen inom Collegium medicum. Detta berodde inte enbart på vattnets påstådda förmåga att bota eller lindra vid sjukdom, utan även på att det i samband med brunnsdrickningen bedrevs medicinska konsultationer och ordinerades läkemedel. Tillgång till läkare och apotekare utgjorde ett självklart inslag på en kurort. I 1763 års instruktion för Collegium medicum fastslås att det finns många mineralkällor i riket och att kollegiet ansvarade för att deras användbarhet (»halt och egenskaper«) – »til de siukas stora hielp och nytta« – blev noga undersökt. Eftersom hälsobrunnarna uppfattades som en ur merkantilistisk synpunkt viktig nationell tillgång, gällde det att upprätta allmänhetens förtroende för rikets av Kungl. Maj:t privilegierade brunnar.
Det krävdes i princip kungligt privilegium (brunnsplakat) för att få öppna hälsobrunn. Enligt 1774 års instruktion skulle Collegium medicum se till att dessa inrättningar förseddes med goda »reglementer«, som efter begäran även kunde stadfästas av Kungl. Maj:t. I undantagsfall kunde även landshövdingen lämna tillstånd till etablering efter hörande av Collegium medicum.
Som ansvarig för verksamheten skulle det finnas en brunnsintendent och en brunnsläkare, som skulle vara medicine doktor. I flertalet fall upprätthölls dessa befattningar av en och samma person, det vill säga en läkare. Om hälsobrunnen drevs av en privatperson som inte själv var läkare men intendent, fick en läkare arvoderas. Valet föll i många fall på närmast boende provinsialläkare eller stadsläkare. Brunnsläkaren ansvarade för patienternas vård och brunnsvattnets kvalitet och hälsoeffekter, vilket förutsatte kemiska vattenanalyser. Hälsobrunnar drevs av kronan (främst Loka brunn), enskilda personer och korporationer. Även fattiga togs emot vid hälsobrunnar. I vissa fall inrättades lasarett som finansierades genom medel från hospitals- och lasarettsfonden, donationer och sammanskott från betalande brunnsgäster.
Brunnsläkarna skulle enligt kungligt brev 1751 upprätta en årlig förteckning över alla personer som drack hälsobrunn med uppgifter om sjukdomar och brunnsdrickningens eventuella medicinska effekt. Collegium medicum skulle sedan göra ett sammandrag av dessa förteckningar för Serafimerordensgillets räkning. År 1764 uppmanade Collegium medicum i ett cirkulär alla brunnsläkare att insända vattenprov. Kemisten Torbern Bergman publicerade 1785 en handledning över mineralkällors undersökande och beskrivning.
Fram till 1700-talets slut rådde viss osäkerhet om beslutsgången vid tillsättande av intendenter och brunnsläkare. Normalt krävdes dock fullmaktsbeslut av Kungl. Maj:t efter hörande av Collegium medicum. År 1734 beslutade Kungl. Maj:t att ingen fick tillträda en tjänst som brunnsläkare utan att först ha examinerats av kollegiet. Från denna regel gjordes flera undantag, till exempel för lärare vid medicinsk fakultet. Enligt 1797 års instruktion för Collegium medicum och 1815 års instruktion för Sundhetskollegiet skulle brunnsintendenten antingen förses med kunglig fullmakt eller kollegiets konstitutorial (tjänst utan fullmakt). Kollegiet skulle ur vetenskaplig synpunkt utöva tillsyn över alla mineralkällor och genast låta undersöka källor vid vilka »menige man förmärkes fästa något särdeles förtroende«. Resultatet av undersökningen skulle offentliggöras av respektive landshövding.
Under 1800-talet ökade antalet besökare till kurorterna och verksamhetens karaktär började gradvis förändras. Den stränga brunnsritualen mildrades och inslagen av rekreation och semestervistelse fick större utrymme. Själva brunnsdrickningen minskade i betydelse och fick konkurrens av varma bad, havsbad, massage och gymnastik. Under århundradets andra hälft var övertygelsen om brunnsdrickningens smått undergörande verkan inte längre lika stor. Det byggdes societetshus, bekvämare bostäder för inackorderade och erbjöds olika typer av förströelse (t.ex. kägelspel och dans). Ansvaret för kontrollen av brunnsvattnets kvalitet torde ha övergått till de kommunala hälsovårdsnämnderna under 1800-talets slut. Efter första världskriget försvann de flesta kuranstalterna och under andra världskriget användes vissa brunnar som förläggning för flyktingar.
Allmänmedicinen och den offentliga öppenvården har sitt ursprung i tillkomsten av provinsialläkarinstitutionen. Avsikten med reformen var att sprida tillgången till akademiskt utbildade läkare i hela landet. Redan från början tänkte man sig att dessa läkare skulle lämna rapporter om hälsoläget i riket. Avsaknaden av instruktion för provinsialläkarna före 1744 har emellertid medfört att verksamheten under tidigare år inte avsatt några större spår i det bevarade arkivet efter Collegium medicum eller Sundhetskommissionen.
Enligt 1688 års medicinalordningar skulle det finnas infödda svenska läkare med akademisk examen i landsortsstäderna. Den som ville bli provinsialläkare eller stadsläkare var skyldig att genomgå examen (publicum practicum) inför Collegium medicum. Under 1600-talet utsågs endast ett fåtal provinsialläkare, som skulle vara medicine doktorer. Vid 1700-talets början fanns provinsialläkare i Kristianstads län, Jönköpings län, Kronobergs län, Södermanlands län, Västmanlands län, Gotlands län, Skaraborgs län och Östergötlands län. Dessutom fanns stadsläkare (»stadsphysicus«) i de större städerna.
Under 1700-talets första hälft saknade Finland i stort sett läkare. Guvernementsläkaren hade främst till uppgift att fungera som rådgivare åt general guvernören rörande i första hand militärmedicinska frågor. 1749 blev Barthold Rudolf Hast Finlands första provinsialläkare, stationerad i Vasa. Även här hörsammade befolkningen uppmaningen från Kungl. Maj:t att genom frivilliga sammanskott avhjälpa läkarbristen. Beslut fattades om inrättande av en provinsialläkartjänst i Nylands och Tavastehus län 1750. Eftersom inga medicinare promoverades vid universitetet i Åbo tillsattes de fåtaliga läkartjänsterna med personer från västra riksdelen. 1776 beslutade Kungl. Maj:t att det skulle finnas provinsialläkare i Åbo, Björneborg, Helsingfors, Tavastehus, Lovisa, Kuopio, Vasa och Uleåborg. De finska provinsialläkartjänsterna visade sig dock på grund av den dåliga lönen, befolkningens fattigdom och språkproblem vara svåra att besätta.
Provinsialläkare Blom lämnar månadsvisa uppgifter om väderlek och sjukdomar i sitt mycket omfattande distrikt. Särskild vikt läggs vid epidemier och ur vetenskaplig synpunkt märkliga medicinska iakttagelser. Berättelsen omfattar 33 sidor.
Under april 1769 rapporterar provinsialläkaren om en utbredd »maligne fluss-feber« med influensaliknande symtom. »I synnerhet war denna feber mycket gångbar i Husby sochn, dit jag och på herr Baron, landshöfdingens och Riddaren Cederströms anmodan, såsom närmare boende änn Provinc. Medic. Dr Engström, den 17 April måste anställa en resa.« Ett förslag på olika kurer underställdes Collegium medicum den 20 april genom brev och fick godkänt.
Till de vanligast förekommande sjukdomarna hörde enligt berättelsen lungsot, flussfeber, vattkoppor, smittkoppor, katarr, olika magsjukdomar, gikt och reumatism. Provinsialläkaren uppger att han hittills endast hunnit ympa 50 ståndspersoner mot smittkoppor, och att ingen av dessa avlidit (det förekom dödsfall vid koppympning). Enligt egen uppgift hade tidsbrist hindrat honom att ympa fler. Men han skriver att »gemene man äro både öfwertygade om den goda nytta den med sig förer och [är] äfwen thertill hugade.«
Collegium medicum, E3:1, RA.
Provinsialläkartjänster tillkom i allmänhet på initiativ från landshövdingen och tillsattes av Kungl. Maj:t efter förord av Collegium medicum. Viss osäkerhet och dragkamp om beslutsrätten rådde emellertid. Enligt 1744 års instruktion skulle av Kungl. Maj:t utnämnda provinsialläkare inlämna en avskrift av sin fullmakt och svära tro- och ämbetseden inför Collegium medicum eller landshövdingen. 1761 klargjordes genom beslut av Kungl. Maj:t att det var landshövdingen som skulle lämna tre namn på förslag vid tillsättning av provinsialläkare. Landshövdingen vände sig dock i allmänhet till Collegium medicum för att förhöra sig om de sökandes kompetens. Genom 1774 års instruktion överfördes landshövdingarnas förslagsrätt till Collegium medicum. Den av Kungl. Maj:t utnämnde provinsialläkaren skulle snarast anmäla sig till Collegium medicum och inge en avskrift av sin fullmakt.
Den 1737 inrättade Sundhetskommissionen – som hade epidemibekämpning som sin huvuduppgift – började omgående genom skrivelser och uppvaktningar verka för att alla län försågs med en av staten avlönad provinsialläkare. Men kommissionen stötte upprepade gånger på patrull från Kungl. Maj:t och ständerna med hänvisning till det kärva ekonomiska läget i riket. Statsmakterna hade emellertid inga invändningar mot att nya tjänster finansierades med hjälp av frivilliga sammanskott bland länets invånare. Genom lokala initiativ fick till exempel Hallands län en provinsialläkare 1752, Blekinge län följande år och Kalmar län 1754. Eftersom den fattigare delen av befolkningen var mer utsatt för smittsamma sjukdomar än andra grupper i samhället beslutade Kungl. Maj:t 1739 om införande av gratis mediciner till fattiga vid utbrytande av farsoter. Sundhetskommissionen beviljades statliga medel för ändamålet.
Sundhetskommissionen utgjorde i praktiken en konkurrerande myndighet till Collegium medicum fram till dess att den upphörde 1767. Kommissionen fick huvudansvaret för epidemibekämpningen medan Collegium medicum svarade för vetenskapliga frågor och tillsättningsärenden. Detta betydde att all redovisning av åtgärder och kostnader från landshövdingars och provinsialläkares sida skulle ske till Sundhetskommissionen. Genom kungligt brev 1753 fick landshövdingarna skyldighet att halvårsvis avge »nödiga underrättelser« till Sundhetskommissionen om de medicinska förhållandena i länet. Collegium medicum – som var angeläget att hävda sin auktoritet – lät under samma period trycka berättelser om medicinalverkets tillstånd med utdrag ur provinsialläkares årsberättelser.
Provinsialläkaren skulle vara medlem av Collegium medicum och »förtroligen med detsamma correspondera«. Landshövdingen fungerade dock i praktiken som provinsialläkarens närmaste chef. Provinsialläkaren skulle vara bosatt nära landshövdingens residens och anmäla sina resor och tjänsteförrättningar till honom. Med anledning av införandet av en kirurgisk magistergrad 1797 beslutades genom kungligt brev 1812 att provinsialläkaren förutom medicine doktor även skulle ha denna examen. De formella och yrkesmässiga kraven på dessa tjänster var således högt ställda. Följande år likställdes provinsialläkare med regementsläkare i fråga om rang och beviljades lika högt traktamente och samma skjutsrättigheter som dessa.
Provinsialläkarens viktigaste uppdrag var enligt instruktionen 12 april 1744 att göra hembesök hos sjuka. Fattiga skulle hjälpas »af christelig kärlek « och de förmögnare mot skälig betalning. Det fick inte göras någon skillnad i vården mellan fattig eller rik beträffande prioritering eller behandling. Provinsialläkaren skulle även utöva viss tillsyn över de sjukas vård och omsorg på hospitalen, besöka de sjuka och se till att det fanns tillgång till mediciner. Vid utbrott av smittsamma sjukdomar, som krävde vård- och skyddsåtgärder, ålåg det provinsialläkaren att undersöka utbredning och förlopp samt att rapportera till landshövding, magistrat i stad och Collegium medicum (särskilt fr.o.m. 1768). Provinsialläkaren var skyldig att besöka och hålla sig underrättad om hälsotillståndet i alla delar av sitt distrikt, oavsett om han blev kallad eller inte.
Till tjänsten hörde att på anmodan av landshövding, kronofogde, magistrat eller domstol utföra medikolegala undersökningar, det vill säga med fältskär som biträde genomföra likbesiktningar och obduktioner. En annan viktig uppgift var att inspektera apoteken. Det framhölls särskilt att provinsialläkaren inte borde belasta statsverket eller de medicinbehövande med för höga utgifter för medikamenter. Apotekarna skulle i princip inte sälja andra mediciner än de som var upptagna i den kungliga medicinaltaxan. Även barnmorskornas kunskaper och praktik skulle kontrolleras.
Den 18 november 1766 och den 29 juli 1774 tillkom nya instruktioner som inte medförde några större förändringar rörande provinsialläkarnas uppdrag. Förstnämnda år blev det obligatoriskt med insändande av en årlig berättelse till Collegium medicum. Denna skulle innehålla uppgifter om farsoter och märkvärdiga medicinska händelser, sjukbesök och andra förrättningar samt visitation av apotek. Vid utbrott av epidemier skulle landshövdingen omedelbart meddelas och en berättelse insändas till Collegium medicum med uppgifter om antalet insjuknade och sjukdomens beskaffenhet. Skyldigheten för provinsialläkare att bosätta sig i residensstaden mjukades allteftersom upp med hänsyn till att flera städer hade tillgång till stadsläkare.
Provinsialläkarna hade möjlighet att rekvirera gratis mediciner från apoteken till fattiga patienter. Apoteksräkningar med behöriga bevis skulle insändas till Collegium medicum, som 1767 övertog den avskaffade Sundhetskommissions ansvar för bekämpningen av allmänfarliga sjukdomar. Medel för ändamålet kom från den 1756 inrättade medicinalfonden, som bestod av sex titlar för olika ändamål: (1) lön åt provinsialläkare, (2) fond till medikamenter vid farsoter, (3) koppympningsfond, (4) fond till veneriska smittans hämmande, (5) fond till resor och traktamenten och (6) fond till provinsialläkarnas medhjälpare (präster, kronobetjänter m.fl.). Särskilda taxor gällde för hembesök hos betalande patienter, för recept samt för utfärdande av attester.
Först vid 1770-talets början visade ständerna större villighet att bevilja medel för ett utbyggt och obligatoriskt provinsialläkarväsende. Läkarnas löner och omkostnader hade hittills mest finansierats genom frivilliga sammanskott från länens invånare (beräknat efter mantal) med vissa bidrag från medicinalfonden. Beslutet tillkom sannolikt med anledning av de klagomål som de frivilliga sammanskotten gav upphov till hos befolkningen. Genom kungligt brev 21 juli 1773 beviljades samtliga län i landet statligt anställda provinsialläkare. En medicinalstat fastställdes med 32 provinsialläkardistrikt.
På följande orter tillkom läkarstationer med provinsialläkare: Borås, Eksjö, Eskilstuna, Falun, Gävle, Halmstad, Hedemora, Jönköping, Kalmar, Karlskrona (Karlshamn fr.o.m. 1788), Karlstad, Kristianstad, Lidköping, Linköping, Malmö, Mariestad, Norrtälje, Nyköping, Filipstad, Stockholm, Sundsvall, Söderhamn, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vadstena, Vimmerby, Visby, Vänersborg, Västerås, Växjö och Örebro.
Samtidigt förbättrades provinsialläkarnas löner och traktamenten. En taxa för läkarvård och utfärdande av läkarbetyg (läkarintyg) fastställdes. Ganska snart inrättades flera distrikt och 1822 var antalet provinsial läkare 47.
I 1822 års provinsialläkarinstruktion – som gällde fram till 1890 – betonas de folkhälsofrämjande åtgärderna starkare än i tidigare instruktioner. Provinsialläkaren skulle »taga noga kännedom om sitt distrikt till dess medicinskt topografiska beskaffenhet, särskilda folklynne och lefnadssätt, allmogens boningshus, dess barns fysiska uppfostran, allmänt brukliga huskurer, m.m., hvaruti allt han vid alla tillfällen bör upplysa om det rätta och motarbeta det skadliga«. Provinsialläkaren skulle ge akt på allmogens dryck och födoämnen och de följdverkningar som missväxt och dåligt skörde utfall kunde medföra. I sin folkupplysande roll uppges provinsialläkaren kunna förvänta sig ett »kraftigt biträde« av prästerskapet. Prästerna spelade över huvud taget en viktig roll för provinsialläkaren som rapportör och kontaktperson i församlingen, och som förmedlare av medicinsk kunskap och hälsovård till befolkningen. I prästutbildningen ingick för övrigt viss medicinsk undervisning (pastoralmedicin).
Provinsialläkaren ansvarade för undersökning och vidtagande av åtgärder i samband med utbredd sjuklighet och epidemier, och skulle hålla landshövdingen underrättad om hälsoläget i sitt distrikt. I övrigt gjordes inga större förändringar av provinsialläkarens arbetsuppgifter. 1831 års ändring av läkarinstruktionen innebar att provinsialläkaren efter sin tjänsteförrättning skulle lämna in en berättelse med reseräkning till landshövdingen, som efter landskontorets yttrande skulle vidarebefordra handlingarna till Sundhetskollegiet för ytterligare granskning och utbetalning från medicinalfonden. Provinsialläkaren var självskriven som ledamot av direktionen i hospital och andra sjukvårdsinrättningar i sitt distrikt.
Vid 1800-talets början fanns ett utbrett missnöje med den långsamma utbyggnaden av provinsialläkarväsendet. Vissa kommuner och stora arbetsgivare löste läkarbristen genom att anställa egna så kallade distriktsläkare. Dessa lydde under provinsialläkarinstruktionen och hade samma rapporteringsplikt och skyldighet att inge en årsberättelse till Sundhetskollegiet som dessa. Men till skillnad från provinsialläkarna var de inte skyldiga att utföra rättsmedicinska (medikolegala) förrättningar, ej heller var de formellt ansvariga för åtgärder vid utbrott av epidemier.
Distriktsläkare som åtog sig provinsialläkares arbetsuppgifter fick genom kunglig kungörelse 1840 tillgodoräkna sig tjänsteår på samma villkor som civila läkare i statens tjänst, vilket förbättrade deras framtida karriärmöjligheter. De fick ingen lön av staten men kunde enligt riksdagsbeslut 1829 förordnas som så kallade extra provinsialläkare genom avtal med staten och mot ersättning efter årsbaserat ackord. Dessa tjänster kombinerades ofta med annan befattning, som till exempel bataljonsläkare. Genom dessa reformer förbättrades landsbygdens tillgång på läkare betydligt och en grund lades till en landsomfattande distriktsläkarorganisation. Denna typ av distriktsläkarbefattning avskaffades som tjänstekategori genom 1890 års läkarinstruktion.
1890 års instruktion innebar inga större förändringar rörande provinsialläkares uppdrag och verksamhet. Lediga provinsialläkartjänster skulle kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och Medicinalstyrelsen uppföra tre på förslag av de sökande, varav en gavs förord med hänsyn till avlagda kunskapsprov och »ådagalagd skicklighet«. Handlingarna skulle därefter överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.
En ny typ av kommunalt anställda extra provinsialläkartjänster infördes som till skillnad från de föregående utgjorde heltidstjänster som ofta blev ordinarie efter viss tid. Dessa läkare fick ansvar för ett eget distrikt utbrutet ur den statliga distriktsorganisationen. Sådana tjänster kunde inrättas efter ansökan från en kommun eller flera kommuner gemensamt, under förutsättning att landstinget stod för lönen. Ansökan skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning och innehålla uppgifter om distriktets omfattning samt om läkarens anställningsvillkor under minst fem år. Dessutom skulle landstinget utse en distriktsstyrelse för behandling av ärenden rörande tjänsten. Efter den avtalade tidens slut krävdes en ny ansökan hos Kungl. Maj:t för fortsatt statsbidrag.
Ledigförklarade tjänster som extra provinsialläkare skulle anslås i Post och Inrikes Tidningar och ansökningshandlingarna inges till Medicinalstyrelsen för yttrande om de sökandes kompetens. Den av landstinget utsedda distriktsstyrelsen skulle därefter förorda en av de sökande och återställa handlingarna till Medicinalstyrelsen för formellt tillsättningsbeslut (förordnande). Om inte kommunen eller landstinget sökte statsbidrag för tjänsten krävdes inget formellt tillsättningsbeslut av Medicinalstyrelsen.
Eftersom hela landet inklusive städer som saknade egen stadsläkare formellt tillhörde den av Kungl. Maj:t beslutade statliga distriktsorganisationen, var den ordinarie provinsialläkaren skyldig att vid vakans eller behov även tjänstgöra inom det ur provinsialläkardistriktet utbrutna tjänstgöringsområdet. I praktiken medförde detta att den ordinarie provinsialläkaren behöll det övergripande medicinska ansvaret för hela sitt distrikt.
Provinsialläkaren, som i sin verksamhet var direkt underställd landshövdingen, skulle ha sin bostad vid den av Kungl. Maj:t bestämda tjänstgöringsstationen (orten) och var skyldig att skyndsamt inkomma med av 1:e provinsialläkaren (se nedan) begärda utlåtanden och rapporter från tjänsteförrättningar. Inom samma provinsialläkardistrikt kunde det finnas fler än en station för mottagning av patienter. Provinsialläkaren hade möjlighet att begära sammanträde med hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd rörande angelägna hälso- och sjukvårdsfrågor och att få sina synpunkter antecknade till protokollet.
Den kommun, som för att förbättra tillgången till läkare ville inrätta en egen mottagning på sin centralort (läkarstation) för provinsialläkare, kunde göra en framställan om det hos landshövdingen som med eget utlåtande skulle överlämna ärendet till Medicinalstyrelsen för avgörande. Kommunen var dock skyldig att med egna medel bekosta en uppvärmd lokal för ändamålet.
Efter viss stagnation under 1800-talets sista decennier ökade antalet ordinarie provinsialläkartjänster starkt under 1900-talets första årtionden. Detta skedde främst genom att extra provinsialläkartjänster förvandlades till ordinarie. År 1905 fanns det 139 provinsialläkare och 169 extra provinsialläkare (summa 308 tjänster). År 1940 hade antalet extra provinsialläkare minskat till 27 medan antalet ordinarie provinsialläkare i det närmaste tredubblats, det vill säga ökat till 337 (summa 364 tjänster). Samtidigt ökade patienttrycket vid läkarstationerna betydligt, vilket i praktiken medförde att tillgången till provinsialläkare per vårdsökande minskade.
Vid 1900-talets början var tillgången till läkare på landsbygden fortfarande mycket bristfällig. För att förbättra hälso- och sjukvården utanför städerna tillsattes 1904 en kommitté för översyn av indelningen i läkardistrikt. Kommittén lämnade 1907 förslag om inrättande av 16 1:e provinsial läkartjänster och 48 nya provinsialläkartjänster, ny lönestat och distriktsindelning. Utredningen medförde en viss omreglering av provinsialläkarväsendet.
1911 och 1930 utfärdades nya allmänna läkarinstruktioner som bland annat reglerade provinsialläkarnas verksamhet. Dessa skulle som tidigare utnämnas av Kungl. Maj:t på förslag av Medicinalstyrelsen. Fortfarande (1930) gällde att provinsialläkaren noga skulle ge akt på »de förhållanden som kunna inverka på befolkningens hälsa, och vid lämpliga tillfällen i dylikt avseende meddela upplysningar och råd. För sådant ändamål bör provinsialläkare taga kännedom om distriktets naturbeskaffenhet, befolkningens levnadssätt, vanor och fördomar«.
Vart tredje år skulle provinsialläkaren till länsstyrelsen inlämna förslag till resplan för resor som syftade till att skaffa kännedom om det allmänna hälsoläget i distriktet. Provinsialläkarnas iakttagelser och reflektioner från dessa resor återfinns i de till Medicinalstyrelsen insända årsberättelserna. Förutom tjänstgöring vid de av Kungl. Maj:t beslutade stationerna kunde provinsialläkare träffa överenskommelse med avlägset belägen kommun om inrättande av särskild läkarmottagning. Enligt 1930 års allmänna läkarinstruktion övergick beslutanderätten rörande detta från Kungl. Maj:t till länsstyrelsen.
Före mars månads utgång varje år skulle provinsialläkaren till 1:e provinsialläkaren insända en till Medicinalstyrelsen ställd årsberättelse med uppgifter om hälsoförhållandena i distriktet och genomförda förrättningar.
Följande handlingar skulle enligt 1930 års läkarinstruktion läggas till grund för provinsialläkares årsberättelser:
Till tjänsten hörde bland annat att utöva tillsyn över olika sjukvårdsinrättningar, apotek, skyddskoppympning, sjuksköterskor och barnmorskor. Instruktionerna innehåller även detaljerade uppgifter om hanteringen av provinsialläkarnas arkiv, som enligt 1930 års instruktion skulle omhändertas av länsstyrelsen eller befullmäktigad person (i allmänhet efterträdaren) vid byte av befattningshavare. Provinsialläkararkiv har i viss utsträckning levererats till Riksarkivets regionala enheter landsarkiven. De har blivit föremål för omfattande gallring enligt Medicinalstyrelsens cirkulär 25 april 1962.
Stadsläkarnas verksamhet lydde under samma medicinalförfattningar som provinsialläkarna och kompetenskraven var i princip desamma. Från början benämndes de som »stadsphysicus«, som var en titel inlånad från Tyskland. Stadsläkarna var kommunalt anställda och tjänsterna tillkom i allmänhet på initiativ av magistraten eller länets landshövding. Enligt 1688 års medicinalordningar fick de inte rekryteras från utlandet. De skulle examineras av Collegium medicum och tillsättningen konfirmeras av Kungl. Maj:t. Vid 1700-talets början förekom stadsläkare i Stockholm, Göteborg, Falun, Gävle, Malmö och Kalmar, och under seklets senare hälft tillsattes stadsläkare i Åbo, Helsingfors, Björneborg och Uleåborg.
Trots kravet på Collegium medicums kompetensförklaring av alla kandidater till stadsläkar- eller stadskirurgbefattningar förekom att städerna utsåg dessa på eget bevåg. Genom kungligt cirkulär 1797 skärptes därför kravet på kollegiets godkännande av sådana tillsättningar. I vissa fall var provinsialläkaren även stadsläkare, vilket reglerades ekonomiskt genom avtal mellan staden och staten. Under 1800-talets andra hälft förekom även att städernas magistrater utfärdade fullmakt för stadsläkare.
Formerna för utnämning av stadsläkare skiftade vid denna tid. Gällande praxis efter kommunallagarnas införande 1863 var att stadsläkare inte längre utsågs av Kungl. Maj:t utan av stadsfullmäktige, men detta bekräftades först genom 1890 års läkarinstruktion. Stadsfullmäktige kunde även utfärda särskilda mer detaljerade instruktioner för tjänsten. Inkomna ansökningar till stadsläkartjänster skulle även i fortsättningen insändas till Medicinalstyrelsen för utlåtande om de sökandes kompetens.
Stadsläkaren hade enligt den nya läkarinstruktionen samma uppdrag och befogenheter som provinsialläkare. Han ansvarade för koppympningen och skulle inspektera apotek, utöva tillsyn över barnmorskor, genomföra medikolegala besiktningar, biträda prästerna med dödsattester för in skrivning av dödsorsak i dödbok samt avge årsberättelse till 1:e provinsialläkaren. Som ledamot av stadens hälsovårdsnämnd skulle han anmäla sanitära missförhållanden och föreslå åtgärder. I städer med flera tjänsteläkare skulle 1:e stadsläkaren göra en sammanställning av 2:e stadsläkarens och stadsdistriktsläkares årsberättelser för redovisning till Medicinalstyrelsen. Efter att 1930 års läkarinstruktion trätt i kraft skärptes Medicinalstyrelsens kontroll över tillsättningen av befattningshavare som stadsläkare och stadsdistriktsläkare. Instruktioner upprättade av stadsfullmäktige skulle med utlåtande av magistraten underställas Medicinalstyrelsens prövning och godkännande.
Redan 1844 föreslog Sundhetskollegiet inrättande av en 1:e provinsialläkartjänst i varje län med ansvar för tillsynen av den allmänna hälso- och sjukvården. Men det var först genom 1885 års kommitté för granskning av förslag till instruktion för provinsialläkare med flera läkare, som detta vann gehör. Kommitterade ansåg att 1:e provinsialläkare inte borde ta emot egna patienter för konsultation utan enbart ägna sig åt länets övergripande hälso- och sjukvårdsfrågor. Av ekonomiska och andra skäl togs emellertid inte detta med i förslaget till instruktion. En av länets provinsialläkare föreslogs även bli förordnad som biträdande 1:e provinsialläkare. Dessa tjänster tillkom efter införandet av 1890 års läkarinstruktion.
1:e provinsialläkare skulle genom tillsyn bevaka att länets tjänsteläkare och privatpraktiserande läkare samt annan medicinsk personal i sin yrkesutövning följde gällande medicinalförfattningar. Undantag från denna tillsyn gällde för sjukvårdsinrättningar som var underkastade central inspektion och tillsyn av Medicinalstyrelsen, främst lasarett, sinnessjukhus och asyler. Tjänsten förutsatte täta kontakter med Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, landstingets hälso- och sjukvårdsberedning och kommunernas hälsovårdsnämnder. 1:e stadsläkare i städer utanför landsting fick efterhand motsvarande befogenheter inom sitt område (Göteborg 1891, Malmö 1901, Norrköping 1918, Stockholm 1930).
1:e provinsialläkaren hade bland annat följande arbetsuppgifter enligt instruktionerna:
I rollen som 1:e provinsialläkare ingick att ha kontakter med en rad olika myndigheter. Som exempel kan nämnas Socialstyrelsen i socialvårdsärenden, länsarbetsnämnden och länsbostadsnämnden för yttrande i byggnadsärenden, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i frågor rörande tillsyn av fattigvårds- och barnavårdsanstalter samt yrkesinspektörer beträffande yrkesmedicinska frågor och arbetsmiljötillsyn av arbetsplatser. En annan viktig samarbetspartner för 1:e provinsialläkaren var landstinget i dess egenskap av huvudman för hälso- och sjukvården. Formerna för detta samarbete kunde variera och dels bestå i närvaro vid förvaltningsutskottets respektive hälso- och sjukvårdsberedningens sammanträden, dels ha konsultativ karaktär.
Den i residensstaden bosatta 1:e provinsialläkaren skulle biträda länsstyrelsen vid handläggning av länets hälso- och sjukvårdsärenden. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt det allmänna hälsoläget och förhållanden som kunde »nedsätta befolkningens lifskraft« i städer, köpingar, uthamnar, fiskelägen och vid industriella anläggningar med större arbetsstyrka. Miljörelaterade hälsoproblem skulle utredas och förslag lämnas till omgivningshygieniska förbättringar.
1:e provinsialläkarens dokumentationsansvar var omfattande och enbart sammanställningen av årsberättelser kunde medföra flera veckors arbete. Årsberättelserna började tryckas från och med 1896. Till tjänsten hörde enligt instruktionen att låta föra diarium och konceptbok över skrivelser, förvara alla från myndigheter inkomna skrivelser samt upprätta förteckningar över olika kategorier av medicinskt verksamma och apotekare inom länet. Kravet att vara stationerad i länets residensstad enligt 1890 respektive 1911 års instruktioner avskaffades genom 1930 års läkarinstruktion.
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket (ÖHS) föreslog i sitt betänkande 1958 att 1:e provinsialläkarinstitutionen avskaffades och ersattes med länsläkare och biträdande länsläkare. Gällande instruktion ansågs föråldrad och för detaljerad, och den nya befattningen borde enligt förslaget inriktas mer på administrativ planering och samordning av länets hälso- och sjukvård samt omgivningshygieniska och folkhälsofrågor. Till sin hjälp föreslogs länsläkaren ha hälsovårdskonsulent, länssköterska (för socialmedicinsk verksamhet), länsveterinär (för livsmedelshygieniska frågor), distriktsingenjör (för frågor om vatten och avlopp) och socialvårdskonsulent.
Kommittéförslaget godkändes i huvudsak av riksdagen och 1962 utfärdades en instruktion för länsläkarväsendet. Enligt instruktionen skulle länsläkare, biträdande länsläkare och länshälsovårdskonsulent tillsättas av Medicinalstyrelsen. Länsläkarorganisationen skulle utöva tillsyn över all medicinsk personal inom den allmänna hälso- och sjukvården och över apoteksföreståndarna. En berättelse över föregående års verksamhet skulle före maj månads utgång inges till Medicinalstyrelsen med länets tjänsteläkares årsberättelse över den statliga verksamheten som bilaga. Särskilda förteckningar skulle föras över medicinalpersonal och särskilt diarium över ärenden rörande könssjukdomar. Länsläkarorganisationen skulle anmäla missförhållande avseende den allmänna hälso- och sjukvården till länsstyrelsen samt vid behov biträda denna med medicinsk sakkunskap.
I ÖHS-kommitténs betänkande talas om en provinsialläkarkris som tog sig uttryck i omfattande vakansproblem. Vartannat distrikt i Norrland saknade till exempel egen läkare vilket medförde att provinsialläkaren i granndistriktet fick överta ansvaret. Den uppkomna situationen förklaras med allmän läkarbrist och ökad konkurrens från den expansiva och alltmer avancerade sjukhusvården, som erbjöd bättre karriärmöjligheter.
Provinsialläkarens arbetsbörda var stor, med ständig jourtjänstgöring och patientmottagning på läkarstationer. Trots den slutna vårdens utbyggnad och ökade attraktivitet som vårdgivare ökade antalet vårdsökande även inom distriktssjukvården. Provinsialläkarnas arbetssituation ansågs medföra »medicinsk isolering«, det vill säga bristfälliga möjligheter att skaffa sig klinisk erfarenhet och erfarenhetsutbyte med kollegor.
Med anledning av den otillräckliga utbyggnaden av öppenvården och den förebyggande hälsovården föreslogs att öppenvården successivt skulle överföras till landstingens huvudmannaskap. Som huvudskäl angavs behovet av bättre samordning och ett närmare samarbete mellan sjukhusvården och tjänsteläkarverksamheten (öppenvården). Genom att båda dessa vårdformer ställdes under samma huvudman skulle en dimensionering av sjukvårdens totala resurser underlättas. Ett sätt att begränsa sjukhusvårdens expansion vore enligt kommitterade att bygga ut den öppna vården. Tjänsteläkarna föreslogs att i likhet med landstingsanställda sjukhusläkare utses av Kungl. Maj:t. Stadsläkare i städer utanför landsting inbegreps inte i förslaget.
Chefen för Inrikesdepartementet anslöt sig till ÖHS-kommitténs förslag om överförande av huvudmannaskapet för all öppenvård till landstinget, och att landstingen skulle beviljas statsbidrag för detta uppdrag. Öppenvårdens tjänsteläkare borde enligt departementschefen »ägna tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna, att utöva tillsyn över barnmorskor och sjuksköterskor i öppen vård, att deltaga i hälsovårdsnämnds och nykterhetsnämnds sammanträden, att medverka vid epidemibekämpningen, att på uppdrag av myndigheter verkställa rättsmedicinska undersökningar«. En viktig uppgift för tjänsteläkarna var att få till stånd en effektiv samordning av öppenvården vid lasarett och läkarstationer.
Tillsynen över den kommunaliserade öppenvården borde enligt departementschefen vara kvar under Medicinalstyrelsen, som i samverkan med landsting och länsläkare även borde ges möjlighet att utforma distriktsindelningen genom upprättande av särskilda översiktsplaner. Vidare ansåg departementschefen att landstingsanställda provinsialläkare skulle förordnas av Kungl. Maj:t, efter förslagsrätt för Medicinalstyrelsen och med yttranderätt för det aktuella landstinget.
Riksdagen godkände propositionen och beslutade om överförande av det samlade ansvaret för öppenvården och provinsialläkarväsendet till landstingen från och med 1 juli 1963. Kommunanställda läkare i städer med mindre än 15 000 invånare skulle inlemmas i den nya landstingsbaserade distriktsorganisationen. Enligt kungligt brev 6 juni 1962 skulle statsbidrag utgå till högst 753 tjänster i landet, vilket innebar en ökning med 75 provinsialläkartjänster inklusive förutvarande kommunala läkartjänster (66), som nu övergått i landstingens regi.
Enligt 1962 års sjukvårdslag, som trädde ikraft 1 juli följande år, skulle det i varje landstingskommun finnas minst en provinsialläkare och efter behov ett antal biträdande eller extra provinsialläkare. I stad som inte tillhörde landstingskommun skulle det finnas minst en stadsdistriktsläkare i varje läkardistrikt. Provinsialläkare skulle utses av Kungl. Maj:t på förslag av Medicinalstyrelsen bland fyra meriterade sökande, med yttranderätt för landstingets sjukvårdsstyrelse. Rätten att tillsätta biträdande och extra provinsialläkare överläts däremot till sjukvårdsstyrelse.
Provinsialläkarna kom efterhand att arbeta vid betydligt större öppenvårdsenheter än tidigare – som från och med 1968 benämndes vårdcentraler – och yrkestiteln ändrades 1973 till distriktsläkare.
Omkring sekelskiftet 1900 anställdes sjuksköterskor inom öppenvården på landsbygden som betecknades som epidemi-, kommun- eller distriktssköterska. Deras främsta uppgift var att biträda distriktsläkarna i deras arbete att förhindra utbrott av epidemier genom att isolera och vårda sjuka i hemmet. Arbetet utgjorde i praktiken en del av den kommunala fattigvården. Det var hos den fattigare delen av befolkningen som hälsoproblemen var som störst till följd av undermåliga bostads- och hygieniska förhållanden, näringsbrist och bristfälliga kunskaper om barna- och hälsovård. Särskilt provinsial- och distriktsläkarna, som var i stort behov av hjälp i sitt patientarbete, aktualiserade behovet av fler sjuksköterskor.
1915 väcktes en motion i andra kammaren om tillsättande av en utredning rörande införande av statsbidrag för anställande av distriktssköterskor inom den öppna hälso- och sjukvården. Det ansågs särskilt angeläget på landsbygden där tillgången på sjukvårdspersonal var som sämst. Motionen gav upphov till en statlig utredning som 1918 kom med sitt betänkande. En utbyggnad av distriktsvården betraktades av kommitterade som en besparingsåtgärd, eftersom det möjliggjorde att fler kunde vårdas i hemmet istället för på sjukhus. Det skulle även underlätta tjänsteläkarnas arbete. Öppenvården utgjorde enligt betänkandet »den billigaste av alla vårdformer«.
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1920 skulle en ettårig statlig vidareutbildning anordnas för personer med en minst ettårig sjukvårdsutbildning på av staten godkänd sjuksköterskeskola. Vidareutbildningen var 10 månader lång och bestod av ämnen som huslig ekonomi, social lagstiftning, bostadshygien, dispensärvård och rumsdesinfektion. Distriktssköterskan skulle i likhet med barnmorskor föra dagbok (»journal«) över sina hembesök och en gång om året visa upp denna för distriktsläkaren. Eftersom statsbidrag redan utgick för sjuksköterskor på sjukhus och dispensär skulle bidrag endast utgå till hemsjukvård. Förutom alla typer av sjukvård som kunde bedrivas i hemmet skulle distriktssköterskan ägna sig åt »upplysande och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård«. Distriktssköterskorna skulle med andra ord – i likhet med provinsialläkarna – bedriva förebyggande folkhälsoarbete eller, med tidens terminologi, ägna sig åt socialhygieniska frågor. Statsbidrag kunde lämnas till distriktssköterskor som var specialiserade inom något eller några av dessa områden.
Statsbidrag kunde sökas av kommuner eller landsting som bedrev distriktssjukvård inom hela sitt landstingsområde. Distriktsvården skulle vara underställd en för sjukvårdsområdet gemensam styrelse, till exempel landstingsområdets barnmorskestyrelse. Ansökan skulle ställas till Kungl. Maj:t och innehålla plan för vårdens bedrivande, förslag till sköterskedistrikt samt tjänstestation för varje distriktssköterska med mera. Länsstyrelsen skulle med eget yttrande överlämna ansökan om statsbidrag till Medicinalstyrelsen för granskning och beslut av Kungl. Maj:t.
Med anledning av 1931 års bostadsutrednings förslag om förändringar av distriktsvården beslutade Kungl. Maj:t 1935 att statsbidrag endast fick utgå till landsting som utgjorde ett gemensamt distriktsvårdsområde. Detta motiverades med behovet av en mer enhetlig och effektiv organisation. Verksamheten skulle som tidigare bedrivas enligt en av Medicinalstyrelsen godkänd plan. Distriktsvården underställdes en distriktsvårdsstyrelse beståen de av fem ledamöter med 1:e provinsialläkaren som självskriven ledamot.
För att uppnå bättre samordning föreslogs att distriktsvården skulle knytas närmare till dispensärvården, som främst ägnade sig åt smittskydd och vård av tuberkulossjuka. Distriktssköterskan skulle även samarbeta med den kommunala bostadsinspektionen och rapportera till hälsovårdsnämnden om sanitära olägenheter i bostäder. Distriktssköterskans arbete fick nu, vid sidan om den allmänna hemsjukvården, en tydligare inriktning mot upplysning och rådgivning med särskild betoning på barnavård, bostadsvård och hälsovård. Hela familjens status ur hälsosynpunkt skulle beaktas och distriktssköterskan påtog sig ofta en moraliskt fostrande roll i de fattiga hemmen. Eftersom den statligt godkända grundutbildningen till sjuksköterska vid denna tid i allmänhet var treårig, fick utbildningen vid statens distriktssköterskeskola en socialhygienisk inriktning. De teoretiska ämnena utökades med fokus på social och medicinsk lagstiftning och barnavård.
Distriktssköterskan hade en betydligt självständigare ställning än sjuksköterskor inom den slutna vården och var i synnerhet på landsbygden ofta tvungen att fatta medicinska beslut på egen hand. Även om provinsialläkaren var distriktssköterskans förman i medicinska frågor var distriktsstyrelsen hennes arbetsgivare med rätt att anställa och avskeda. Enligt 1964 års normalinstruktion skulle distriktssköterskan ägna sig åt kvalificerad hemsjukvård. Hon skulle också arbeta inom den förebyggande mödra- och barnavården, dispensärvården och skolhälsovården samt bistå funktionshindrade och andra med kuratorsgöromål. Bredden i såväl utbildning som verksamhetsområde var stor.
Öppenvården vid de stora undervisningssjukhusen och lasaretten växte vid 1800-talets slut fram som en naturlig följd av de patientkontakter som etablerades i samband med behandling och vård av inlagda patienter. Utskrivna patienter togs emot för uppföljning och eventuell fortsatt ordination av medicin eller sjukgymnastik. Denna verksamhet ökade under 1900-talet i omfattning som en följd av medicinska framsteg och tilltagande specialisering. Personer som sökte vård direkt på sjukhus, men som inte var i behov av intagning, erbjöds istället konsultation hos sjukhusläkare. I synnerhet vid undervisningssjukhusen utgjorde det ett forsknings- och utbildningsintresse att kunna följa ett sjukdomsförlopp från början till slut. Öppenvården etablerades först inom den kirurgiska vården, bland annat för undersökning och efterkontroll av operativa ingrepp och fixering av frakturer. Senare berördes även invärtesmedicinen, när diagnostik, behandlingsmetoder och laboratorieresurser förbättrats.
Öppenvård bedrevs främst av privatpraktiserande läkare och som nämnts av sjukhusläkare, vilka i egen regi anordnade patientmottagningar på sjukhuset. Under 1900-talet övertogs denna verksamhet i allt högre grad av så kallade polikliniker. Med poliklinik avses en av sjukvårdshuvudman anordnad öppen mottagning efter tidsbeställning för bedrivande av hälso- och sjukvård. Den polikliniska verksamheten, som kunde bedrivas på sjukhus eller helt fristående, etablerades främst vid undervisningssjukhusen och i landets tre största städer. Antalet poliklinikpatienter på dessa ställen ökade från drygt 170 000 år 1921 till drygt 560 000 år 1943.
Under 1940-talet förekom en intensiv debatt mellan Läkarförbundet och sjukvårdshuvudmännen om poliklinikbegreppet och poliklinikernas avgränsning mot annan öppenvård. Läkarförbundet pekade i en egen utredning 1944 på en rad problem inom poliklinikverksamheten, som till exempel långa väntetider, opersonligt bemötande och stressig arbetssituation. Istället för poliklinisk verksamhet förordades en utökning av jourtjänstgöringen och rekrytering av fler specialister inom tjänsteläkarkåren.
Sjukhusläkarnas mottagning av patienter betraktades länge som en privat angelägenhet, vars öppenvårdsverksamhet reglerades genom överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen. Trots att redan 1920 års lasarettsstadgekommitté föreslog att sjukvårdshuvudmännen skulle ha ett lagstadgat ansvar för sjukhusens öppenvårdsverksamhet, skulle det dröja ända till 1960 innan detta blev verklighet.
Generaldirektören för Medicinalstyrelsen Axel Höjer ledde en utredning med titeln den öppna läkarvården i riket som tillsattes 1943, och som kom med sitt betänkande 1948. Till uppdraget hörde att få till stånd en reglering av den öppna vården vid av landsting och kommuner drivna sjukhus. Höjer utvidgade emellertid uppdraget till att gälla alla former av undersökning, rådgivning och behandling av patienter, och anlade ett brett folkhälsoperspektiv på frågan. I betänkandet föreslogs bland annat införande av ett rikstäckande nätverk av hälsocentraler i offentlig regi. Med tillgång till både allmänläkare och specialister skulle dessa öppenvårdsmottagningar arbeta förebyggande, det vill säga preventivt och hälsofrämjande, och genomföra regelbundna hälsoundersökningar av stora grupper av befolkningen. Inspiration hämtades från USA och England där sådan verksamhet bedrivits sedan mellankrigstiden. Utredningens förslag gav upphov till hård kritik från tongivande krafter inom Läkarförbundet och i den borgerliga pressen. Det ansågs samhällsekonomiskt orealistiskt och medföra en socialisering av hälso- och sjukvårdssektorn.
Av den 1960 ikraftträdda sjukhuslagen framgår att öppenvård skulle erbjudas på sjukhus av landstinget i fall som inte lämpligen kunde behandlas på annat håll, till exempel på distriktsläkarmottagning. Enligt förarbetena till lagen avsågs specialistkonsultationer och sådana undersökningar som krävde avancerad medicinsk utrustning. Men den öppna vården på sjukhus fick endast bedrivas med hänsyn till den slutna vården och dess behov. Sjukhusen inrättade i allmänhet särskilda avdelningar för sina öppenvårdsmottagningar. Först under 1970-talet började öppenvården byggas ut i större utsträckning genom landstingsdrivna vårdcentraler.
Barnmorskeyrket har en lång förhistoria. Kvinnor med egen erfarenhet av barnafödande och särskilda kunskaper om förlossningsvård och användande av medicinalväxter – så kallade jordemödrar eller barnmorskor – existerade redan under medeltiden. Fattiga och försvarslösa barnaföderskor kunde även få hjälp genom kyrkans sjukvårdsinrättningar. Men det var först under 1600-talet som samhället började ägna denna yrkesgrupp särskild uppmärksamhet. Enligt 1663 års privilegiebrev för Collegium medicum skulle kollegiet bedöma vilka som var lämpliga att bedriva förlossningsvård och föreskriften återfinns även i 1688 års medicinalordningar.
Drottning Ulrika Eleonora, som engagerade sig i landets sjukvård, gav 1682 livläkaren och ordföranden i Collegium medicum Urban Hiärne i uppdrag att utarbeta ett förslag till organisation och finansiering av landets förlossningsvård. Hiärnes förslag, som baserade sig på hans erfarenheter av förhållandena på kontinenten, innehåller förslag om inrättande av ett offentligt barnbördshus i Stockholm, som även skulle fungera som utbildningsanstalt för barnmorskor. Barnbördshuset skulle förestås av »gamla mästarinnor« och stadsläkaren stå för den anatomiska undervisningen. Ett problem var emellertid att det vid denna tid saknades läkare med utbildning i obstetrik.
Hiärne föreslog att barnmorskorna i likhet med andra yrkesgrupper skulle organiseras i ett skrå. En professionalisering av barnmorskeyrket ansågs nödvändig med hänsyn till den höga dödligheten i samband med barnafödande. På grund av den allmänna resurs- och kompetensbristen blev de föreslagna reformerna ett slag i luften, men medförde ändå ett nyvaknat intresse för förlossningsvården från läkarhåll. Johan von Hoorn var den första specialisten på förlossningsvård i Sverige med kvalificerade internationella studier bakom sig. 1697 gav han ut den första svenska läroboken i förlossningskonst med titeln »Den Swenska Wälöfwade JordGumman«.
Som medlem av Collegium medicum och stadsläkare i Stockholm tog von Hoorn initiativet till 1711 års reglemente för stadens barnmorskor i huvudstaden. Av detta framgår att barnmorskorna skulle vara underställda Collegium medicum och att yrket endast fick utövas av examinerade personer som svurit barnmorskeeden. Användning av instrument och uthämtande av dött foster skulle i första hand ske av medicinskt skolade läkare eller utbildade kirurger. Efter att von Hoorn under flera år på frivillig basis varit verksam som barnmorskelärare i Stockholm inrättades en statlig tjänst 1723 för ändamålet. Utbildningen av barnmorskor blev – kompletterad med viss anatomiundervisning – främst praktiskt inriktad, med en tvåårig lärotid. Den bedrevs först på Serafimerlasarettet för att 1775 flyttas till Allmänna barnbördshuset.
Landshövdingarna och städernas magistrater var ansvariga för att barnmorskor rekryterades och skickades på utbildning till Stockholm. Vissa vid Collegium medicum examinerade barnmorskor flyttade ut på lands orten. Men ännu vid 1700-talets mitt var antalet examinerade barnmorskor mycket begränsat. Under perioden 1763–1777 utexaminerades endast ett fåtal personer per år (sammanlagt 149 personer). På grund av bristen på utbildade barnmorskor sökte flera landshövdingar och en del examinerade barnmorskor tillstånd att starta egna barnmorskeutbildningar. Collegium medicum avslog i regel dessa ansökningar eftersom kompetenskraven inte ansågs uppfyllda.
Den 14 oktober 1777 utfärdades ett för hela riket gällande reglemente för barnmorskor, som innebar ett förtydligande av kraven på utbildning och behörighet. Barnmorskorna var enligt reglementet närmast underställda provinsialläkaren eller stadsläkaren på sin hemort. Utbildning och examinering skulle – Lunds stift undantaget – ske i Stockholm under kollegiets direkta överinseende. Oexaminerade barnmorskor fick endast i nödfall tillkallas. Den som gjorde det eller själv verkade som oexaminerad barnmorska kunde bötfällas eller dömas till 14 dagars fängelse. Tångförlossning och medicinförskrivning för invärtes bruk fick endast göras av läkare eller kirurg.
Enligt det så kallade barnamordsplakatet 1778 fick barnmorskan inte tvinga barnaföderskan att uppge sitt namn, och hon behövde inte få sitt namn antecknat som moder i födelse- och dopboken. Avsikten med denna bestämmelse var att öka dessa barns chans att överleva spädbarnsåldern genom att skydda modern från det stigma som det innebar att få ett utomäktenskapligt barn. Vid hemlig förlossning gavs fram till 1917 möjlighet att inlämna ett slutet konvolut med uppgifter om barnets moder med föreskrifter om framtida offentliggörande av moderskapet. Sådana oöppnade konvolut kan sannolikt fortfarande förekomma i kyrkoarkiven.
Det nya reglementet stötte på patrull från bland annat sockenstämmorna som inte var villiga att ta på sig kostnaden för anställande av en utbildad barnmorska. Även bondeståndet protesterade eftersom man ansåg att det bland oexaminerade fanns många skickliga barnmorskor. Med anledning av detta upphävde Gustav III – som inte minst av politiska skäl ville vara bondeståndet till lags – genom kungligt brev 1780 tvånget att anlita examinerade barnmorskor. Det blev nu även möjligt för provinsialläkare och examinerade barnmorskor att utbilda kvinnor till detta yrke.
Professorn i obstetrik och intendenten vid Koppympningshuset David von Schulzenheim lämnade 1771 ett förslag till öppnande av ett barnbördshus i huvudstaden. Men innan detta kunde förverkligas hann läkaren Christian Ludvig Ramström 1774 skapa en sådan inrättning, nämligen Barnbördshuset Pro Patria. Från och med 1778 bedrevs verksamheten på Norrmalm. Pro Patria fick ekonomiskt stöd av såväl kungen som en rad enskilda donatorer.
Genom denna händelse fick Collegium medicum anledning att påskynda handläggningen av det Schulzenheimska förslaget. Kungen godkände 1775 kollegiets förslag till stadgar för Allmänna barnbördshuset, och verksamheten förlades till en fastighet på Fredsgatan 9. Enligt stadgarna skulle i första hand fattiga ogifta kvinnor tas emot och därmed »hindras att lägga fostret å lön
Allmänna barnbördshuset fungerade som en utbildningsanstalt i förlossningskonst för läkare, kirurger och blivande barnmorskor. Sådan utbildning hade sedan 1752 bedrivits på Serafimerlasarettet, som hade en liten förlossningsavdelning. Utbildningen för de förstnämnda var avgiftsbelagd men gratis för barnmorskor. Föreståndaren – professorn i obstetrik – skulle dels hålla offentliga föreläsningar, dels särskilda föredrag över ovanliga förlossningsfall. Under de första åren var dödligheten i barnsängsfeber hög på Allmänna barnbördshuset, vilket förklarats med trångboddhet och brist på linne och sängkläder. Under 1790-talet hade de lokalmässiga och hygieniska villkoren förbättrats. År 1793 uppgick antalet föderskor till 419 varav dödsfallen var 21, det vill säga utgjorde 5 % av det totala antalet förlösta kvinnor.
1858 flyttade Allmänna barnbördshuset till Hantverkargatan 19 på Kungsholmen. Genom detta fick man rymligare lokaler och närmare till sina samarbetspartners Karolinska institutet och Serafimerlasarettet. Antalet vårdplatser var 64 men närmare hälften av dessa platser reserverades som beredskap inför epidemier av barnsängsfeber. Under de första hundra åren var omkring 80 % av de förlösta kvinnorna vid Allmänna barnbördshuset ogifta. Denna andel hade minskat till 10 % under 1950-talet. På 1870-talet inträffade ett genombrott för antiseptiken som revolutionerade förlossningsvården. Den kraftigt minskade dödligheten på grund av detta gjorde det attraktivt att välja institutionsvård istället för att föda i hemmet, vilket förändrade den sociala sammansättningen hos barnaföderskorna.
När förlossningsvården under 1900-talet blev en naturlig del av den offentliga hälso- och sjukvården, förändrades villkoren för verksamheten. Under 1910-talet planerades för nya ändamålsenliga lokaler på Norra Djurgården som 1925 var fullt utbyggda. Under följande decennier diversifierades den obstetriska-gynekologiska verksamheten och alltfler specialiteter tillkom.
1810 års medicinalkommitté, vars betänkande bland mycket annat gav upphov till inrättandet av Sundhetskollegiet, ansåg att förlossningsvården i landet var kraftigt eftersatt och i behov av reformer. Kommittén föreslog bland annat att landshövdingarna och domkapitlen i samråd med legitimerade läkare och präster borde åläggas att övertala församlingarna att anställa barnmorskor. I överensstämmelse med kommittébetänkandet fick barnmorskorna enligt 1819 års barnmorskereglemente en utvidgad roll inom den allmänna hälso- och sjukvården. Barnmorskan skulle ge mödrar goda råd i spädbarnsvård och om allmän hygien. Därtill kom åtgärder som vaccinering, åderlåtning och annat inom den lägre kirurgin. Det blev återigen straffbart att vara verksam som barnmorska utan examen. Den teoretiska utbildningen förlängdes även från tre till sex månader.
1829 fick barnmorskorna instrumenträtt, det vill säga rätt att använda förlossningstänger, och blev därmed mindre beroende av läkarkåren i sin yrkesutövning. Reformen ansågs även vara av betydelse för det allmänna förtroendet för barnmorskeyrket som profession. Pådrivande för denna reform var den framstående professorn i obstetrik och barnmorskeläraren Pehr Gustaf Cederschiöld. Samtidigt infördes en så kallad instrumentalkurs för de barnmorskor som önskade full behörighet. Enligt 1840 års barnmorskereglemente skulle 12 elever per år, som saknade egna medel, från landsortsförsamlingar, erbjudas »husrum, eldning och ljus« och åtta riksdaler i månaden på statens bekostnad i Allmänna barnbördshuset. Ansökan om frilärlingsplats med uppgifter om läskunnighet, utdrag ur sockenstämmobeslut om anställning som barnmorska med mera skulle inges till länsstyrelsen. Därifrån skulle den, med länsstyrelsens utlåtande, vidarebefordras till Sundhetskollegiet för beslut.
Examen skulle förrättas av läraren inför Sundhetskollegiets deputerade och den godkända barnmorskan avge barnmorskeed inför kollegiet. Barnmorskebrevet skulle utfärdas av professorn med adjunktens kontrasignation. Särskilt förtjänta barnmorskor kunde få del av den instrumentala förlossningskonsten vid undervisningsverket i Stockholm. Instrument fick endast användas av barnmorska om inte läkare kunde tillkallas inom rimlig tid. Förutom förlossnings- och eftervård ingick som tidigare att vaccinera.
I Stockholm stod barnmorskorna under obstetrikprofessorns förmanskap och i övriga städer eller landsbygden under vederbörande stadsläkare respektive provinsialläkare. Dessa hade skyldighet att genom förhör kontrollera barnmorskornas teoretiska kunskaper och färdigheter. Visade sig dessa bristfälliga skulle det anmälas till Sundhetskollegiet som kunde besluta om yrkesförbud.
På uppdrag av Kungl. Maj:t började Sundhetskollegiet under 1830talet sammanställa rapporter om barnmorskorna. Dessa bestod av uppgifter som landshövdingarna samlat in från präster, provinsialläkare och kronofogdar, och som innehöll både statistik och kvalitativa uppgifter. Av dessa rapporter framgick 1851 att det fanns 151 examinerade barnmorskor i Stockholm, 407 i övriga städer men endast 800 på landsbygden, där cirka 90 % av landets befolkning var bosatt. Fördelningen mellan stad och land samt mellan olika län var ojämn och antalet utbildningsplatser för få. Sundhetskollegiet föreslog därför 1854 att barnmorskeutbildningarna i Stockholm och Lund skulle kompletteras med en ny skola i Göteborg, vilket två år senare bifölls av riksdagen.
Ett nytt barnmorskereglemente, som tillkom 1856, medförde inte några mera betydande förändringar. Så kallat avgångsförhör skulle som tidigare hållas i närvaro av två av Sundhetskollegiet förordnade läkare och läraren inlämna en förteckning över godkända barnmorskor till kollegiet. Barnmorskebrevet var inte giltigt förrän eden svurits och uppgift om det antecknats på brevet. Eden avskaffades 1887. Nyanlända barnmorskor skulle snarast möjligt anmäla sig hos provinsial- eller stadsläkaren på orten. Hon fick inte ge andra läkemedel än vad som framgick av läroboken eller som ordinerats av läkare.
Med 1909 års barnmorskereglemente skärptes kontrollen över barnmorskorna och deras yrkesutövning. Barnmorskan var bland annat skyldig att lämna uppgift om arbetsgivare, verksamhetsområde och bostadsadress samt anmäla avflyttning. Provinsial- eller stadsläkaren skulle tilldela barnmorskan en dagbok för anteckningar om förlossningar och missfall, och barnmorskan varje år göra ett summariskt utdrag ur sin barnmorskedagbok. Dokumentationen skulle vid anmodan överlämnas till provinsialläkaren. Vid livsfara för modern eller barnet var barnmorskan tvungen att tillkalla läkare. Misstanke om barnamord eller fosterfördrivning skulle anmälas till polismyndighet. Om barnaföderskan befanns nödställd skulle barnmorskan göra anmälan till fattigvården.
Vid 1900-talets början var barnmorskorna fortfarande ojämnt fördelade över landet och deras löneförmåner och pensionsvillkor bristfälliga. Svenska Barnmorskeförbundet, som bildades 1886, förde en mångårig kampanj för att förbättra barnmorskornas anställningsvillkor och utbildning. Genom lag 1908 blev varje kommun skyldig att anställa en barnmorska med viss minimilön, vissa naturaförmåner och rätt till särskilt fastställd vårdtaxa. Länsstyrelsen kunde dock besluta om avvikelse från dessa villkor.
Av 1919 års lag om anställande av distriktsbarnmorskor framgår att riket skulle vara indelat i barnmorskedistrikt »för tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp«. Medicinalstyrelsen, som fastställde distriktsindelningen, kunde besluta om undantag för en viss stad eller mindre landskommun. Enligt samma lag skulle även reservbarnmorskor utses. Landsting och stad utanför landsting kunde få statsbidrag för anställande av distriktsbarnmorska.
För varje landsting eller stad utanför landsting skulle en barnmorskestyrelse utses. Styrelsen skulle inom landsting bestå av två landstingsledamöter med 1:e provinsialläkaren som ordförande och i stad av två fullmäktigeledamöter med en stadsläkare som ordförande. Barnmorskestyrelsen tillsatte barnmorskor och fattade beslut om deras verksamhet inom sitt landstingsområde. 1937 års lag om distriktsbarnmorskor medförde en betydande förbättring av anställningsvillkoren, bland annat rätt till betald semester. Barnmorskan behövde inte längre själv stå för nödvändiga förbrukningsartiklar. Hon var skyldig att kostnadsfritt bedriva förberedande vård av havande, biträda vid förlossning i hemmet och erbjuda eftervård åt kvinnor som förlösts i hemmet. Barnmorskan skulle även tjänstgöra på förlossningsanstalt som bedrevs av landsting eller stad utanför landsting. Landstinget kunde utse förvaltningsutskottet eller avdelning inom detta som barnmorskestyrelse.
Som en följd av det ökade välståndet, antiseptiken och barnmorskeväsendets utbyggnad samt dess yrkesutövares förbättrade utbildning och instrumentalkunnighet, minskade mödradödligheten från 4,2 till 2,1 promille mellan 1861 och 1900. Samtidigt minskade antalet fall av rakitis (engelska sjukan), som bland annat kunde medföra deformering av bäckenet. Under 1920-talet började fiskleverolja användas som förebyggande medel mot denna bristsjukdom. Näringsbrist och anemi var vanligt förekommande bland mindre bemedlade barnaföderskor. Dessa tillstånd gjorde kvinnorna mera infektionskänsliga och utsatta vid livshotande förlossningsblödningar.
Befolkningskommissionen fick 1935 i uppdrag att utreda möjligheterna till en utbyggnad av den slutna förlossningsvården och anordnande av rådgivande verksamhet för mödrar och barn. Utredningen lämnade bland annat förslag till statsbidrag för uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter, täckande av driftskostnader vid förlossningsanstalter och väntehem, förebyggande mödra- och barnavård samt ändringar i vissa delar av barnmorskereglementet.
Under 1920- och 30-talet var födelsetalen låga och den tilltagande urbaniseringen medförde att allt färre kvinnor förlöstes i hemmet. Förlossningsvården ägde i större utsträckning rum på kommunala barnbördshus och länslasarettens barnbördsavdelningar. 1930 utgjorde antalet hemförlossningar 76 procent av samtliga förlossningar och 1935 hade endast 119 barnmorskor av drygt 2300 full anställning som anstaltsbarnmorskor. Andelen hemförlossningar hade 1955 minskat till 2,5 procent av det totala antalet förlossningar. Denna utveckling medförde en radikal förändring av inriktningen på distriktsbarnmorskornas arbete. Den tidigare så dominerande arbetsuppgiften att biträda och vårda barnaföderskor i hemmen ersattes av förebyggande mödra- och barnavård på öppna mottagningar och tjänstgöring på barnbördshus och sjukhusens förlossningsavdelningar.
I samband med att distriktssköterskornas utbildning i barnhälsovård förbättrades under 1930-talet skedde en uppdelning av ansvaret mellan dessa och barnmorskorna. Barnmorskorna skulle främst ägna sig åt havandeskapet och den nyförlösta moderns hälsa och distriktssköterskan åt det nyfödda barnets hälsotillstånd och utveckling. Någon skarp gräns mellan dessa yrkesroller existerade dock inte vid denna tid.
Den på ideell grund vid sekelskiftet 1900 startade mjölkdropperörelsen i Sverige hade franska förebilder. Den uppstod vid barnbördshus och spädbarnsbyråer på 1890-talet som en reaktion på den höga spädbarnsdödligheten inom fattigare befolkningsskikt, vilken ansågs orsakad främst av näringsbrist hos mödrarna och för tidig avvänjning.
Mjölkdropperörelsen riktade sig främst till fattiga spädbarnsmödrar och tillhandahöll steriliserade mjölkblandningar som ersättning för amning. Föreningarna förestods oftast av en läkare som tog emot mödrar och barn för hälsoundersökning och rådgivning. Föreståndarinnorna skötte det praktiska arbetet med framställning och distribution av mjölkblandningar. Sistnämnda befattningar innehades ofta av sjuksköterskor, som gjorde regelbundna hembesök för hälsokontroller. I vissa större städer utvecklades mjölkdroppeföreningarna under 1920-talet till regelrätta undersöknings- och rådgivningscentraler för havande och nyblivna mödrar.
Signe och Axel Höjer, som under 1930- till 1950-talet kom att inta en ledande roll som socialdemokratiska folkhälsoexperter, gjorde under 1920-talet en pionjärinsats vid mjölkdroppeföreningen i Solna som de förvandlade till en barnavårdscentral. Denna vände sig i princip till alla kvinnor oavsett klasstillhörighet. Inspiration hämtades från motsvarande verksamhet i England. Denna gick ut på att lämna sakkunnig rådgivning till mödrar om amning och hygien samt införande av regelbunden vägning och hälsokontroll. Axel Höjer, som var barnläkare, höll korta föreläsningar i mottagningens lokaler om amningens fördelar för barnets hälsa och om spädbarnsvård.
I 1929 års betänkande angående moderskapsskydd – med bland annat Kerstin Hesselgren och Ada Nilsson som sakkunniga – framhölls betydelsen av en sammanhållen för- och eftervård av mödrar. I betänkandet förordades hälsokontroller av spädbarn vid särskilda så kallade mödra- och barnavårdscentraler. I Medicinalstyrelsens utlåtande 1935 rörande kommitterades förslag till förebyggande mödra- och barnavården framhålls »att denna vård icke är avsedd att vara sjukvård. Mödra- och barnavårdscentralens egentliga syfte är att vara hälsovårdande och att, i den mån så är möjligt, därigenom förebygga uppkomsten av sjukdomar«.
Eftersom förebyggande hälsovård var något relativt nytt fanns en oro för att allmänheten inte skulle ha full förståelse för »denna samhällshjälps mening och gagn.« En brett upplagd upplysningsverksamhet i folkuppfostrande syfte – i samarbete med bland annat Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Röda korset – rörande hygieniska krav, barnavård och ett sunt levnadssätt, sågs som en förutsättning för en framgångsrik mödraoch barnavård. Alla media och kanaler borde enligt Medicinal styrelsen utnyttjas såsom småtryck, tidningar, radio och föredragsverksamhet. Vidare föreslogs att den statsunderstödda tillsynen av barn i första hand skulle omfatta första levnadsåret men vid behov kunna utsträckas till tvåårsåldern.
I Medicinalstyrelsens utlåtande framhölls att landstinget borde vara huvudman för mödra- och barnavården och att det ställdes som villkor för statsbidrag att verksamheten underställdes landstingens distriktsvårdsstyrelser eller motsvarande. En pediatriker och en med kvinnosjukdomar förtrogen läkare föreslogs ingå som ledamöter av styrelsen. Till uppdraget hörde att ansvara för landstingens mödra- och barnavårdscentraler samt tillsättande av medicinsk personal
Medicinalstyrelsen lämnade i sitt utlåtande förslag till tre olika typer av mödra- och barnavårdscentraler. Typ I, som endast kunde bli aktuell i landets större städer, skulle mödra- och barnavården bedrivas åtskilt och ledas av specialistutbildad kvinnoläkare respektive barnläkare (lasarettsläkare). På orten tillgängliga specialister vid lasarett och polikliniker förutsattes kunna utnyttjas för verksamheten. Typ II kunde bli aktuell i samhällen som saknade tillgång till specialistutbildade läkare och därför borde bedrivas som sammanhållen mödra- och barnavårdscentral (detta villkor avskaffades 1944). I detta fall krävdes ett nära samarbete med ortens distriktsbarnmorska, distriktssköterska och tjänsteläkare. Typ III, som avsåg mödra- och barnavårdsstation på landsbygden, beräknades kunna genomföras med befintlig personal – distriktssköterska eller distriktsbarnmorska – på provinsialläkarens ordinarie mottagning.
Medicinalstyrelsens förslag vann riksdagens gillande och resulterade i 1937 års kungörelse angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1944 respektive 1955 skulle central av typ I–II företrädesvis förläggas till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning till barnsjukhus eller barnavdelning, respektive barnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus. Statsbidrag kunde endast utgå till institution som ingick i en av Medicinalstyrelsen godkänd verksamhet. Planen skulle innehålla uppgifter om avsett antal centraler, stationer och filialer, deras verksamhetsområde, läge och beskaffenhet, antalet mottagningar med uppgifter om befattningshavare med mera.
Inom mödra- och barnavården skulle journaler föras med uppgifter om läkarens ordinationer av läkemedel, kost och sjukgymnastik med mera. Barnmorskor samt sjuksköterskor skulle föra besöksdiarium enligt av Medicinalstyrelsen fastställt formulär. Verksamheten skulle stå under styrelsens och 1:e provinsialläkares överinseende. Till ansökan om statsbidrag skulle en årsberättelse över verksamheten bifogas. Reformen fick starkt gensvar från sjukvårdshuvudmännen och verksamheten expanderade kraftigt under perioden 1938–1948. Sistnämnda år var antalet mottagningar 1382. Av Medicinalstyrelsen godkända mödravårdsplaner fanns redan vid 1938 års slut för 15 landsting samt de utanför landsting stående städerna Malmö, Helsingborg, Göteborg och Norrköping. Tre år senare saknades förebyggande mödravård endast i tre av landets sjukvårdsområden (landsting).
Den första arbetsrättsliga lagstiftningen till skydd för kvinnor inom yrkeslivet tillkom 1900 och genom arbetarskyddslagen 1912 blev det förbjudet att sysselsätta kvinnor vid fabrik eller inom hantverk under de första sex veckorna efter barnsbörd. Problemet var bara att åtskilliga kvinnor var beroende av sitt arbete för sin familjs försörjning, vilket i synnerhet gällde ensamstående mödrar. Kring sekelskiftet 1900 togs flera initiativ i riksdagen till införande av moderskapsförsäkring. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1913 fick sjukkassor, som enligt gällande stadgar var skyldiga att åt sjukförsäkrad kvinnlig medlem lämna moderskapshjälp, möjlighet att ansöka om statsbidrag. Moderskapshjälp i form av kontant understöd skulle ges under minst fjorton dagar eller för motsvarande tid på förlossningsanstalt. Ansökan om statsbidrag skulle ske till Socialstyrelsen, som var tillsynsmyndighet för sjukkasseväsendet.
Socialförsäkringskommittén lämnade i sitt betänkande 1919 förslag om införande av obligatorisk moderskapsförsäkring. Enligt sakkunniga tillhörde det samhällets mest primära uppgifter att »för bevarande av mödrarnas hälsa och krafter samt för fostrande av livsdugliga och sunda barn«, erbjuda mödrarna så goda levnadsförhållanden som möjligt.
Förslaget ingick som en del i förslaget om införande av obligatorisk sjukförsäkring för alla. Varken dessa förslag eller motionerna i riksdagen vid samma tid om statsanslag till anstalter för spädbarnsvård ledde till något resultat. Det var inte förrän kommittén för moderskapsskydd – med yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren som ordförande – lade fram sitt förslag till lagstiftning 1929, som riksdagen beslutade om införande av obligatoriskt moderskapsunderstöd.
Enligt 1931 års förordning skulle inkomstprövat moderskapsunderstöd utgå till kvinnor för lindrande av kostnader i samband med barnsbörd. Undantag gjordes emellertid för kvinnor på fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, uppfostringsanstalt eller straffanstalt. Moderskapsunderstöd kunde utbetalas omedelbart före eller efter barnsbörden under 30 dagar, under förutsättning att kvinnan helt avhöll sig från arbete. 1939 infördes enligt Kungl. Maj:ts beslut möjlighet att kostnadsfritt tillhandahålla skyddsläkemedel (vitamin- och mineralämnesrika läkemedel) till ammande kvinnor, spädbarn och barn i skolåldern. Dessa kunde utskrivas av läkare inom mödra- och barnavården eller skolläkare inom folkskolan.
År 1945 tillkom en lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av äktenskap eller havandeskap. Lagen gällde under förutsättning att kvinnan sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren hade inte heller rätt att skilja arbetstagaren från anställningen på grund av att hon avhöll sig från arbete under högst sex månader i samband med havandeskap eller barnsbörd.
Handlingar rörande provinsial- och distriktsläkarnas verksamhet kan, förutom i de centrala myndigheternas arkiv på Riksarkivet i Stockholm, även återfinnas i kommunarkiv (t.ex. i hälsovårdsnämnders och kommunalnämnders arkiv), på landsarkiv i där förvarade länsstyrelsearkiv och kommunarkiv samt på regionarkiv med anledning av kommunaliseringen av provinsialläkarväsendet. I den av Linköpings universitet upprättade Medicinhistoriska databasen har vissa årsberättelser från provinsialläkare publicerats i avskrift på Internet (https://ep.liu.se/databases/medhist/).
För fullständig redovisning på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Tidsangivelser lämnas endast om dessa avviker från vad som anges för hela arkivet. Observera att allmänna serier av »koncept« och »inkomna handlingar« (s.k. huvudserier) kan innehålla samma typ av ärenden som förekommer i ämnesordnade serier.
Allmänna protokoll, registratur, kungliga brev och inkomna handlingar innehåller bland annat ärenden rörande provinsial- och barnmorskeväsendet.
Diarier över inkomna handlingar 1802–1811 respektive utgående handlingar 1775–1813, samt register över inkomna handlingar 1719–1821.
Årsberättelser från provinsialläkare 1769–1814; räkenskaper från barnbördshus och koppympningsfonder 1775–1812; barnmorskekassans räkenskaper 1797–1813 m.m.
Arkivet består av protokoll 1737–1751; kungliga brev; skrivelser till Kungl. Maj:t och landshövdingar m.fl.; allmän konceptserie, redogörelse om sjukdomar, räkenskaper m.m. Jfr ÄK 676 med brev till Kungl. Maj:t.
Protokoll med separata register, koncept, kungliga brev med register, dia rier över inkomna respektive utgående handlingar, diarier över civila sjukvårdsärenden 1799–1876, diarier över sjukreserapporter 1861–1877 m.m.
Huvudserierna inkomna handlingar – allmän serie och koncept med separat register. Exempel på ärenden: personalärenden rörande läkare med flera (förordnanden, tjänstledighet, avsked etc.), kunskapsbetyg från akademierna (medicinska fakulteterna), begäran av nyexaminerad läkare att få avlägga tro-, huldhets- och tjänsteed inför kollegiet, godkännande av instruktion för stadsläkare, rapporter från sjukbesök av provinsialläkare och om förekomst av smittsamma sjukdomar, anmälningar om kvacksalveri, anmälningar om försummelse i tjänsten m.m.
Provinsialläkarväsendet: årsberättelser från hälsovårdsnämnder 1875– 1877; läkarmatriklar 1798–1888; årsberättelser från provinsialläkare; årsberättelser från brunnar och bad 1895–1913; liggare över inkomna årsberättelser från provinsialläkare 1854–1874; läkares topografiska berättelser 1813–1838; berättelser över studieresor 1833–1879; inkomna handlingar från landshövdingar angående provinsialläkardistrikten 1850–1860-talet; provhandlingar från läkarlegitimation 1829–1877; insända förteckningar över fältläkar- och provinsialläkararkiv 1845– 1892 m.m.
Barnmorskeväsendet: diarier över barnmorskeärenden 1850–1876; liggare över examinerade barnmorskor 1822–1878; rapporter från instrumentförlossningar 1832–1877; uppgifter om barnmorskor 1830–1877 m.m.
Arkivet innehåller allmänna serier med protokoll med separat register; koncept; diarier över inkommande respektive utgående handlingar; kungliga brev med register, m.m.
Läkare m.fl.: läkarmatriklar 1894–1905; liggare över läkartjänster och tjänstetillsättningar m.m. 1877–1922; liggare över från läkare inlämnade årsberättelser 1875–1899 och provhandlingar för legitimering av läkare 1878–1889; anmälningar för tjänsteårsberäkning 1886–1909; liggare över vaccinatörer 1873–1918; reseberättelser från läkare som erhållit stipendier 1878–1911.
Inkomna handlingar – huvudserie och beslut i konceptserien. Exempel på ärenden: ansökningar och tillsättningsbeslut rörande bl.a. läkare och barnmorskor, ansökningar om tjänstledighet, stipendieärenden, medicinska kompetensfrågor och vidareutbildning (t.ex. utbildningar i förlossningskonst, instrumentförlossning etc.), ärenden rörande förlossningsvård och barnbördshus, vaccinationsärenden, besiktningar och tillsyn i allmänna hälsovårdsärenden, m.m.
Provinsialläkarnas årsberättelser innehåller uppgifter om befolkningen och det allmänna hälsoläget i distriktet, t.ex. om folksjukdomar och epidemier, bostadsförhållanden, vatten, sanitet och andra omgivningshygieniska förhållanden (1:e provinsialläkarnas årsberättelser fr.o.m. 1891, jfr nedan).
Hälsovårdsnämndernas årsberättelser innehåller uppgifter rörande hälsovårdsnämndernas tillsyn enligt hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan och ordningsstadgan, avseende t.ex. vatten, avlopp, värme och sanitet, uppgifter om nämndens sammanträden och personal (sundhetspolis, tillsynsmän etc.), statistiska uppgifter om nativitet, dödlighet och dödsorsaker, statistik om fosterbarnsvård. Nämndens inspektion av den allmänna renhållningen, torghandeln, livsmedelsindustrin, livsmedelshandeln, annan hälsovådlig industri och kommunens upplagsplatser, bostadsinspektionen, sanering (desinfektion) av bostäder och offentliga lokaler vid förekomst av lungsot, scharlakansfeber, difteri, barnförlamning och andra smittsamma sjukdomar, m.m.
Övriga årsberättelser: från 1:e provinsialläkare 1890–1913; dito tryckta 1896–1914; årsberättelser från brunnar och bad 1895–1913.
Civila sjukrapporter med statistik från provinsialläkardistrikten om fattiga sjuka, lasarett och kurhus, fängelser, läroverk, järnvägar, hospital m.m. – med diarier, 1878–1912.
Barnmorskor: diarier över barnmorskeärenden 1876–1910; liggare över examinerade barnmorskor 1878–1908; uppgifter om barnmorskor 1877– 1889; rapporter från förlossningar då instrument använts 1878–1914; ansökningar till barnmorskeutbildning 1908–1913.
Protokoll med separata register, koncept, kungliga brev med register, diarier över inkomna respektive utgående skrivelser m.m.
Förteckning över ärenden remitterade till vetenskapliga rådet 1952–1967; register över till disciplinnämnden överlämnade ärenden 1948–1952, m.m.
Uppgifter om läkare: koncept över läkarlegitimationer 1947–1965; dito över läkarförordnanden 1951–1967; dito över utländska läkare 1951– 1967. Diarier över förordnande för provinsialläkare 1953–1967; diarier över utländska läkare 1949–1967. Matriklar och register över extra läkare 1905–1960; register över landets samtliga läkare 1910–1966; tjänstematriklar över provinsialläkare 1932–1963 och kortregister 1915–1963; matrikelkort över provinsialläkares tjänstgöring 1915–1963; matriklar över utländska läkare 1948–; personakter över ej legitimerade läkare samt isländska läkare 1949–1955; akter över utländska läkare 1951–1967; personakter över legitimerade före detta utomnordiska läkare 1949–1969; akter över nordiska läkare 1949–1967 m.m.
Provinsialläkarväsendet: årsberättelser från provinsialläkare och 1:e provinsialläkare; handlingar rörande provinsialläkarmöten, spridda år; promemorior rörande legitimationer för läkare 1947–1965; rapporter om läkarmottagningar i ödemarksbygder 1917–1954; handlingar rörande läkares grundutbildning och vidareutbildning 1966–1967, smärre serier om provinsialläkardistrikt, utländska läkare, pensionsliggare, verksläkare m.m., strödda år.
1:e provinsialläkarnas årsberättelser innehåller bland annat uppgifter om tillsyn och myndighetskontakter, befolkningsstatistik, sammandrag av hälsovårdsnämndernas berättelser, uppgifter om den allmänna hälsovården (vatten, renhållning, sanitära förhållanden, begravningsplatser, fabriker och näringar, bostäder och samlingsplatser, bad och badanstalter, födoämnen och njutningsmedel, fosterbarnsvård, skyddsympning m.m.), allmänna sjukvården (statistik från sjukvårdsinrättningar, åtgärder mot smittspridning, apoteksväsendet, barnmorskeväsendet m.m.), uppgifter om medicinalpersonal m.m.
Mödra- och barnavård: diarier över mödra- och barnavårdsärenden 1941–1953; matriklar över barnmorskor 1908–1962 med separat register t.o.m. 1935; barnmorskedistriktsindelningen 1920–1938; rapporter från barnmorskor om instrumentförlossningar 1915–1942; årsberättelser från mödra- och barnavårdscentraler 1938–1966; handlingar rörande vården av barnsängskvinnor 1955, med flera smärre serier rörande förlossningsvården.
Ämnesordnade handlingar: handlingar rörande olika yrkeskategorier, utredningar, utövning av specialiteter, m.m.
Protokoll, koncept – huvudserie; föredragningslistor; Hälsovårdsupplysningsdelegationens protokoll 1966–1967; diarier över inkomna handlingar med separat register; inkomna handlingar – akter i avgjorda ärenden; medicinalrådets handbrev 1945–1967, m.m.
Provinsialläkare m.fl.: register över stadsläkare och biträdande 1:e provinsialläkare 1921–1967; 1:e provinsialläkares inspektionsberättelser 1915–1957; provinsialläkares rapporter över tjänsteresor 1915–1945.; provinsialläkarnas rapporter över sanitära inspektionsresor 1932–1955; rapporter om inspektion av förlossnings- och spädbarnshem 1929–1936; hälsovårdskonsulenternas in- och utgående skrivelser med diarier 1948– 1960, m.m.
Årsberättelser etc.: hälsovårdsnämndernas årsberättelser; 1:e provinsialläkarnas årsberättelser 1915–1957; årsberättelser från länsläkare med flera 1962–1966; uppgifter från sundhetsinspektörerna 1920–1966; hälsovårdskonsulenternas årsberättelser 1948–1964.
Handlingar rörande födoämneskontroll och förslag till livsmedelslagstiftning 1913–1942; handlingar rörande sjöfolk (dr Totties korrespondens) 1961–1967, smärre serier rörande omgivningshygien, strålskydd, livsmedelshygien, råttbekämpning m.m.
Huvudböcker och kassaböcker avseende Barnmorskornas understödskassa.
Någon organiserad skolhälsovård existerade inte förrän under 1800-talet. Men betydelsen av god hälsa hos skolelever hade uppmärksammats långt tidigare. Biskop Johannes Rudbeckius i Västerås beslutade till exempel 1628 att lektorn i fysik (naturlära) vid trivialskolan skulle undervisa i hur man behöll sin hälsa och kunde bota vanliga sjukdomar, och författaren Adolf Modéer utgav 1789 en lärobok i allmän hälsolära som riktade sig till allmogens barn och som fick relativt stor spridning. Enligt 1807 års skolordning skulle under första veckan av varje termin ett eftermiddagspass ägnas åt undervisning om hur man bäst behöll sin hälsa. Den första skolläkaren anställdes på 1830-talet vid Växjö gymnasium och i Linköping anställdes en skolläkare på 1840-talet. Under 1800-talets första hälft var de fåtaliga skolläkarna oavlönade och ägnade sig främst åt sjukvård för fattiga elever.
Med 1878 års läroverksstadga togs ett första steg mot införande av obligatorisk skolhälsovård vid läroverken. Läkare skulle anställas mot arvode vid läroverk som hade medel för detta ändamål. Till uppgifterna hörde att besiktiga alla elever vid varje termins början och att avge årsredogörelse till Medicinalstyrelsen. Skolläkaren skulle även ägna sig åt omgivningshygieniska frågor, det vill säga undersöka den fysiska miljön och rapportera eventuella hälsorisker till skolledningen. Till tjänsten hörde även att vid behov behandla medellösa elever.
Under 1800-talet fördes en omfattande debatt om det tilltagande problemet med överansträngning hos läroverkselever, som ansågs vara av psykisk natur, och den fara som denna kunde medföra ur hälsosynpunkt. För att motverka denna borde mera utrymme lämnas åt fysiska aktiviteter, till exempel »rörelse och lekar i fria luften«. Enligt 1882 års läroverkskommitté, med bland annat professorn i patologisk anatomi Axel Key som tongivande ledamot, spelade den fysiska miljön stor roll för elevernas hälsa. Skolan borde erbjuda rymliga och ljusa lärosalar, tillfredsställande ventilation och uppvärmning samt lämpliga sittplatser för lärjungarna. Även den sammanlagda arbetstiden i skolan och hemmet samt dygnsvilan tillmättes stor betydelse. I betänkandet framhålls vikten av att skolläkarna arbetade profylaktiskt. Det gällde att så tidigt som möjligt upptäcka tecken på ohälsa och sjukdom. Enligt en av kommittén genomförd hälsostudie hörde blodbrist, näsblod, huvudvärk, bristande matlust, närsynthet, ögonsjukdom, barntuberkulos och skolios till vanligt förekommande problem hos eleverna.
Den av läroverkskommittén initierade statistiska undersökningen om elevernas hälsotillstånd visade att mellan 40 och 50 procent av läroverkseleverna hade hälsoproblem eller inte utvecklades fullt tillfredställande i fysiskt hänseende. Kommitterade ansåg därför att det borde finnas en anställd läkare vid varje läroverk med uppgift att utöva läkartillsyn och biträda rektor vid övervakningen av den fysiska miljön på skolan. Till de undersökningar som föreslogs hörde vägning och mätning, hörsel- och synundersökning samt hälsokontroll i övrigt. Dessa undersökningar borde ske terminsvis. Skyldigheten att kostnadsfritt vårda medellösa elever föreslogs kvarstå. Kungl. Maj:t beslutade enligt kommitterades förslag 1892 och statsbidrag beviljades till skolhälsovården vid läroverken.
Under 1800-talet togs inga motsvarande initiativ beträffande folkskolebarnen, trots att dessa av socioekonomiska skäl var i ännu större behov av skolhälsovård. En anledning kan ha varit att läroverken till skillnad från folkskolan i flertalet fall var statlig verksamhet. 1842 års folkskolestadga innehåller inga föreskrifter om skolhälsovård och under 1900-talets början fanns skolläkare inom folkskolan endast i Stockholm och Göteborg. Den första skolsköterskan i landet anställdes i Stockholm på 1910-talet och på 1930-talet startade Svenska Röda Korset en försöksverksamhet i samma stad. Man genomförde hälsoundersökningar och upprättade hälsokort över eleverna. Verksamheten övertogs ganska snart av Stockholms stad.
Skolsköterskorna hade i allmänhet utbildning som distriktssköterska eller särskild öppenvårdsutbildning. Till att börja med fick de främst ägna sig åt avlusning, hembesök och att följa insjuknade elever till sjukhus. Men så småningom kom hälsokontroller och dokumentation att utgöra huvuduppgiften. Under läsåret 1941–1942 fanns endast 43 särskilt anställda skolsköterskor i landet och 23 procent av folkskolebarnen hade tillgång till skolsköterska. Vid 1940-talets början uppmärksammade Skolöverstyrelsen och Medicinalstyrelsen samt olika intresseorganisationer behovet av obligatorisk skolhälsovård vid folkskolorna. Skolöverstyrelsen lämnade 1943 en framställning till Kungl. Maj:t om utbyggd och förändrad organisation av skolhälsovården. Enligt förslaget skulle det finnas både läkare och skolsköterska vid varje skoldistrikt i större samhällen. I mindre samhällen och på landsbygden föreslogs distriktssköterskor och provinsialläkare vara verksamma inom skolhälsovården.
1944 beslutade Kungl. Maj:t i enlighet med Skolöverstyrelsens förslag. Skolhälsovården blev inte obligatorisk för folkskolan och vissa krav ställdes för statsbidrag. Den skulle »främst vara av förebyggande natur och icke innebära sjukvård i egentlig mening« samt omfatta både skolläkare och skolsköterskor. I mindre samhällen fick provinsialläkare och distriktssköterskor verka inom skolhälsovården, men på orter med fler än 10 000 invånare skulle en eller flera särskilt anställda skolläkare finnas, och i städer med över 20 000 invånare även särskild skolsköterska. En rotel för skolhygienfrågor inrättades samma år inom Skolöverstyrelsen (skolhygienroteln), som bedrev kursverksamhet om elevhälsa och om sexualundervisning för lärare, skolläkare och skolsköterskor.
Till skolläkarens uppgifter hörde som tidigare att övervaka elevernas hälsotillstånd och genomföra regelbundna hälsoundersökningar. I samarbete med skolans ledning, lärare, skolsköterska och elevernas målsmän skulle lämpliga åtgärder vidtas för »bevarandet av lärjungarnas hälsa och för deras fostrande till sunda levnadsvanor«. Skolläkaren skulle även bistå skolledningen med råd rörande den fysiska miljön och fungera som arbetsledare för skolsköterskan samt årligen inge en berättelse över sin verksamhet till statens eller i särskilda fall kommunens folkskoleinspektör, som i sin tur skulle insända ett exemplar till Skolöverstyrelsen respektive 1:e provinsialläkaren.
Skolsköterskans uppgift var att biträda skolläkaren och till exempel sköta vägning och mätning av eleverna samt föra anteckningar över deras fysiska utveckling. I författningen betonas särskilt att hon skulle hålla kontakt med elevernas målsmän i frågor rörande hälsa och hygieniska förhållanden. Det skulle föras hälsokort över alla elever och dessutom tilläggskort för elever med särskilda behov. Hälsokorten skulle följa eleven vid flyttning till annan skola.
Under 1940-talet började skolläkare och skolsköterskor få en roll i samband med läroverkens disciplinerings- och bestraffningsåtgärder mot elever som begick olika förseelser av moralisk eller brottslig natur. I synnerhet skolläkaren kunde närvara när kollegiet sammanträdde i ett disciplinärende för att yttra sig om elevens mentalhygieniska status och om eventuell förekomst av asocialitet eller psykopati. Även barnavårdsnämnden kunde ges tillfälle att yttra sig om elevens sociala förhållanden och eventuella vanart. Efter ikraftträdande av 1902 års vanartslag fick folkskoleläraren en viktig roll för att identifiera barn i behov av särskild fostran och samhällsvård. Det rådande straff- och korrektionstänkandet inom skolan kompletterades alltmer av ett medicinskt betraktelsesätt.
Begreppet elevvård introducerades av 1957 års skolberedning i sitt betänkande (1961) om grundskolan. Lärarens ansvar för elevernas utveckling och sociala anpassning betonades särskilt. Kommunerna blev 1958 skyldiga att anordna skolhälsovård och samma år upphörde statsbidraget. Eleverna var tvungna att infinna sig för obligatorisk hälsoundersökning. Skolöverstyrelsen skulle fastställa normalinstruktion för skolhälsovården men skolstyrelsen, som tillsatte skolläkare och skolsköterska, kunde begära tillstånd för avvikelse från normalinstruktionen hos Skolöverstyrelsen. Motsvarande regler gällde för de statliga allmänna läroverken.
År 1962 fattades beslut om ett successivt införande av grundskolan och en ny läroplan tillkom samma år. Enligt den nya skolstadgan skulle genom kommunens försorg skolhälsovård anordnas för elever i grundskolan, statligt eller kommunalt gymnasium och kommunal fackskola eller yrkesskola. Särskild omtanke skulle ägnas åt elevernas mentala och kroppsliga hälsa. Ansvaret för elevernas hälsofostran låg enligt gällande mål och riktlinjer främst på lärarna men även skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog och kurator hade ett professionellt ansvar inom elevvården. För heltidsanställda skolsköterskor krävdes särskild vidareutbildning (barnsjuksköterskeutbildning, distriktssköterskeutbildning etc.). I 1969 års läroplan införs elevvårdskonferensen som gemensam arbetsform för elevvården.
Psykologisk-pedagogisk verksamhet bedrevs endast i mycket begränsad omfattning under 1940-talet. Enligt 1946 års skolkommissions betänkande föreslogs denna verksamhet främst ägna sig åt skolmognadsundersökningar, testningar på olika skolstadier, anlagsundersökningar till hjälp för yrkesvalet och psykologisk rådgivning för barn med beteenderubbningar. Denna typ av verksamhet bedrevs i vissa kommuner med stöd av statsbidrag av särskilt utsedda lärare. Enligt 1957 års skolberedning skulle skolpsykologerna ingå i det förebyggande elevvårdsarbetet och konsulteras för diagnostik och behandling. Men även tillgodose skolornas behov av utvecklingspsykologiskt kunnande och testning av vissa elevers skolmognad och förmåga till kunskapsförvärv. Vikten av att specialundervisning av elever endast bedrivs på »objektiv och sakkunnig grund« framhålls särskilt. Inom Skolöverstyrelsen fanns några skolpsykologtjänster och styrelsen bedrev även viss regional skolpsykologverksamhet på försök.
Skolkuratorer har förekommit i Stockholm och Göteborg sedan 1940-talet. Den skolkurativa verksamheten i dessa städer var framgångsrik och spred sig snart till andra kommuner trots att inget statsbidrag utgick. Ännu på 1950-talet förekom skolkuratorer i stort sett endast i städerna. Skolkuratorn ägnade sig främst åt psykosociala problem och samverkan mellan barnavårdsmyndigheter, skola och hem. Samma typ av kurativ verksamhet låg i många fall även på klasslärare (klassföreståndare) och skolsköterskor. Inom folkskolan bedrevs främst stöd och eftervård till hjälpklasselever, medan den kurativa verksamheten var mer varierande vid läroverken.
För fullständig redovisning på serie- och volymnivå, se respektive arkivförteckning. Tidsangivelser lämnas endast om dessa avviker från vad som anges för hela arkivbeståndet.
Observera att allmänna serier av »koncept« och »inkomna handlingar« (s.k. huvudserier) kan innehålla samma typ av ärenden som förekommer i ämnesordnade serier.
Skolläkares årsberättelser 1905–1919 från högre allmänna läroverk.
Skolläkares årsberättelser 1919–1941 från högre allmänna läroverk, realskolor, samrealskolor, kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor; liggare över skolläkare 1907–1919, m.m.
Liggare över skolläkare 1944–1964; kortregister över skolsköterskor; handlingar rörande skolläkarärenden (läroverk och folkskola) 1943– 1952; skolläkares årsberättelser 1941–1964 (samtliga skolformer och seminarier); hälsokort insända från Västerledsskolan i Växjö 1943–1969; skolhygienkurser för lärare, skolläkare och skolsköterskor 1945–1964 och sexualundervisningskurser 1943–1964, m.m.
Se även statliga utredningar sist i boken.
Statens folkhälsoinstituts publikation Svenska folkets hälsa i historiskt perspektiv, red. Jan Sundin (2005) ger en översikt över sambandet mellan samhällsförändring och folkhälsoutveckling under de senaste 250 åren. Alva Myrdals och Gunnar Myrdals utredning Kris i befolkningsfrågan (1934 o. senare upplagor) behandlar bl.a. sambandet mellan befolkningsutveckling, socialoch bostadspolitik. I Karin Johannissons artikel »Folkhälsa. Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget«, s. 139–195, Lychnos 1991, ges en bred översikt över hygienismen, folkuppfostran och folkhälsoarbete. Folkhemspolitiken behandlas av Yvonne Hirdman i Att lägga livet tillrätta (1990) och av Annika Berg i Den gränslösa hälsan. Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (2009). Sexualmoral och preventivmedelspolitik under 1900-talet fram till andra världskriget avhandlas i Elisabeth Elgán. Genus och politik… (1994) samt av Helena Charchafche och Peter M. Nilsson i artikeln »Kvinnorna och rätten till preventivmedel« i Svensk medicinhistorisk tidskrift, vol. 11 Nr. 1 (2007), s. 139–150. I broschyren Statens institut för folkhälsan. En redogörelse för verksamheten 1938–1966 (1968) presenteras institutets verksamhet och utveckling.
Svenska hälsokällor och kurortskulturen behandlas av Otto Hjelt i Svenska och finska medicinalväsendets historia 1663–1812, del 3 (1893), s. 601–638, och av Elisabeth Mansén i Ett paradis på jorden (2001). Angående provinsialläkarväsendets och läkarkårens allmänna framväxt, se Otto Hjelt, a.a., del 2 (1892), s. 3–129, och rörande modern tid i Medicinalväsendet i Sverige 1813– 1962, red. Wolfram Kock (1963), s. 107–157. Den öppna vårdens utveckling sammanfattas i Husläkare – en enklare och tryggare vård (SOU 1978:74), s. 19–41. En kort historik rörande distriktssköterskeyrket ges i Medicinalväsendet i Sverige (1963), s. 639–640, och i examensarbetet Självständig men beroende av Sara Wallin och Maria Öhrfelt, 15 hp, Sahlgrenska akademien, HT 2011.
Angående barnmorskeväsendet och spädbarnsvård, se Otto Hjelt, a.a., s. 467–539; Kirsti Vaino-Korhonen, De frimodiga. Barnmorskor, födande och kroppslighet på 1700-talet (2016); Birger Lundqvists artikel i Medicinalväsendet i Sverige 1813–1962, s. 645–653; Lena Miltons Folkhemmets barnmorskor. Den svenska barnmorskekårens professionalisering under mellan- och efterkrigstid (2001). I Torsten Peterssons Allmänna Barnhusets historia (1927) behandlas barnavården vid denna institution. Se även Allmänna barnbördshuset 200 år, /utg. av dess direktion (1975).
Skolhälsovårdens uppdrag och roll för elevfostran i skolan behandlas av Germund Larsson i Förbrytelser och förvisningar. Bestraffningssystemet i de svenska läroverken 1905–1961 (2018), s. 161–170 och 211–230; och barnarbete under 1800-talet och början av 1900-talet av Lars Olsson i Då barn var lönsamma (1980).
Yrken som sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator fyllde ett växande behov av experter på professionell medicinsk omvårdnad, rehabilitering och psykosociala stödinsatser. Under 1900-talets tilltagande medicinska specialisering och arbetsdelning inom hälso- och sjukvården fick dessa yrkesgrupper stor betydelse. Det förekommer att vårdyrken av denna typ beskrivs som »hjälpkrafter« i äldre litteratur och utredningsmaterial.
Samtliga stod under en medicinskt ansvarig läkares överinseende och var i allmänhet beroende av dennes ordination eller remittering för sitt arbete. Med undantag för sjukgymnastyrket kan dessa yrken betecknas som typiska »kvinnoyrken«. Synen på kvinnor som särskilt lämpade för »vårdande« arbete, lönenivån och placeringen i vårdapparatens hierarki bidrog sannolikt till denna utveckling. Utbildningen omfattade till att börja med cirka 2–3 år och hade ett betydande inslag av praktik.
Förutom minst realexamen eller motsvarande (t.ex. folkhögskola) krävdes förpraktik för att bli antagen till en utbildning. Under 1960-talet skärptes kraven på teoretiska kunskaper och möjligheterna till vidareutbildning på högskolenivå och en akademisk karriär ökade.
Förutom läkare fanns sedan gammalt på lasarett och sjukstugor även outbildad sjukvårdspersonal, så kallade sjukvakterskor (»pigor«) eller sjukvaktare (manlig personal). Men redan några årtionden in på 1800-talet förekom »sjuksköterska« som yrkestitel vid lasarett. Sjukvårdspersonalen betraktades i många fall av läkarna som tjänstefolk och hade anseende och lön därefter. Men vid 1800-talets mitt väcktes inom kvinnorörelsen frågan om behovet av kvinnlig utbildad sjukvårdspersonal. Florence Nightingale och hennes insatser under Krimkriget utgjorde en viktig inspirationskälla i likhet med grundandet av Internationella Rödakorskommittén i Genève 1863. Den Svenska föreningen Röda korset, som bildades 1865, startade en utbildning för kvinnor och män på Serafimerlasarettet, som i början enbart var inriktad på militärsjukvård. Vid samma tid etablerades yrkesbeteckningen »sjuksköterska« för utbildad vårdpersonal.
Fredrika Bremerförbundets förgrundsgestalt Sophie Adlersparre, som
engagerade sig för kvinnors möjlighet till egen försörjning genom yrkesarbete, betraktade sjuksköterskeyrket som en yrkeskarriär för kvinnor ur de så kallade bildade klasserna. Sjuksköterskor skulle enligt henne kunna fungera som arbetsledare för sjukhusens outbildade personal (sjukvårds biträden). Emmy Rappe, som genomgått sjuksköterskeskolan vid S:t Thomas hospital i London och var en pionjär inom svenskt sjuk sköterskeväsende, anställdes 1867 som översköterska vid Uppsala akademiska sjukhus och en av hennes elever, Emma Klingberg, startade sjuksköterskeutbildning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Vid sekelskiftet 1900 bedrevs sjuksköterskeutbildning vid Svenska diakonissanstalten (från 1851; Ersta diakonianstalt), Röda korset i Uppsala (från 1866, flyttad till Sabbatsbergs sjukhus 1881), Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg (från 1877), Sophiahemmet (från 1884), Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund (från 1892) och Samariterhemmet i Uppsala (från 1893; församlingssystrar). Eleverna kom från över- eller medelklassen och hade flickskolebakgrund. Stor vikt lades vid personliga egenskaper som »det rätta kallet«. Sjuksköterskedräkten och det för skolan fastställda utmärkelsetecknet (broschen) signalerade ordning och disciplin och spelade en viktig roll som statusmarkör. Sjuksköterskor från dessa utbildningsanstalter ansågs på grund av sin sociala bakgrund, utbildningens kvalitet och omfattning (ca 2–3 år) vara särskilt lämpade för kvalificerade tjänster, som husmoder, översköterska, operationssköterska eller instruktionssjuksköterska.
Gensvaret från läkarhåll på introduktionen av utbildade sjuksköterskor var inte entydigt positiv, men ändrades när det stod klart att denna yrkeskår medförde en betydande förbättring av patienternas omvårdnad och den allmänhygieniska standarden.
Instruktioner för sjuksköterskan och pigan vid lasarettet i Karlskrona 1837.
Sjuksköterskans rutin var följande. Klockan 9 varje morgon skulle hon samla ihop de sjukas dryckesstop och bägare, rengöra dessa och dela ut frukost, och samtidigt dela ut den ordinerade dekokten. Vid middagstid ta emot maten av kokerskan och servera var och en den av läkaren föreskrivna portionen. En timme senare skulle hon samla in allt matbestick och överlämna det till kokerskan. Varje lördagsafton skulle hon dela ut rena klädespersedlar och på söndags morgon samla in patienternas smutstvätt och lämna den åt vaktmästaren. Sjuksköterskan skulle vaka över patienternas tillstånd och dela medicin. För att få kännedom om läkarens ordination och vid behov kunna tillreda ordinerade dekokter, skulle hon delta i sjukronden. Sjuksköterskan var ansvarig för linneförråd och andra inventarier.
Pigan skulle ombesörja eldning morgon och kväll och husdrängen skulle bära upp veden från vedboden. Alla sjukrum, förstugor och trappor skulle städas kl.8 på morgonen, och bäcken och spottkoppar rengöras. Vidare skulle hon fullgöra tvätten, vid behov tillreda bad till patienterna, och en gång i veckan skulle alla golv och trappor renskuras. De patienter som läkaren utsåg skulle vara behjälpliga med detta arbete.
Broschyrer Sjukhus och hospital, biblioteket, RA.
På grund av den starka utbyggnaden av den offentliga sjukvården under 1900-talets början blev antalet utbildningsplatser snart otillräckligt. Landstingen och vissa större städer startade därför egna utbildningar bestående av kortare och i huvudsak praktiskt inriktade kurser vid lasarett.
1907 bedrevs utbildning vid 20 lasarett vilket 1914 ökat till 48 lasarett. Det bedrevs sjuksköterskeutbildning av landsting, städer utanför landsting och av enskilda organisationer med statsbidrag. Eftersom antagningskraven var lägre vid landstingens skolor (folkskola) än vid de fristående enskilda sjuksköterskeskolorna, medförde detta en breddning av den sociala rekryteringen till sjuksköterskeyrket.
Före 1920 saknades av staten fastställda krav på utbildningen till sjuksköterska, vilket gav upphov till kritik från Fredrika Bremerförbundet och de enskilda sjuksköterskeskolorna, men även från läkarhåll. Svensk sjuksköterskeförening (SSF), som grundades 1910, accepterade inte »sämre« utbildade sjuksköterskor som medlemmar. Föreningen, som anordnade repetitions- och fortbildningskurser för sjuksköterskor, etablerade sig snabbt som obligatorisk remissinstans i frågor rörande hälso- och sjukvård. Vid samma tid startade Allmänna svenska sjuksköterskeföreningen,
som även organiserade sjuksköterskor med kortare utbildning. Båda dessa organisationer och Fredrika Bremerförbundet bedrev sjuksköterskebyråer för förmedling av tjänster inom den allmänna och privata sjukvården. SSF förvandlades under 1930-talet till ett fackförbund och uppgick 1965 i det nybildade Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF).
Regeringen tillsatte 1912 en utredning rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbets- och utbildningsförhållanden som 1916 kom med sitt betänkande. Hälften av de sakkunniga hade sjuksköterskebakgrund. Det genomfördes en omfattande undersökning av personalens
allmänna anställnings- och tjänstgöringsvillkor, som visade att dessa var mycket otillfredsställande. Arbetstiden var i allmänhet oreglerad, lönevillkoren förhållandevis dåliga och eftersom personalen ständigt måste rycka in vid vakanser erbjöds inte tillräcklig dygnsvila eller möjlighet till ostörd fritid. Detta gällde i synnerhet vid de många mindre sjukvårdsinrättningarna, som ofta led av personalbrist och hög arbetsbelastning. Vårdpersonalen var i allmänhet bosatt på sjukhuset/avdelningen eller i dess omedelbara närhet.
I betänkandet föreslogs införande av en ettårig utbildning till undersköterska. Det var något som av flera landsting ansågs som tillräckligt för att uppnå sjuksköterskekompetens. Utredningen föreslog däremot en tvåårig kurs som minimikrav för statligt godkännande av sjuksköterskeutbildning och möjlighet till statsbidrag, vilket 1919 även blev riksdagens beslut. Vidare beslutades om inspektion av sjuksköterskeskolor genom särskild inspektris med placering på Medicinalstyrelsen. Från och med 1931 var alla sjuksköterskeskolor minst treåriga och de teoretiska kurserna gavs ökat utrymme.
Ansökan om godkännande av sjuksköterskeskola skulle ställas till Kungl. Maj:t men inges till Medicinalstyrelsen, och innehålla reglemente, undervisningsplan och arbetsordning. Efter Medicinalstyrelsens granskning skulle handlingarna med yttrande inges till Kungl. Maj:t för beslut. Ärenden rörande sjuksköterskeväsendet handlades inom Medicinalstyrelsen från och med 1915 av allmänna byrån, den senare lasarettsbyrån 1931. 1948 inrättades en särskild sjuksköterskeavdelning med självständig ställning.
Vid statliga så kallade centralskolor utbildades barnmorskor, från och med 1920 även distriktssköterskor och från 1936 barnsjuksköterskor. År 1938 blev Statens distriktssköterskeskola administrativt ansluten till Statens institut för folkhälsan. Den teoretiska utbildningen fick en socialmedicinsk inriktning och innefattade även undervisningsmetodik. Medicinalstyrelsens normalreglemente för sjuksköterskeskolor var i princip utformat efter vad som gällde för de statliga skolorna. Sjuksköterskeskolorna var skyldiga att inge en årsberättelse med uppgifter om sin verksamhet och en rapport över varje elevs utbildning. Avgångsbetyget skulle inges till Medicinalstyrelsen för påteckning av bevis om legitimation (fr.o.m. 1958).
Sjuksköterskeinspektrisen skulle vara sjuksköterska och utses av Kungl. Maj:t efter förslag från Medicinalstyrelsen. Till uppgifterna hörde att ut öva inspektion över godkända sjuksköterskeskolor, godkända sjuksköterskebyråer och allmänna eller statsunderstödda civila sjukvårdsanstalter. Inspektrisen skulle särskilt bevaka sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers och sjukvårdsbiträdens anställningsvillkor och arbetsförhållanden. Inom Medicinalstyrelsen handlades dessa ärenden inom en nyinrättad sjuksköterskeavdelning.
I takt med att den medicinska profylaxen, diagnostiken och terapin utvecklades under 1900-talets första hälft förvandlades sjuksköterskeyrket från att främst vara ett omvårdnadsyrke till att ställa högre krav på teoretiska medicinska kunskaper och teknisk skicklighet. Sjuksköterskan fungerade alltmer som läkarens assistent i samband med diagnostik och behandling och den dagliga omvårdnaden av patienterna överläts i högre utsträckning till undersköterskor och biträden. Den allt bättre utbildade sjuksköterskan kunde även överta vissa arbetsmoment från underläkare.
Avdelningssköterskans administrativa uppgifter och roll som arbetsledare fick dessutom större betydelse när provtagnings- och behandlingsproceduren utvecklades och antalet sjukvårdsbiträden, assisterande sjuksköterskor och elever ökade vid sjukhusen. Med anledning av den tilltagande differentieringen av vården tillkom särskilda specialistutbildningar, till exempel till operationssköterska, röntgensköterska, laboratoriesköterska, mottagningssköterska (polikliniksköterska) och distriktssjuksköterska.
Under 1930-talet aktualiserades frågan om sjuksköterskornas legitimering. Svensk sjuksköterskeförening ville införa samma kontroll av sjuksköterskors utbildning och allmänna lämplighet som för läkare, sjukgymnaster och barnmorskor. Föreningen motiverade sitt krav på legitimering med att deras medlemmar arbetade under personligt ansvar. 1936 inträffade en injektionsolycka som gav nytt bränsle åt frågan. Medicinalstyrelsens förslag om legitimering 1949 vann dock inte regeringens gillande. Först genom Kungl. Maj:ts kungörelse i januari 1958 fick sjuksköterskor möjlighet att ansöka om legitimation hos Medicinalstyrelsen.
Samma år (1958) startade Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS) sin verksamhet. Institutets huvudsakliga uppdrag var att utbilda rektorer och instruktionssköterskor (lärare) vid sjuksköterskeskolor samt avdelningssköterskor (översköterskor) vid sjukvårdsanstalter.
Institutet stod under Medicinalstyrelsens överinseende fram till 1966, då det övertogs av Skolöverstyrelsen. Institutsstyrelsen skulle bestå av sex ledamöter, varav en ledamot utsågs efter förslag av Landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet gemensamt, och en ledamot efter förslag från Svensk sjuksköterskeförening. Ordförande skulle förordnas av Kungl. Maj:t.
Antalet sjuksköterskor i landet ökade från drygt 2 200 år 1913 till närmare 10 300 år 1945. Trots denna expansion rådde en betydande brist på sjuksköterskor. 1946 tillsattes en utredning med uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att främja rekryteringen till vårdyrken. I betänkandet 1948 föreslogs bland annat en förbättring av de allmänna anställningsvillkoren och en breddning av rekryteringen till sjuksköterskeyrket. Det sistnämnda föreslogs ske genom att sjukvårdsbiträden och undersköterskor efter viss avkortning av de praktiska momenten bereddes möjlighet att utbilda sig till sjuksköterska.
Däremot kunde det inte bli tal om att ge avkall på kraven på realskola eller motsvarande. För övrigt framhölls vikten av att även nyanställda sjukvårdsbiträden fick introduktion av en instruktionssköterska. 1951 blev det enligt regeringsbeslut tillåtet för män att utbilda sig till sjuksköterska och den första manliga sjuksköterskan utexaminerades från S:t Eriks sjuksköterskeskola i Stockholm 1953. Något påtagligt motstånd mot mäns inträde i yrkeskåren förmärktes inte, men intresset från män för yrket var länge begränsat. År 1970 bestod endast 1,3 procent av sjuksköterskekåren av män. Flertalet av dessa arbetade inom psykiatrin.
1962 var det åter dags för en översyn av sjuksköterskeutbildningen. Enligt direktiven var den motiverad av den snabba medicinska utvecklingen och den fortsatt rådande bristen på sjuksköterskor. Denna brist försökte man delvis lösa genom överförande av vissa arbetsuppgifter till undersköterskor och utbildning av särskilda laboratorie-, radioterapi- och röntgenassistenter. Utredningen lämnade förslag på en bred grundutbildning för sjuksköterskor med inriktning mot både somatisk hälso- och sjukvård och psykiatri. Därefter skulle eleven kunna välja mellan åtta olika vidareutbildningar för specialistkompetens inom något av hälso- och sjukvårdens många verksamhetsområden. Utbildningen borde även enligt utredningen i högre utsträckning erbjudas för män. Utredningen resulterade 1965 i ett beslut om genomförande av en fem terminers lång grundutbildning ledande till legitimation som sjuksköterska. De olika vidareutbildningarna fastställdes till en eller två terminer.
Vissa pedagogiska reformer föreslogs även. Praktiktjänstgöringen på sjukhus, som utgjorde huvuddelen av utbildningen, borde bli mer målinriktad och relevant och eleverna inte primärt användas som arbetskraft. Utbildningen föreslogs i högre grad anpassas efter elevernas utbildningsbakgrund och tidigare erfarenhet av sjukvårdsarbete. För att lättare kunna integrera utbildningen i det allmänna utbildningssystemet, till exempel högskolan, och effektivisera tillsynen av utbildningen, föreslogs att rollen som chefsmyndighet skulle överföras från Medicinalstyrelsen till Skolöverstyrelsen. Det sistnämnda blev verklighet från 1 januari 1967.
Intresset för fysisk fostran och gymnastik fick ett uppsving efter Napoleonkrigen.
Som en följd av det nationella uppvaknandet i många europeiska länder ansågs det angeläget att skapa ett starkt och friskt folk genom kroppsövningar och ett sunt levnadssätt. Välkända pedagoger på kontinenten förespråkade i Rousseaus anda hälsofrämjande och funktionella rörelser i sin undervisning, vilket även gav genklang i Sverige. En bidragande orsak till det stora intresset från statsmakten för fysisk fostran var den allmänna beväringens införande 1812. Fäktmästaren och gymnasten Per Henrik Ling fick stöd av 1812 års uppfostringskommitté för sin idé att grunda en gymnastisk undervisningsanstalt.
Kungliga Gymnastiska centralinstitutet (GCI) inrättades 1813 efter beslut av Kungl. Maj:t och inordnades under Ecklesiastikexpeditionen. År 1830 underställdes GCI Stockholms stads undervisningsverk, 1848 kommendanten för Stockholms garnison och 1851 Sundhetskollegiet, till vilket årliga verksamhetsberättelser skulle inlämnas. Dessutom skulle femårsberättelser inges till Överståthållarämbetet. Enligt 1864 års stadga skulle styrelsen förordnas av Kungl. Maj:t. Genom stadgeändring 1934 fick Karolinska institutet och Serafimerlasarettet möjlighet att utse vardera en av sammanlagt sju ledamöter i direktionen.
Beteckningen »medikal gymnast«, som Ling kallade det nyetablerade yrket, ändrades 1864 till »sjukgymnast«. Undervisningen uppdelades i en pedagogisk, en militär och en medicinsk avdelning, men en betydande del av den var gemensam. Även kvinnor kunde under vissa villkor antas som elever vid institutet. Sjukgymnastutbildningen var enligt 1864 års stadga tvåårig för män och från 1871 även för kvinnor. Utbildningen vid den medi cinska avdelningen gav kompetens i både friskgymnastik och sjukgymnastik.
Unga officerare från armén och flottan utgjorde den dominerande elevkategorin vid institutet långt in på 1900-talet. I utbildningen ingick kurser i anatomi, fysiologi och sundhetslära. Legitimerade läkare som genomgått en avkortad utbildning i sjukgymnastik fick "inrätta eget institut för sjukes gymnastiska behandling". Sjukgymnaster utan läkarutbildning som ville starta ett gymnastiskt institut var enligt 1887 års författning tvungna att i sin ansökan till Medicinalstyrelsen ange en legitimerad läkare som medicinskt ansvarig för verksamheten. Dessutom skulle en årlig berättelse inlämnas till Medicinalstyrelsen.
Stads-, provinsial- och distriktsläkare var närmast ansvariga för tillsynen av praktiserande sjukgymnaster. Deras årsberättelser skulle innehålla uppgifter om inom distriktet verksamma sjukgymnaster och sjukgymnastiska institut.
Axel Sigfrid Ulrich, pionjär inom sjukgymnastiken.
Sigfrid Ulrich (1826–1889) studerade vid Krigsakademin i Karlberg (avsked som löjtnant 1857) och efter att ha genomgått Gymnastiska centralinstitutet 1851–1852 var han verksam som gymnastik- och fäktlärare samt sjukgymnast. Han blev fil. dr vid universitetet i Jena 1857 och erhöll svensk professorstitel 1872.Han drev egen praktik som sjukgymnast i Stockholm under 1850-talet.
I Bremen startade han 1856 Sv. Medical-gymnastiska institutet, som var det första i sitt slag i Tyskland. 1878 överlät han ledningen för den till sin son och återupptog under några år sin praktik i Stockholm. Under sommarsäsongen 1882–1887 var han föreståndare vid badanstalten i Marstrand. Ulrich var en varm förespråkare av den Lingska gymnastiken och flitig skribent inom sitt verksamhetsområde.
Axel Sigfrid Ulrichs arkiv, vol. 1–2, RA. Biogr. artikel i Svenska Män och Kvinnor, 1955.
Som krav för antagning till GCI gällde enligt 1887 års stadga officersutbildning eller studentexamen för civilister och för kvinnor samma förkunskaper som till högre lärarinneseminarium. Män var tvungna att genomgå den tvååriga gymnastiklärarkursen för att kunna bli antagna till den ettåriga sjukgymnastkursen. Kvinnliga elever, som hade färre praktiska övningar i sin utbildning, kunde klara av båda dessa utbildningar på två år. Denna examen medförde rätt till legitimation som sjukgymnast och att använda titeln gymnastikdirektör. För att förbättra institutets ekonomi drevs en klinik för behandling av patienter. Verksamheten skulle redovisas i en årlig berättelse till Medicinalstyrelsen.
Större betydelse än Ling för utvecklandet av en systematisk sjukgymnastik anses hans efterträdare som föreståndare, Lars Gabriel Branting, ha haft. Branting, som deltagit i undervisningen vid Karolinska institutet (KI) utan att avlägga läkarexamen, modifierade under 1800-talets senare del Lings berömda rörelseschema och skapade rörelser för att påverka kroppens kärl- och nervsystem. Hans vetenskapliga förklaringar väckte stark kritik från läkarhåll. Det ansågs inte lämpligt att utbilda särskilda yrkesutövare i ett medicinskt ämne på en beteendevetenskaplig institution. Ortopedins framsteg och läkarvetenskapens ökade status i samhället medförde att sjukgymnasten förlorade sin självständiga roll som diagnosställare och behandlare. År 1887 beslutades att en sjukgymnast endast fick behandla sjuka och fysiskt skadade patienter på ordination av en legitimerad läkare. Det krävdes även legitimation (»tillståndsbref«) från Medicinalstyrelsen för att få verka som sjukgymnast.
Under 1910- och 1920-talet tillsattes flera statliga utredningar rörande sjukgymnastutbildningen. Kritiska synpunkter från remissinstanserna ledde dock till att förslagen inte förverkligades. Det fanns två huvuduppfattningar bland de förslag som framkom; dels att utbildningen vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI) borde omfatta både frisk- och sjukgymnastik och delvis samordnas med gymnastiklärarutbildningen
(den »lingianska« åsikten); dels Karolinska institutets uppfattning, som innebar att sjukgymnastutbildningen borde skiljas från GCI. Utbildningen föreslogs i stället bli överflyttad till Serafimerlasarettet och ställd under KI:s överinseende.
Riksdagen beslutade 1934 i enlighet med 1933 års proposition att sjukgymnastiken formellt skulle kvarstanna inom GCI men samundervisningen med gymnastiklärarutbildningen avskaffas. Undervisningen i medicinska ämnen skulle i fortsättningen bedrivas vid KI och på Serafimerlasarettet (från 1940 på Karolinska sjukhuset), där en poliklinik för
sjukgymnastik skulle inrättas. För antagande till utbildningen krävdes lägst realexamen eller normalskolekompetens för kvinnliga sökande och avlagd gymnastiklärarexamen för manliga sökande samt minst tre månaders sjukvårdspraktik på offentligt sjukhus. Utbildningstiden på sjukgymnastlinjen blev tre terminer för kvinnor och normalt sju terminer för män.
De lägre antagningskraven för kvinnor anses ha bidragit till att sjukgymnastyrket blev ett kvinnodominerat yrke. 1939 förlängdes utbildningen till fyra terminer och 1960 infördes samma antagningskrav för kvinnor och män. Även om realexamen räckte för antagning till utbildningen så hade i stort sett alla sökande studentexamen och nivån på undervisningen anpassades därefter. Utbildningen på GCI upphörde 1959 och ersattes av Sjukgymnastinstitutet i Stockholm och Sydsvenska sjukgymnastinstitutet i Lund.
Vid sidan av de statliga utbildningsanstalterna fanns även privata massage- och sjukgymnastikinstitut i de större städerna. Dessa institut saknade i allmänhet en av Kungl. Maj:t beviljad examensrätt, men i många i fall kunde elever därifrån och från vissa utbildningar utomlands ändå beviljas legitimation av Medicinalstyrelsen. Majoren Gottfrid Josef Thulin bedrev sedan 1909 ett sådant institut i Lund med examensrätt, vilken upphörde 1959.
Sjukgymnaster hade länge varit verksamma som privatpraktiserande när de under 1930-talet började spela en viktig roll inom den offentliga hälsooch sjukvården. I den fysikaliska terapin ingick rörelse- och träningsprogram, avslappningsövningar och andningsteknik.
Till behandlingen hörde till exempel att instruera och inöva ergonomiskt riktiga arbetsställningar och kraftbesparande arbetsteknik. Sjukgymnastik ordinerades främst vid ortopediska problem, kronisk ledgångsreumatism, ryggåkommor, förlamningssjukdomar (t ex multipel skleros, polio), cirkulationsrubbningar, astma och lungemfysem samt inom mödragymnastiken.
Med anledning av 1964 års proposition rörande utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster fattades beslut om en dubblering av utbildningsplatserna vid de statliga sjukgymnastinstituten i Stockholm (vid Karolinska institutet) och i Lund. Det skulle även inrättas en med arbetsterapeututbildningen samordnad utbildning i Göteborg i sjukvårdshuvudmannens regi, med start under läsåret 1965/1966.
